Vad blev det av Borgåavtalet?

Hur mår det ekumeniska samtalet? Eftersträvar kyrkorna fortfarande synlig enhet eller har vi övergett tanken på någon form av återförenande? Om enhet önskas, vilka steg kan vi i så fall ytterligare ta på vägen dit?

Mer än 30 år har gått sedan Borgåöverenskommelsen mellan anglikaner och lutheraner i Storbritannien, Irland, Norden och Baltikum blev klar, undertecknades och firades. En nästan sekellång period av samtal och gemenskap mellan de berörda kyrkorna hade lagt grunden till de fördjupade samtal som under några år fördes och som ledde fram till beslutet. Borgåöverenskommelsen finns att tillgå på nätet.

En påtaglig följd av beslutet har blivit möjligheten för svenska präster att inneha tjänst inom t.ex. Church of England. En annan synlig följd är närvaron vid biskopsvigningar av biskopar från andra kyrkor, lutherska biskopar vid anglikanska vigningar och vice versa.

Mer närliggande blev det också möjligt för svenska och finska biskopar att delta vid norska biskopsvigningar (!). Länge hade detta varit en stötesten. Medan de finska och svenska lutherska kyrkorna hävdar historisk kontinuitet också under och efter reformationen för sitt biskopsämbete, är detta inte fallet för de danska och norska kyrkorna.

För svenskarna var saken inget problem, biskopar i de andra lutherska kyrkorna godtogs oavsett historisk bakgrund. För anglikaner förhöll sig saken annorlunda. Den historiska kontinuiteten var för dem avgörande för godkännande av en annan kyrkas ämbete. Och för norrmännen var detta underkännande omöjligt att acceptera.

För att inte deras ämbete under en månghundraårig luthersk historia skulle misskrediteras vägrade de låta svenska eller finska biskopar medverka vid de egna biskopsvigningarna. Ingen skulle kunna säga att de först nu fått ett biskopsämbete på riktigt.

Borgåöverenskommelsens hantering av motsättningen visade sig vara förlösande. Anglikanerna uttryckte å sin sida respekten för att den norska kyrkan verkligen innehade ett biskopsämbete. Denna kunde då å sin sida uttrycka: I så fall är det inget problem för oss längre. Ni får gärna vara med vid våra vigningar. Så kom den historiska kontinuiteten med handpåläggning från biskop till biskop att återinföras också i Norge.

Men denna del av överenskommelsen är i sig inte utmanande sedd med svenska ögon. Från vår horisont finns helt andra frågor som bränner till. Rapporten från Borgå överlämnades »till de deltagande kyrkorna för noggrant studium». Har så skett och vilka slutsatser har i så fall dragits?

Kanske kan det sägas att ekumenik är enkel att hantera så länge den sker på lagom avstånd och vid särskilda tillfällen. En vigning med deltagande biskop från en annan kyrka är inte störande. Inte heller att enstaka svenskkyrkliga präster får tjänstgöring i Wales eller England eller i omvänd riktning. Utmaningen är mycket större och mer grundläggande: »Enheten kräver att bli förkroppsligad i en mer synlig, strukturerad form, så att kyrkan, genom den heliga Anden, kan framstå som en enda Kristi kropp och som tecken på, redskap för och försmak av Guds rike.»

Hur ska detta bli möjligt? Minst två långtgående utmaningar finns formulerade i den överenskommelse som Svenska kyrkan undertecknat. För det första »en skyldighet att dela med sig av sina världsliga tillgångar».

Kanske är detta en av nationalkyrkoidéns förbannelser, föreställningen att vårt ekonomiska ansvar i långa stycken stannar vid nationsgränsen. Visst kan vi samla in extra medel till bistånd åt behövande, men att på allvar offra något av vår egen kyrkas välstånd för att hjälpa andra, bevare oss väl. »En skyldighet att dela med sig», nej så kan vi inte ha det. Ganska långt borta känns apostelns ord om att »nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist». Vi har tillräckligt besvär med att underhålla våra egna kyrkobyggnader och finansiera våra egna anställda. Låt britterna och balterna lösa sina egna bekymmer. Eller?

För det andra, och det är om möjligt ännu svårare, tecknar Borgåöverenskommelsen en kyrklig gemenskap där berörda kyrkor funnit »former för kollegialt och konciliärt samråd i fråga om tro, liv och vittnesbörd», något som förväntas »konkretiseras i kyrkliga lagar och förordningar».

Hur blev det under de första trettio åren av gemenskap? Har idén övergetts om att Svenska kyrkan har rätt att fatta sina egna beslut utan hänsyn till de andra kyrkorna i gemenskapen? Nej knappast. Tanken att en fördjupad gemenskap skulle innebära ett minskat utrymme för egna ibland kyrkoskiljande beslut är en för många frånstötande tanke.

Ändå är det väl just detta som fördjupad enhet handlar om, inte i första hand om öppna nattvardsbord eller erkännande av varandras ämbeten, men om att ge upp lite av sin egen frihet för den andras skull. Ett äktenskap, som vilar i utgångspunkten att jag gör som jag vill så gör du som du vill, kommer knappast att bli bestående. För detta krävs att makarna ömsesidigt avstår något av sin egen vilja till förmån för den andra. Det är något av den hållningen som Borgåöverenskommelsen ger uttryck för.

Hur skulle ett sådant ömsesidigt beroende i praktiken utformas? Om man hårdrar det hela, kanske så här:

Genom att vi låter andra kyrkor, främst dem som vi ingått avtal med inom ramen för Borgåöverenskommelsen eller inom stiftsvisa vänrelationer med andra stift och kyrkor, ta del av och ha synpunkter på såväl ekonomiska prioriteringar som teologiska och pastorala vägval. Det kan knappast innebära att dela ut någon vetorätt men en självklar vilja att lyssna in de andras synpunkter och erfarenheter och låta sig påverkas av dem.

För en episkopal gemenskap borde detta också innebära att biskoparna från de skilda kyrkorna regelbundet möts för överläggningar och andlig fördjupning. Alltid skulle detta ske när en enskild kyrka överväger steg som inte är självklara för den andra och som skulle innebära fördjupad oenighet eller orättvisa.

I den sista punkten av överenskommelsen uttrycker kyrkorna att denna ska ses som »ett steg mot den synliga enhet alla kyrkor, som är engagerade i den ekumeniska rörelsen, försöker tydliggöra». Vi behöver »bli berikade av insikter och erfarenheter från kyrkor inom andra traditioner och andra delar av världen. Tillsammans med dem är vi redo att ställa oss till förfogande som redskap för Guds plan att frälsa och försona hela mänskligheten och hela skapelsen». SPT kan bara instämma.