Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet

Den yttersta tiden

Denna söndag infaller bara vissa år, beroende på hur tidigt påsken firas. Temat, »Den yttersta tiden», knyter väl an till de kommande domssöndagarna. Fokus bör ligga på vår förberedelse inför Jesu återkomst. Som kristen måste man veta att förföljelsetider väntar och Kyrkan måste våga undervisa om de yttersta tiderna. I vår tid kanske tydligare än någonsin.

Liturgisk färg Grön
Texter Amos 4:12–13, 1 Joh. 2:28–3:3, Matt. 24:3–14, Ps. 39:5–8

Psalmer
635 En gång dö och sedan domen
664 Vaka och bed
174 Herre, när din dag är inne
585 Verka tills natten kommer
388 Vår Herres, Jesu Kristi död
634 Vredens stora dag
Extra:
797 Var inte rädd för mörkret

I amerikansk populärkultur finns ett akronym, TEOTWAWKI: The End Of The World As We Know It, som har blivit populärt också i de s. k. prepper-kretsarna, som hamstrar mat och förnödenheter i väntan på att TEOTWAWKI ska ske. Det är alltså en katastrof, ett krig eller något annat tillbud som på ett grundläggande sätt förändrar förutsättningar för infrastruktur, samhälle, ja, hela tillvaron. För det judiska folket vid Jesu tid skulle templets fall vara en sådan händelse – en katastrof som också skedde år 70.

Jesus förutsäger templets fall när lärjungarna gör honom uppmärksam på det praktfulla templet i de två verserna som föregår den här söndagens evangelium. När de kommit utanför staden frågar de Jesus om detta: »Säg oss när det ska hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och världens slut (tēs synteleias tou aiōnos = tidsålderns fullbordan)?».

Lärjungarna tror nog att de ställer en enda fråga: om tecknet för världens slut. I själva verket ställer de två: om templets fall och om Jesu återkomst, som sker vid tidens fullbordan – någon kanske skulle vilja argumentera för att det i så fall blir tre frågor: om templet, om återkomsten och om tidens fullbordan?

Frågan om templets fall lämnar Jesus i stort sett därhän, istället koncentrerar han sig på tecknen. Inte så få självutnämnda profeter, predikanter och Messiaspretendenter har tolkat sin tids tecken som just en förebådan av Slutet. Hittills har ingen haft rätt. De tecken som Jesus nämner har vi sett genom hela historien, vi ser dem nu och vi kommer med all säkerhet fortsätta att se dem. Jesu budskap till oss när vi ser detta är »Se till att ni inte blir skrämda». Är det kanske till och med så att han varnar för att försöka tolka tidens tecken? Oavsett vad, så kvarstår faktum att den som håller ut och lever i trohet till Jesus inte behöver oroa sig, varken för världens eller för livets slut.

Om trohet och uthållighet handlar också dagens epistel. Den förföljelse som Jesus förutsäger i evangeliet har blivit verklighet för den församling Johannes vänder sig till och det är fortsatt en verklighet världen över, när människor förföljs och dödas för trons skull.

Episteln är i första hand ett budskap för att styrka oss i vetskapen att vi är Guds barn. I medelklassens Sverige känns det ofta långt borta, men även om vi lever ett privilegierat liv, så är det inte heller utan utmaningar: Varje kristen människa har nog någon gång känt att man är en lite udda fågel, bland sina vänner, arbetskamrater eller i sin familj. Förklarar man att man står för något just för att man är kristen (varje människas rätt till liv, även de oföddas, till exempel), kan man till och med betraktas som lite dum i huvudet. Epistelns ord »Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom». Temat känns igen från annat i Johannes-materialet (se t.ex. Joh. 1:10 f., 8:19, 15:24 och 16:3) och det är lika aktuellt nu som då. En kristen kan på så sätt uppleva sig främmande för världen, eftersom världen inte känns vid Gud.

Kanske det inte låter så illa med världens slut ändå? Kanske till och med en dag att be för – Marana ta. Det kan vi gärna och ofta göra. Att världen är främmande för Gud är dock inte en ursäkt att vända den ryggen, för även om världen inte känns vid Gud, så är Gud inte främmande för världen. Världen är Guds och det är han som »formar bergen och skapar vinden och förkunnar sina planer för människan». Planen för människan är att hon ska bli en ny skapelse, en avbild av honom.

På samma sätt ska världen bli en ny skapelse, där rättfärdigheten bor. Vägen dit är genom omvändelse, vilket de verser som föregår dagens gammaltestamentliga läsning inriktar sig på: Herrens försök att få folket att vända om.

Visserligen är det hårda domsord i hela kapitlet och vers 12 inleds också »Därför skall jag låta förbannelsen drabba dig, Israel», men mötet med Gud är både fruktansvärt och fullt av nåd. Israel är ändå Guds folk, han förskjuter dem inte utan vill komma dem till mötes. Den förvandlande kraften hos Gud finns uttryckt i orden om att han »låter mörkret bli morgonrodnad». Som tydligast för den kristne blir det när mörkret på långfredagen förvandlas till påskdagens morgonrodnad.

Men, frågan kvarstår: När sker allt detta, när är TEOTWAWKI? Lärjungarna kanske trodde att det skulle hända om templet förstördes. De första kristna blev naturligtvis förvirrade när Herren dröjde efter att detta världsomvälvande hade skett. Vi tror kanske att världens slut sker genom kärnvapenkrig eller antibiotikaresistens eller något annat.

Men i själva verket upphörde världen, som vi känner den, på påskdagen, då Jesus besegrade döden och dödsriket. Efter det är världen aldrig densamma. Världen vill gärna skrämma oss med krig, katastrofer och djävulskap. Men predikantens uppgift är denna dag samma som alla andra dagar, nämligen att förkunna budskapet om riket för alla folk och ingjuta hopp om morgonen som ska komma vid tidens fullbordan.