SPT:s grafiska profil vinner i kyrkan

Min morfar, en av högkyrklighetens röststarka profiler när striden stod som hetast i mitten av förra seklet, var kallad till provpredikan. Det var ju så det gick till när präster på den tiden sökte ny tjänst. De sökande fick hålla en gudstjänst och församlingen valde vilken av de sökande de tyckte var bäst. Morfar var nöjd och kände att hela gudstjänsten gått mycket bra.

Predikan hade fått menande nickar, psalmerna var väl valda och altartjänsten gick klanderfritt. När han avslutningsvis läste välsignelsen över församlingen funderade han på om han skulle göra korstecknet som han brukade eller inte. Han visste att det förmodligen skulle ses som ett alltför katolskt, och därmed förkastligt, inslag. Ändå ville han inte vika ned sig i sina högkyrkliga ideal, så han tecknade korset över församlingen och tjänsten gick till någon annan.

Men mycket har hänt sedan dess, och på område efter område förnyade högkyrkligheten den svenska kyrkan genom den lågmälda uthållighetens praktik. På område efter område vanns segrar, och det som från början ansågs vara otänkbara romersk-katolska påfund, ovärdiga en luthersk kyrka, är i dag självklarheter som inspirerar ända ut i frikyrkligheten. Riklig liturgi med både korstecken och mer därtill, ökat nattvardsfirande, veckomässor, kyrkliga skrudar och andra textilier, retreater, kyrkokonst, ikoner, böneljus, påskljus, jul- och påsknattsmässor, dopförnyelse, pilgrimsvandringar, tidegärd och bönegemenskaper bara för att nämna något.

Att statsministerns fru vägrar byta ut prästskjortan i vilka sammanhang hon än kommer i, är frukten av högkyrklig influens ända in i regeringskansliet. Lite paradoxalt och mot alla odds får man kanske säga, men ändå. De högkyrkliga pionjärerna gick före i införandet av dop- och vigselsamtal och återupptäckten av kyrkospel som i dag kan kännas igen i jul- och påskspel, musikaler och konfirmanddrama.

På område efter område har svenska kyrkan blivit högkyrklig, utan att någon, utom de högkyrkliga, har märkt det, än mindre förstått det. Ännu mer överraskande kan det kännas att i spetsen för allt detta omdanande har SPT i sin puritanska enkelhet, ibland provocerande och ibland på gränsen till knastertorr, visat vägen. Genom åren har SPT stolt hållit den högkyrkliga fanan högt, och med sin stillsamt strama framtoning vägrat vika ner sig för vare sig nyckfulla trender och eller tröttande stagnation.

Så visade det sig nu i år att ännu en sten till det högkyrkliga SPT-bygget kom på plats. Ända sedan starten i slutet av femtiotalet har SPT i den oföränderliga principfasthet som i alla frågor varit hennes signum, haft samma grafiska profil. I kyrka och samhälle har trender kommit och gått. Sjuttiotalets mjuka och färgglada bokstäver byttes mot åttiotalets flashiga neonfärger och i nittiotalets stramare svartvita trender. Det nya milleniet bjöd nya typsnitt och varierande layout, men sådana trender har aldrig påverkat SPT.

Ånej, SPT har i alla tider stått för den outbytbara sanningen. Principfast och oföränderlig har tidskriften haft sin grafiska profil med en framsida formad som ett stiliserat kyrkfönster i någon färg som inte gör någon glad, samt ikoniska bilder som andats femtiotalet mer än till och med Halmstadgruppens pastellmålningar. Och i år visade det sig att hela Svenska kyrkan äntligen väljer att följa efter. Nu ska varenda församling annonsera i webb, på anslagstavlor och tidningar med SPT:s grafiska profil. Den sista pusselbiten i det högkyrkliga bygget är på plats. Vem hade kunnat gissa det? Knappast min morfar i alla fall. Kom ihåg var du läste det först.