Varför just judarna? – Om antisemitismen

Varför just judarna? Frågan ställs av Hanna Arendt i Totalitarismens ursprung, en väldig volym där hon analyserar antisemitismens, terrorismens och totalitarismens rötter. Trots att hon ser i backspegeln, är den märkligt och ofrånkomligt aktuell och framsynt. Så arbetade hon också under flera decennier med detta sitt magnum opus, vars första version kom redan 1948, den sista 1973, två år innan hon dog.

Hannah Arendt var tysk filosof – och judinna. Mest känd är hon för sin bok Den banala ondskan, om rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1962. Titeln är träffande och tidlös. Den banala ondskan söker också i dag sina offer. Antisemitismen växer i vår värld och i vårt eget land.

Judarna i Malmö har drabbats hårt. 2018 avslöjades antisemitismen inom SSU Malmö, och i SSU:s första maj-tåg 2019 ljöd antisemitiska slagord. Antalet medlemmar i stadens judiska församling har under senare år minskat från knappt tusen till i dag ca 300. Representanter från amerikanska Simon Wiesenthal Center, en judisk organisation som arbetar mot antisemitism i vår samtid, har flera gånger besökt Malmö och visat på judarnas otrygga situation i staden.

Som exemplet – och exemplen kunde vara otaliga – visar så är det fel att knyta dagens allt starkare antisemitism till kriget mellan Israel och Gaza. Antisemitismens återkomst har varit synlig under flera år och i många länder. Kriget efter Hamas terrorangrepp på Israel har bara kastat bensin på den glödhög som aldrig tycks slockna. Det har blivit tillfället som får legitimera det absolut illegitima.

I Europa mot judarna 1880–1945 (2017) tecknar den tyske historikern Götz Aly bakgrunden till förintelsen – till Shoah. Antisemitiska lagar, som begränsade judars rättigheter till exempelvis utbildning och handel, infördes i flera av Europas länder – och då främst i Östeuropa – under slutet av 1800-talet. Aly skriver: »För att förstå förutsättningarna för tyskarnas mördarverksamhet måste den nationalism som var utbredd i Europa före och efter första världskriget tas med i analysen.» Han citerar wienjournalisten Isidor Singer som redan 1882 beskrev det »närmast outrotliga agget mot judarna, sprunget ur inget annat än den mest lågsinta avundsjuka och snikenhet». Singer förutsåg att i nationalismens kölvatten skulle »det länge fruktade europeiska kriget» bryta ut och »judarna utan tvivel ådra sig de djupaste och mest smärtsamma såren».

Med antisemitismen är det som med den invasiva växten parkslide. Den minsta lilla rest räcker för att parkslide ska gro på nytt och invadera stora arealer. Antisemitismen beter sig på samma sätt. Vi ser med fasa och avståndstagande på förintelsen, på Shoah, men förbiser att den bara var kulmen på de antisemitiska underströmmar som funnits under många decennier. Ironiskt nog växte den sig starkare med demokratins genombrott som en följd av partipolitisk populism både till höger och vänster. Antisemitiska partiprogram gav fler röster – ett oroande faktum då det även i dag finns riksdagspartier som svävar på målet.

Under orostider har antisemitismen ökat, så också i dag. De tendenser vi nu ser påminner i mycket om vad som hände då. Historien lär ju inte upprepa sig men tycks ändå vara förtjust i att vilja plagiera sig själv. Just därför behöver vi reagera, att vad som hände då inte ska upprepas. Martin Luther King insåg något viktigt när han drog fram likgiltigheten ur grådiset med de berömda orden: »Det är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad» som orsakar orättvisorna i samhället.

Därför är det nödvändigt att göra som Svenska kyrkans biskopar nyligen gjort. De har inte tigit utan med anledning av kriget i Gaza och Israel tagit till orda i uttalandet Vi vädjar om fred (6/11 2023). Måtte vad de med emfas skriver om antisemitismen bli hört och efterlevt: »Vi vill uttrycka vår oro, förskräckelse och fördömer den ökade antisemitism som visar sig i Sverige. Att fira terrordåd eller att avhumanisera människor på grund av deras religiösa eller kulturella identitet är förkastligt och oförenligt med det öppna och mångfaldiga Sverige vi alla är en del av.»

Ja, varför just judarna? Frågan måste ställas än en gång. Inte bara Arendt och Aly har i sina böcker grundligt dokumenterat den dåtida händelseutvecklingen utan det har gjorts otaliga andra analyser av antisemitismens rötter, av konspirationsteorier och falska dokument som Sion Vises protokoll, av kyrkans roll inom både de katolska och lutherska kyrkorna, av antisemitismens tidiga historia under antiken och ännu tidigare, som i Persien omkring 470 f.Kr. vilket Esters bok berättar om.

Ja, Varför just judarna? Arendt svarar själv med vad hon kallar för »det intetsägande svaret: Evig fientlighet». Trivialt träffande, obehagligt i sin sanning.

Hösten 1943 försökte nazisterna tvinga alla judar i Danmark att bära armbindlar med davidsstjärnan. Kravet möttes av ett kompakt motstånd. Kung Christian X själv protesterade genom att morgonen efter införandet bära en sådan armbindel på sin dagliga ridtur genom Köpenhamn. Även om historien är välkänd så lär den inte vara sann utan är bara en vacker myt. Ändå har den en poäng, att de mångas protester och solidaritet kan omintetgöra orättfärdiga angrepp på minoriteter.

Ett annat exempel är slagordet Je suis Charlie Hebdo – »Jag är Charlie» – som blev ett uttryck för solidaritet efter attentatet den 7 januari 2015 mot den franska satirtidningens redaktion, ett attentat som även hade antisemitiska kopplingar.

Är det vad vi behöver göra i dag? Vara en majoritet som visar solidaritet med en krympande minoritet genom att identifiera oss med den? Judiska församlingar har rekommenderat sina medlemmar att inte bära kippa eller andra judiska identitetsmarkörer synliga. Men om vi är många som bär kippan offentligt oavsett om man är jude eller ej? Vem börjar? Vem vågar? Kungen? Statsministern? Partiledarna? Biskoparna? Gemene man och kvinna?

Som kyrka och som kristna får vi böja oss ödmjukt inför det folk som bär och har burit utvaldhetens kors och vars stamfader fick Guds löfte: »Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna» (1 Mos. 12:2–3).

Som en i detta folk föddes världens Frälsare, som en i detta folk inkarnerades Guds egen Son till att vara människa bland människor.