Svenskarna är minst lagom i världen

Svenskarna är lagom. Fast det är tvärtom. Enligt World Values Survey 2021 (WVS) är vi det folk i världen som är minst lagom. Kanske rubbar det vår självrespekt. För nog är vi svenskar ändå de mest normala av alla normala. Vi som är lågmälda i vår framtoning och strävan att alltid nå konsensus. Men om nu någon har en annan åsikt så är enklaste sättet att uppnå enighet att exkludera den som är oenig.

Att vi svenskar skulle vara världsbäst på att vara lagom är en bedräglig självbild. WVS avslöjar att vi i själva verket är extrema.

Att vi svenskar skulle vara världsbäst på att vara lagom är en bedräglig självbild. WVS avslöjar att vi i själva verket är extrema. Dess kultur- och värderingskarta visar att vi sätter individens frihet och självförverkligande högst medan den rena överlevnaden får låga värden. Hotbilden mot våra liv är ju ganska liten. Traditionella värderingar med religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter får bland oss svenskar lägst värden i världen, medan sekulära och rationella värderingar hamnar högst.

Att framhäva den enskildes rättigheter och möjligheter har varit välgörande för samhället och förlösande för den enskildes kreativitet och utveckling. Resan från ensidig kollektivism till individens frigörelse har varit väsentlig. Men även det goda kan till sist bli sin egen fiende och nå vägs ände. Kanske är vi där i dag. Helt enkelt – att individualismen toppar i Sverige. Den enskildes frihet och självförverkligande prioriteras högre än släkt och nära relationer. Undra på att ensamheten brer ut sig, vilket Jakob Forssmed berör i en artikel i Signum (nr 7/2022): »Uppenbart är att ensamheten behöver ses som det samhällsproblem det är, och att dess motgift, gemenskap, måste främjas brett och att detta är en uppgift för oss var och en – och tillsammans som samhälle».

En följd av att individualismen blir högsta norm är att individen själv blir den högsta auktoriteten. Då ifrågasätts varje annan auktoritet som skolan, familjen, politiken, samhällsbygget – kyrkan. Man vet alltid bäst själv. Ändå famlar man efter auktoriteter. Alla vår tids influensers och konspirationsteoretiker får fylla mycket av tomrummet. Redan Dostojevskij förstod det när han låter Storinkvisitorn i Bröderna Karamazov (1879) provokativt säga till Jesus: »För en människa som blivit fri, finns det inte något bekymmer som är större och plågsammare än detta att fortast möjligt finna någon att underkasta sig. Och det som människan då vill underkasta sig måste vara något som är helt tveklöst, så tveklöst att alla som en man genast kan gå med på att underkasta sig det.»

Det känns igen. Vad Dostojevskij långt före dagens mediavärld insåg är hur lätt människan manipuleras av falska auktoriteter eller för att säga det bibliskt – av falska profeter.

Det är i den miljön av individualism och ett kluvet förhållande till auktoriteter – både avvisande och beroende – som vi som kyrka och kristna lever och verkar. Risken är att trons dogmer då ses som problematiska, efterföljelsen som ett hinder för självförverkligandet och överlåtelsen till en helig och allsmäktig Gud som omöjlig. Konkurrenterna i informationsflödet räknas i tusental. Varför då välja den kristne Guden som den Ende?

Här finns en orsak till att Svenska kyrkan på många håll lätt blir så angelägen om att vara konform med samtiden att de mest centrala dogmerna ifrågasätts eller en hierarkisk gudsbild med tilltal som »Herre», »Himmelske Fader» tonas ned, som i senaste kyrkohandboken.

Att Jesus möter människor i ögonhöjd är tilltalande. Han är vår jämlike, han är antiauktoritär. Men Jesus möter oss också i knähöjd, som tjänarnas tjänare tvättar han lärjungarnas fötter. Och i himmels höjd när han som domare och frälsare ska återkomma i härlighet: »Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn ...» (Fil. 2:9-10).

Kanske är julen älskad just för att där möter Gud oss som ett barn, inte som en auktoritet, inte från himlens höjd. Men ändå presenterade ängeln den nyfödde för herdarna så: »I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren». Inte bara en barnunge. Utan Herren – ett epitet identiskt med gudsnamnet i Gamla testamentet.

Den inre sekulariseringen blir mest påtaglig om eller när kyrkan förlorar tron på sin egen tro, när hon mer upptas av att vara relevant och aktuell än tidlös och bottnande i Skriftens ord. Mänskliga rättigheter är ett exempel på en oerhört viktig fråga även för kyrkan, men om dessa betonas på bekostnad av vad de ur kristen synvinkel djupast grundar sig på – människan som Guds avbild och försonad av Jesus Kristus genom hans död på korset – så blir kyrkan bara en underavdelning till Amnesty.

Risken är att kyrkan svarar på ytans frågor, inte på djupets längtan. Den andliga hungern tycks öka även om bara ett fåtal söker sig till

Svenska kyrkan för att få svar på sin andliga nöd. Man söker på annat håll. När S:t Davids kapell på Davidsgården i Rättvik invigdes för sextio år sedan (den 18/11 1962) var det en unik reträttplats för andliga sökare. I dag finns ett helt julbord av alternativ, men bara ett fåtal är kristna. Andligheten finns där. Men Kristus? Och surrogaten finns där. Men det autentiska? Sanningen i Kristus?

Gud är inte en auktoritet som binder, utan den Sanning som befriar

WVS avslöjar som sagt svenskarna som ett extremt folk. Men här ligger också Svenska kyrkans – och alla kyrkornas – möjlighet. Kulturkartan påminner om ett djupt tomrum, en avsaknad av djupt mänskliga värden och värderingar. Det är inte genom att gå ännu längre mot vägs ände på kulturkartan som Svenska kyrkan har sina möjligheter utan genom att röra sig åt andra hållet. Hävda den yttersta auktoriteten. Eller som den ortodoxe teologen Paul Evdokimov skrev: »Kyrkan är inte en auktoritet i vanlig mening, liksom Gud inte är någon auktoritet, och inte heller Evangeliernas Kristus, ty auktoriteten är för oss alltid något yttre. Gud är inte en auktoritet som binder, utan den Sanning som befriar» (Den dåraktiga Gudskärleken, 1973).

Själva tideräkningen påminner om detta. Även nästa år är ett AD, ett Anno Domino, ett Herrens år. Att alla våra medier – dagstidningar, veckopress och internet – kungör detta i krönet på varje sida är lite kul. Så nästa år är det 2023 år sedan Jesu Kristi trontillträde som en annorlunda konung och Herre. Varje individualist som söker sitt sanna jag kommer att upptäcka att först när man finner Honom, finner man den som vet den befriande sanningen om en själv.