Stolta frimodiga ärkebiskopsord

»Jag hoppas att det blir väldigt tydligt att Svenska kyrkan är en kristen kyrka med ett djupt självförtroende i sin tro. [...] Ibland blir kyrkan en plattform där människor utifrån en djupt bekänd egen tro är väldigt aktiva, och ibland blir kyrkan en plats där människor går och brottas med sina tvivel. Det betyder inte att kyrkan slirar på målet och att ’anything goes’. Kyrkan bär sin tro med frimodighet och stolthet.»

Så sade ärkebiskop Martin Modéus i Dagens intervju med honom i serien »Sommarsamtal med samfundsledarna» (8/7 2024). En frimodig kyrka, en stolt kyrka, en kyrka som varken skäms för sin tro eller för sin kallelse. Det är bra.

Modéus fortsätter: »Svenska kyrkans kyrkostruktur har ibland gjort att människor trott att Svenska kyrkan inte är så noggrann med kristen tro, att vi är en mumlande kyrka. Men Svenska kyrkan står för klassisk kristen tro: det som står i trosbekännelsen. Vi är en kyrka som tror på Jesus, en kyrka som vill tolka och handla i världen utifrån vad vi ser när vi ställer oss nära Jesus.»

Redan i en intervju inför ärkebiskopsvalet var Modéus lika tydlig om Jesus Kristus (SvD 8/6 2022). Maria Ludvigsson ställde frågan: »Vad gör man som ledare för kyrkan för att den inte ska bli för ’snäll’? När det krävs salt». Modéus svarade: »Jag tror att det är Jesus-efterföljelsen som är centrum för att besvara den frågan. Jag tror man kan uttrycka det såhär, att vi ska stå så nära Jesus som möjligt!»

Det är bra. Det behövs. En kyrka som inte står nära Jesus blir en vilsen kyrka. En kyrka som tonar ned sin bekännelse till Jesus Kristus blir en missmodig kyrka. Alltför länge har det också just mumlats om Jesus på många håll i Svenska kyrkan. Modéus har rätt när han säger att Svenska kyrkan inte är en mumlande kyrka. Varken i trosbekännelsen eller bekännelseskrifterna mumlar hon. Ändå har det funnits fog för att uppfatta kyrkan som mumlande. För det har mumlats – i predikningar och förkunnelse, i konfirmandundervisningen och under prästutbildningens sista år.

Tre exempel:

Enligt Caroline Klintborg rapport, Var är Jesus? Ungas röster om konfirmandundervisning (2023) menade de flesta som konfirmerats att det var en rolig tid som de inte ångrar. Ändå fanns en besvikelse, att lek, musik och gemenskap prioriterats men att man inte fått tillräcklig kunskap om trons innehåll – att man inte fick lära sig särskilt mycket om Jesu liv och varför han är viktig.

Och Clara Nystrand undersöker i sin doktorsavhandling, Teologisering i predikan. Vad det är och hur det skedde i Svenska kyrkan år 2020 (2024), hur evangeliet tog sig uttryck i ett antal predikningar. Hon skriver att »evangeliet i många predikningar inte varit centralt, trots att det enligt homiletisk litteratur borde vara det». Kan det vara så att lag och evangelium ofta förväxlas?

Det tredje exemplet är från en av sommarens radiogudstjänster i P1 – den enda som jag lyssnade till – med en präst från Svenska kyrkan. Namnet Jesus nämndes över huvud taget inte, evangelium förkunnades inte, även om det var en språkligt briljant förkunnelse, andligt öppen men mer om vad som är universalism. Men Jesus? Namnet som »aldrig mister genom tiderna sin glans, det om evig kärlek vittnar, som hos ingen annan fanns» (Psalmbokstillägget nr 716)?

Svenska kyrkan är inte en mumlande kyrka. Men många predikningar är det. Och åtskillig undervisning. Kanske i bästa välmening för att visa att kyrkan är relevant, att hon gör nytta och bidrar till samhället. Men om kyrkan mumlar om Jesus så att evangelium förskjuts från tron på Jesus Kristus till en kyrklig ambition att mer vara en samhällsaktör, så har något hänt. Då är det inte längre evangelium. Eller när man i somliga pastorat framhäver och är mer stolta över att delta i Pride än att man »med frimodighet och stolthet» vittnar om tron på Jesus, då är man stolt över något annat än evangelium.

I Expressens liveinspelade intervjuserie från Almedalen ställde Filippa Rogvall Martin Modéus (26/6) inför frågan om vi lever i en postsekulär tid. Modéus såg en ökad nyfikenhet – att antalet konfirmander ökar, utträdena blir färre medan inträdena blir fler, en positiv förväntan på kyrkan, »nånting håller på att hända».

Spaningen är nog riktig, en europeisk undersökning från Ipsos bekräftade nyligen det kraftigt ökade engagemanget och sökandet i den yngre generationen, i »generation Z». Starkast är trenden i just Sverige där ökningen bland unga som går till en plats – som till en kyrka – för att tillbe är så stor som 34 procent. De äldres engagemang har minskat, de yngres har ökat. Och i länder med tidigare stark kyrklighet minskar den, medan den ökar där sekulariseringen gått längst.

När vilsenheten blir större ökar den andliga hungern och sökandet tilltar. Detta har SPT tagit upp många gånger (senast i ledaren i nr 14/15). Just därför måste kyrkan vara en plats där »människor går och brottas med sina tvivel» utan att själv tvivla, då måste kyrkan vara öppen för sökaren utan att mumla om Jesus.

Om Svenska kyrkan» slirar på målet» eller låter »anything goes», kommer sökaren att gå förbi. Om hon fokuserar mer på att vara en viktig samhällsaktör än på sitt verkliga kärnvärde, bekännelsen till Jesus Kristus, blir hon ointressant för dem som »hungrar och törstar efter rättfärdighet» – den rättfärdighet som är i Kristus Jesus.

Tidningen Dagens sommarsamtal med Martin Modéus är väl värt att läsas av varje präst och alla kristna. Att Modéus vill befria kyrkan från missmodighet till djärvhet, stolthet och frimodighet är uppenbart. Och till en tydlig bekännelse till Jesus.