Vad är det egentligen vi håller på med?

Att tänka om mitt i krisen

Att Svenska kyrkans befinner sig i kris är nog relativt allmänt vedertaget. Värre är att verkligen erkänna detta på ett sådant sätt att det leder till förändring, att definiera krisen rätt för att finna motåtgärder – och att växa som kyrka trogen mot hennes identitet och kallelse. Martin Landgren är doktorand i exegetik och verksam i Ulricehamns församling, Judith Fagrell är verksam i Skara pastorat. Hon verkar dessutom som skribent. 

Inom psykologin definieras psykisk kris som »en situation där ens tidigare erfarenheter och reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska kunna förstå och bemästra den aktuella situationen».

På många sätt kan man förstå 2020-talet som en kris på många nivåer i samhället. Inte bara har vi sedan decenniet inleddes gått igenom en pandemi. Nästan dagligen konstaterar vi hur demokratiska värden pressas tillbaka såväl som i internationell politik som i det offentliga samtalet i Sverige och i helt vanliga människors kommentarsfält i sociala medier. Coronapandemin och Rysslands aggressiva krig mot Ukraina är två händelser som djupt präglar vår samtid.

Det är två exempel som sätter fingret på att tidigare överenskommelser om offentligt liv, politik, värderingar och beteenden på olika sätt omprövas i grunden, när de utsätts för tryck. Hårt tryck testar generellt hur hållbart något är; grunden för huset, den enskildes karaktär, samhällets institutioner. Just nu upplever många samhällen i världen, också det svenska, hårt tryck. Detta låter sig också sägas om Svenska kyrkan. Vi menar att det finns fog för att tala om en Svenska kyrkans kris och att den handlar om kyrkans identitet och kärnuppdrag.

Krisen, låt oss benämna den i singularis för enkelhetens skull, går att beskåda och beskriva på olika sätt.