Är »vigseltvång» lagligt?
Advokatfirman Bratt-Feinsilber-Harling har (25-02-17) inkommit med en så kallad Second opinion gällande NEXT advokaters Pro memoria i ärendet om det vid nyanställning av präster kan eller bör finnas ett kvalifikationskrav att viga samkönade par. NEXT advokater menar, genom Erik Danhard, att det vid nyanställning ”är både nödvändigt och lämpligt att uppställa ett sådant kvalifikationskrav”. Vigseltvång för alla präster som anställs förordas alltså. Detta trots att det endast är 1,1 procent av vigslarna i Svenska kyrkan som är samkönade. Bakom finns en målbild i biskopsmötet från 2023 att alla präster »med glädje och fri vilja» skall viga samkönade par.
Men i dagens regelverk, framhäver advokaterna Percy Bratt och Joakim Lundqvist i sin Second opinion, »framgår att det inte finns någon plikt för präster inom Svenska kyrkan att viga par mot sin personliga övertygelse om vad som är rätt. Eftersom det således inte finns någon plikt för präster inom Svenska kyrkan att förrätta vigsel av samkönade par om detta strider mot deras personliga övertygelse, kan ett sådant kvalifikationskrav inte heller anses utgöra ett verkligt och avgörande yrkeskrav.» Man poängterar att inte går »att göra någon skillnad mellan redan anställda präster och präster föremål för nyanställning», och konstaterar sammanfattningsvis:
…att anställande enheter inom Svenska kyrkan vid nyanställning av präster inte kan ställa som ett kvalifikationskrav att prästen ska förrätta vigsel även av samkönade par, eftersom detta skulle innebära diskriminering av präster som på grund av deras religiösa övertygelse är förhindrade att efterkomma kravet. Därmed saknas det stöd i lag för en sådan inskränkning av berörda prästers religionsfrihet som kvalifikationskravet skulle innebära.
Vi tackar för den slutsatsen.
Men till detta juridiska utlåtande kan vi utifrån en teologisk ingångsvinkel därutöver påpeka att lärofrågor är överordnade ordningsfrågor och att något beslut i lärofrågan inte föreligger. I Pro memorian ser vi att dessa två saker, lärofrågan och ordningsfrågan, förväxlas, oklar om det är medvetet eller ej. Ordningsfrågan framträder hur som helst som en lärofråga, något som alla måste inordnas under. Det i slutsatserna yrkade kvalifikationskravet bygger emellertid inte på Svenska kyrkans lära. Det bygger inte ens på någon ordning i Kyrkoordningens regelverk – enbart på ett arbetsrättsligt resonemang utifrån specifika utgångspunkter. Här finns inte heller några hänsyn tagna till de teologiska, kyrkorättsliga och ekumeniska komplikationer som skulle kunna bli följden av ett beslut att införa vigseltvång av samkönade par för alla nyanställda präster. Redan nuvarande ordning har, som bekant, orsakat relationsproblem med världens största lutherska kyrka, Mekane Yesuskyrkan.
Vi ser inte heller något problematiserande resonemang när det gäller synen på den i Svenska kyrkan »anställande enheten». I Pro memorian utgår författaren från ett arbetsrättsligt synsätt, som teologiskt framträder som kongregationalistiskt. Detta väcker frågor, inte minst inom det ecklesiologiska fältet. Talet om »kvalifikationskrav» och »yrkeskrav» leder dessutom och beklagligen till att centrala frågor om »kallelse» och »vigning» helt kommer i skymundan.