Vågar kyrkan vara onyttig?

Det är svårt att ur ett modernt samhällsperspektiv motivera kyrkans existens. Hon producerar ingenting. Hennes ambition är inte att genom egen produktivitet bidra ekonomiskt till samhällsutvecklingen. Inte ens hennes etiska produkt av medmänsklighet förmerar de materiella tillgångarna. Och i rationalismens, vidskepelsernas, konspirationsteoriernas och de sociala mediernas namn – vem bryr sig om en kyrka vars huvudärende är att hennes Herre, Jesus Kristus, dött för våra synder, uppstått från döden och evigt lever?

Frestelsen kan då bli stark för kyrkan att vara nyttig för att visa sitt existensberättigande. Det gäller inte minst en nationalkyrka som Svenska kyrkan dominerad av partipolitiska grupper. Lagiskhet och aktivism ligger nära till hands. Sådant är begripligt för flertalet. Konformistiska åsikter likaså. Kyrkans agenda blir därför ofta en annan än hennes kyrklighet och identiteten i Kristus. För nog bör en folkkyrka vara nyttig för folket.

Om behovet av »nyttighet» har Bibeln rätt lite att förmedla. Jesaja talar visserligen om att Gud ger nyttig undervisning (48:17), han leder oss den väg vi ska gå. Och Paulus skriver (1 Tim. 4:8) att Gudsfruktan är nyttig på alla sätt (Tit. 3:6 ff.), att orden om Guds nåd, om Jesus vår frälsare, om Anden och hur Gud kan påverka oss är bra och nyttiga för alla människor.

Men vem tänker på sådant? Bättre då med religiös fägring vid livets höjdpunkter som kanske är efterfrågade och nyttiga ur ett socialt perspektiv, även om de till stor del tömts på sitt kristna innehåll. Men kraven på att kyrkan ska vara nyttig sträcker sig längre, kanske så långt att begreppet »nyttig idiot» är relevant i samband med Svenska kyrkans servila förhållningssätt inför samhällsnormerna och den partipolitiska fundamentalismen. Så tas kyrkans resurser i anspråk för opinionsbildning i frågor som andra institutioner borde kunna hantera långt bättre. Och de kristna som håller gudsordet högt, vingklipps till att bara fladdra i motvinden men aldrig lyfta till högre höjder.

»Kyrkan kan kanske vid första påseendet verka lika onyttig som en katt, men hon är lika fascinerande, ty det måste finnas någon egendomlig orsak till hennes existens.»

I grunden är kyrkan onyttig i värdslig mening. Det är med kyrkan som med Chestertons jämförelse mellan en katt och en präst. Båda är lika onyttiga, en iakttagelse som likaväl kan användas om kyrkan: »Kyrkan kan kanske vid första påseendet verka lika onyttig som en katt, men hon är lika fascinerande, ty det måste finnas någon egendomlig orsak till hennes existens.»

Denna egendomliga orsak är ordets förkunnande och sakramentens förvaltande, församlingens tillbedjan och gemenskap – egendomlig därför att den ur samhällets synvinkel är onödig och obegriplig. Ur ett samhällsperspektiv kan det tyckas svårt att motivera och förstå betydelsen av kyrkans existens och uppgifter. Ändå, när det inte finns rum för det sakrala i samhället, uppstår med tiden en saknad, ett existentiellt tomrum, en odefinierad frånvaro av någonting – av Någon – så självklart att det inte observeras förrän följderna av frånvaron blir synliga.

Men på vägen dit, när kyrkan hamnar i ett samhälleligt vakuum, när hon förbryllar världen med sitt vittnesbörd om Jesus Kristus, när hon ses som onyttig och överflödig, när hon mer ses som en komplikation, då frestas kyrkan till att försöka vara vad folket vill ha av henne. Och för den delen de politiska partierna, opinionen och medierna som vill att kyrkan ska dansa i samma takt och rytm som i alla världens valser.

Genom att svara upp mot samtidsfundamentalismen riskerar kyrkan att göra det centrala perifert och det perifera centralt, att ersätta vittnesbördet om Jesus Kristus med att delta i festivaler och manifestationer. Men hennes kallelse är inte att utminutera ett kluster av åsikter, som oroande ofta råkar vara identiska med deras som skriker högst just nu. Hennes kallelse är att vara ett hem där människor av olika åsikter och politisk färg samlas i gemensam bekännelse i en levande församlingsgemenskap för att tillbedja.

I den mån kyrkan gör nytta i samhället är detta en följd av hennes tro och bekännelse. Evangeliets följdverkningar är omvändelse, tillbedjan och att vi som kristna vill leva i Kristi efterföljd. Kristen etik är präglad av att Gud skapar. Han sätter människans värde och ger åt människan uppdraget att tjäna så som Kristus gör. Den kristna etiken kan enligt Paulus koncentreras i ett enda bud, i all sin enkelhet både nödvändigt och onåbart, att kärleken är lagens uppfyllelse. Och det är en kärlek som definieras av Jesus Kristus som utgav sig själv.

Att leva som kristen i världen är inte ett utanförskap utan ett innanförskap – så som surdegen ligger mitt i degen den ska genomsyra.

I princip ska vi som kristna inte leva avskilda från världen utan mitt i den. Där levs efterföljelsen. Kallelsen är inte ut ur världen utan in i den för att förverkliga Kristuslivet i det vardagliga. Att leva som kristen i världen är inte ett utanförskap utan ett innanförskap – så som surdegen ligger mitt i degen den ska genomsyra.

Kyrkan måste våga vara onyttig, annars lämnar hon den religiösa allmänningen åt andra aktörer. Människor bär på en längtan, oftast oreflekterad men ibland intensiv, efter det religiösa. Surrogaten för kristen tro är många. Aktörerna på religionsmarknaden är otaliga, allt ifrån de stora religionerna som islam vars inflytande ökar i vårt land, till många självutnämnda profeter, helbrägdagörare och siare, dessa nyandlighetens influencers.

I kyrkans tro finns en märklig kombination av konkretion och mysterium, av inkarnation och fördoldhet. Detta får inte gå förlorat. Ändå är det vad som i praktiken sker, vilket en fluga på konferensrummets väggar genast skulle notera när församlingsinstruktionerna skisseras eller personalen planerar verksamheten.

Fokus hamnar då lätt på vilken nytta vi kan göra. Ambitionen är försåtlig, så välmenande i den lokala omgivningen eller i det stora samhällsperspektivet. Men den är ett utslag av det välvilligas tyranni. Välviljan och snällheten kan bli det välsignades konkurrent. För tänk om det är tvärtom. Att kyrkans kallelse är att vara onyttig och räcka världen vad som inte ges någon annanstans.

Per Harling antyder det i sin psalm 790 (psalmbokstillägget 2003):

Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud ...

Ge kyrkan kraft att våga
bli svag för Kristi skull
och ständigt, ständigt tåga
i Kristi efterföljd.

Än en gång: Det finns en frestelse för kyrkan att vara nyttig. Även Jesus utsattes för den under sina fyrtio dagar i öknen. Han avvisade den. Hans kallelse var en annan. Även kyrkan måste avvisa den. Hennes kallelse är en annan.