Svenska kyrkan bör ge stöd till EFS
En regeringsproposition kom under våren 2024 med förslag till nya riktlinjer för statligt stöd till trossamfund, »Regeringens proposition 2023/24:119 Statens stöd till trossamfund och civilsamhället – enhetliga och rättssäkra villkor». Den nya lagen ska innehålla bestämmelser om när ett annat trossamfund än Svenska kyrkan är berättigat till statsbidrag.
Regeringen föreslår bland annat att definitionen av trossamfund i lagen (1998:1593) om trossamfund ändras. En effekt av den föreslagna ändringen kommer att bli att EFS inte längre blir berättigat till statsunderstöd, eftersom det inte är ett självständigt trossamfund. Tidigare har man likställts med svenska frikyrkor och med invandrarkyrkorna. Vid de underhandskontakter som skett mellan EFS och departementet där EFS påtalat de negativa effekterna av förändringen har man från statens sida menat, att det vore enkelt för EFS att registrera sig som ett trossamfund och därmed fortsätta att vara bidragsberättigat. Några ecklesiologiska överväganden kan staten inte förväntas göra. Men för EFS är en sådan lösning otänkbar. Man ser sig som en genuin och självklar del av Svenska kyrkan, inte som ett eget samfund.
Ändringen är tänkt att få fullt genomslag från och med år 2026. Under 2025 skulle vissa övergångsbestämmelser kunna tänkas gälla. I rena pengar innebär förändringarna att EFS lokala grupper kommer att förlora ett årligt bidrag på ungefär 3 miljoner kronor. Därtill skulle möjligheten att söka bidrag till handikappanpassning av byggnader försvinna. Sådana bidrag har på årsbas varierat mellan 0 och åtskilliga miljoner kronor. Vidare skulle ett årligt stöd till Johannelund på ca ¼ miljon försvinna. För enskilda EFS-föreningar skulle förändringarna kunna bli kännbara. I förlängningen skulle även riksorganisationen drabbas eftersom den nästan helt finansieras genom stöd från de lokala grupperna.
Nu finns dessbättre en möjlighet att kompensera EFS för det relativt stora ekonomiska bortfallet. Det stöd som tidigare givits från staten skulle i stället kunna ges genom Svenska kyrkans egen försorg. I den budget som årligen nationellt läggs för Svenska kyrkans arbete skulle några miljoner kronor nästan kunna betraktas som nålpengar. Men som ett synligt tecken på solidaritet med en rörelse som sedan länge är en del av Svenska kyrkan och vars betydelse knappast kan överskattas vore värdet desto större.
Vi får förmoda att kontakter redan har tagits även om inga beslut fattats. Men här bör även Svenska kyrkan centralt ta ett initiativ för att inte EFS ska hamna i en tiggarsituation. Och om en förfrågan kommer från EFS så är det väl en rimlig förhoppning att den bemöts med omsorg och frimodighet. Kanske kan vi påminna oss ordet i 2 Kor 8:14: »Nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt.»