Ytlighetens och distraktionens tyranni

Under förra seklets första halva kom åtskilliga romaner som försökte förutsäga den framtida samhällsutvecklingen. Flera av dem har blivit klassiker som vi i vår tid gärna refererar till. Men det spretade åt olika håll. Karin Boyes Kallocain (1940) skildrade ett samhälle där själens innersta skrymslen blottades. Ray Bradbury såg i Fahrenheit 451 (1953) en dystopi där boklig kunskap, bildning och intellektuell redbarhet förbjöds i jämlikhetens och trivialiseringens namn. Den sovjetiske författaren Platonov genomskådade i Grundgropen (1930) vådorna av det klasslösa samhället där individen slukas av kollektivet.

Men mest kända av dessa dystopier – för alla var de dystopier – är förstås George Orwells 1984 (1949) och Aldous Huxleys Brave New World (1932). För fyrtio år sedan refererade medieforskaren Neil Postman till dem båda i en analys av sin tids samhälle (Underhållning  till döds, 1985):

»George Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Aldous Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information. Orwell fruktade att vi skulle bli en fängelsekultur. Huxley fruktade att vi skulle bli en trivialkultur och bara intressera oss för någon motsvarighet till hans ’orgi-porgi’. Som Huxley påpekade i Framtidens värld räknade de rationalister och förkämpar för tanke- och handlingsfrihet, som alltid är på sin vakt mot tyranniet, inte med att människan har en nästan omättlig aptit på förströelser.»

Detta skrev Postman på tevens tid, långt före de sociala mediernas ytlighet, mobilens lockelser, förlusten av koncentration och att kärlek uttrycks med likes som ❤️ 👍. Vad Huxley förutsåg 1932, Bradbury 1953 och Postman 1985 var en framtida ytlighetens och distraktionens tyranni. Där är vi nu.

Men 2024 har inte bara Huxley fått rätt utan även Orwell. Vår tid är både en trivialkultur och en kontrollkultur, en värld där sanningen trollas bort och förströelsen förför, en värld med kontrollerande kameror och digitala spår. Tegnérladornas gudsöga i taket påminde om Guds vakande barmhärtighet, medan stormarknadernas övervakningskameror påminner om människans obarmhärtighet.

Ord har blivit slagord, fakta och ofakta virvlar runt, lögn och sanning blandas friskt. Det är en gammal sanning att folk misstror en liten lögn medan en orimligt stor lögn övertygar. Marknaden ligger vidöppen för trollfabrikerna.

Vår koncentrationsförmåga har kidnappats av distraktionens krämare. Tankens och själens splittring går på djupet, något som är diaboliskt för att anspela på Bibelns namn på Splittraren. Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi, skrev redan 2004, att »decentraliseringen av verkligheten har gått så långt att det inte längre finns något centrum».

Kristen tro vet vad – Vem – detta förlorade centrum är, denna tillvarons innersta i vilken allting finns till och förutan vilken inte ens ingenting kan finnas till, ty av honom och genom honom och till honom är allting (Rom. 11:36). Det är en svindlande insikt, en jublande tro, som kyrkan vittnar om.

Men här finns såväl frestelse som möjlighet för kyrkan. Frestelsen, att följa med i ytligheten, bidra till distraktionen, ge trivialiseringen fria tyglar, göra den kristna tron billig som skräpmat, ge sockrade floskler, tala om andlighet men inte om Den helige Ande och tona ned den knivskarpa bilden av Jesus.

Björn Fyrlund har en poäng i sin debattartikel i Kyrkans Tidning (nr 38/2024) när han skriver att »förkunnelsens metaforer har alltmer övergått i metafor-ism. En utveckling som föga uppmärksammats men som fler och fler uppfattar som en förlust av förkunnelsens djup till förmån för en mer allmänreligiös betraktelse som inte förmår förmedla trons hemspråk».

Metaforer är viktiga. De kan i ord ge bilder för det oanade. Men de förytligar om de saknar fäste. Inkarnationen, att Ordet blev människa – att Ordet vart kött som KB 1917 översätter – är den kristna trons avgörande konkretion. Därför behöver vi som kyrka inte värja oss för ord med handtag: herde, offer, skuld, försoning, kors, nåd, sakrament. Allmän andlighet griper i luften. Den helige Ande griper om Kristus, om Kristi kropp, om den förkroppsligade Guden.

Mjukisdjur är gosiga, men när vargarna angriper krävs en herde som ger sitt liv för fåren.

I nobelpristagaren Jon Fosses Septologi tryggar sig konstnären och den nyktre alkoholisten Asle till dessa ord med konkretion. Han förstår dem inte, han behöver inte ens förstå dem. Trons storord är större än orden. De är nycklar till verkligheten. Men om vi i kyrkan, i förkunnelsen eller på sociala medier, ersätter dem med ordens mjukisdjur bidrar de till trivialiseringen. Mjukisdjur är gosiga, men när vargarna angriper krävs en herde som ger sitt liv för fåren.

Frestelsen för kyrkan är att erbjuda det kramgoa och vilja mätta människors »omättliga aptit på förströelser», ge mer ro än tro, mer underhållning än livshållning.

Men kyrkans möjligheter är desto större, för i distraktionen uppstår ett tomrum, i förströelsen en livsleda. Kyrkan utmanas inte bara av sekulariseringen och en universalistisk andlighet. Hon utmanas också av dem som vill mer, söker mer, kräver svar, kräver ett fäste för livet. Metropoliten Anthony Bloom berättade att hans far, när familjen skingrades efter den ryska revolutionen, sade till honom ungefär så här: »Jag kommer inte att fråga efter om du lever eller är död. Utan om vad du lever för och dör för».

De frågorna har fått en renässans i vår tid. Grundmeningen, syftet med livet. Kanske har Jordan B. Peterson bidragit till det, till en uppfordran att livet är på riktigt, att växa upp, att ta ansvar. Det är krav, inte nåd. Men ett kravlöst liv är inte nåd, bara hållningslöshet. Att vara människa är att mogna, ha ansvar, hantera det som skaver, intuitivt ha kunskap om Gud, som Paulus skriver.

Om människans behov av förströelse är omättligt, så är hennes längtan efter djup och mening, efter sann nåd, efter det autentiska, ännu större. För ännu i dag kan ju Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet uppfattas i hans verk (Rom. 1:20). I vår tid begravs det av distraktionen. Det finns alltid en smartphone att dämpa de svåra livsfrågorna med. Ändå, just här, kan kyrkan knyta an i sin evangelisation.

Kyrkan behöver finnas på sociala medier. Hon behöver höras i det offentliga rummet. Men hon får aldrig bli dess fånge, inte dess profet, inte trivialisera tron för att göra den mer lämplig. Hon ska inte bidra till ytligheten utan visa på äkta och sann verklighet. Då bör hon använda alla kanaler, sociala medier, tidskrifter, kyrkor, gator och torg, så som åsnan bar Kristus till världen – för världens skull.