Yngve Brilioths syn på liturgin och kyrkans kontinuitet, I

Ur SPT 3/2021

Vad ärkebiskop Yngve Brilioth (1891–1959) skrev för 80–100 år sedan om liturgin och nattvarden, om kyrkan och församlingens gemenskap och om prästen och lekfolket har en märklig aktualitet. Här dras präst och församling in i det liturgiska skeendet. Kallelsen att delta i mässan gäller varje kristen. Brilioth betraktade liturgin som ett objektivt skeende, ett uttryck för evangeliets trosinnehåll. Här finns också hans ecklesiologi, att kyrkan är en del av evangeliet och att kyrkan är beroende av liturgin, eftersom det är genom denna som Kristus blir synlig i nådens medel. Brilioths tankar om liturgin som ett tecken på och instrument för kyrkans kontinuitet presenteras här av teol. dr Maria Eckerdal, som bl.a. skrivit avhandlingen En katolsk liturgi för en katolsk kyrka, Yngve Brilioths liturgiska reformsträvanden 1914–1942. Artikelns andra del publiceras i nästa nummer av SPT.

Liturgin som tecken på och instrument för kyrkans kontinuitet är en aspekt av Brilioths liturgiuppfattning som ingår i hans arbete för kyrkans ideala liturgi. Brilioth uppfattade mässan som det historiskt sammanhållande bandet i kyrkan. Han menade att högmässans firande förenade gudstjänstfirare i alla tider och band dem samman genom hela kyrkans historia. Hela kyrkan närvarandegjordes i liturgin, där »allt [blir] närvarande, ingår som levande moment i det andligas historia... den gemensamma gudstjänsten... är den skapande uppbyggande faktorn i kyrkans liv». NOT1

Liturgin ägde, enligt Brilioth, ett eget liv som »vägrar att underkasta sig subjektiva nycker, den är som en regulator i den kyrkliga utvecklingen – en städse fortgående objektiv förkunnelse av kristendomens objektiva innehåll».NOT2 Det objektiva i liturgin knyter an till Brilioths ecklesiologiska uppfattning om den fortgående inkarnationen, vilken visar att liturgins sakramentalitet är något som kännetecknar de bärande övertygelserna, och inte tvärt om. Med liturgin avses i detta fall den »fullständiga högmässan».NOT3 Detta citat uttrycker också Brilioths grundsyn att liturgin alltid skulle vara ett uttryck för kyrkans tro.

Flera av de förslag han senare gav i handboksarbetet motiverade han med argument om allmänkyrklighet. Det var för Brilioth omöjligt att hävda att man »har en liturgi»; den fanns redan i kyrkan alltsedan fornkyrkans tid och var en del av kyrkans eget varande.NOT4 Eftersom liturgin var konstitutiv för kyrkan, kunde den inte konstrueras. Han hänvisar till Rudolf Ottos (1869–1937) devis: »Das Liturgie wird nicht gemacht».NOT5 Liturgin kunde inte formas efter eget gottfinnande eftersom den representerade kontinuiteten i kyrkan, och »förmedlar gemenskapen med kyrkan genom tiderna».NOT6