Själslivets utforskare

Sören Kierkegaard är krånglig och vi behöver därför få honom förklarad. Litteraturen om honom är minst sagt enorm. Men detta är nog den bästa bok i sitt format, som jag hittills läst om honom. Det beror på att det mest centrala hos den danske filosofen, att visa hur människor kommer till tro, så klart framställs.

Hos en del andra författare kan det vara något annat som kommer i förgrunden för intresset och reducerar bilden av den originelle tänkaren. Ofta har man också gett tolkningar av hans texter som, utan verkligt stöd, har gjort dem förenliga med de egna uppfattningarna.

Jag tycker Bokedal lyckas undvika detta och välja god sekundärlitteratur som stöd. När man läser hans bok får man en känsla av att man bättre har förstått Kierkegaard och fått ett grepp om viktiga resonemang, särskilt som han har anledning att hela tiden repeterande fördjupa dem.

Genom att koncentrera sig på frågan hur man blir kristen är det den personliga, subjektiva tron (fides qua) som kommer i förgrunden i Kierkegaards tänkande. Det är den enskilde som måste ta emot denna tro. Det betyder inte att den objektiva tron (fides quae) inte finns där. Det handlar mycket om ett ställningstagande mot Hegels idealism och mot den danska kyrkans teoretiska kristendom, där lära och liv inte kopplades samman. Ett snarast pietistiskt synsätt.

Kierkegaard talar alltså om att subjektiviteten är sanningen. Det kan den enligt honom endast vara i sin relation till Kristus. Trons vad är därför, som Bokedal påpekar, i högsta grad närvarande. Men det eviga kan aldrig bli ett objekt för oss. Förhållandet till Gud är ett förhållande till ett subjekt, och det kommer till stånd i och genom tron.