Besökelsetider

En ny bok om en avgörande tid i Göteborgs stift har nyligen kommit på Artos förslag. Jag ska inte recensera den, men jag vill reflektera något kring den särskilda tiden som beskrivs av ett flertal författare i boken.

Boken heter Andens efterlängtade beröring (red. Fredrik Brosché m.fl.) och handlar om det som brukar kallas »Förnyelsen» i Göteborgs stift och i stora delar av Svenska Kyrkan under 70-80-90-00 talen, som fick sin fortsättning i bl.a. Oasrörelsen, ett inte helt obekant sammanhang för min del.

Denna period brukar kallas för »den karismatiska förnyelsen». Det var en märkvärdig beröring av den helige Andes som samtidigt växte fram i många kyrkor och samfund. Den som fick vara med om detta skeende glömmer det inte. Den karismatiska förnyelsen har ju visserligen inte upphört, men boken beskriver på ett intressant sätt dess uppkomst.

Först några tanketrådar om begreppen »tid och tid». Läsaren av SPT vet säkert att det finns olika ord för »tid» i Bibeln. Vi använder ett av dem ofta i dagligt tal, det är ordet kronos. Det är ett ord som passar i almanackan, en beskrivning av tiden i dess vågräta form. För en liten stund sedan började du bläddra i SPT, och när du kom till denna krönika så kanske du tröttnade … det är kronos, en vågrät linje med en början och ett slut – vi använder i dagligt tal kronos i ordet »kronologi

Ett annat ord för »tid» är det grekiska ordet kairos. Det är en lodrät tid, en tid som bestäms av Herren själv, t.ex: »Men när tiden var inne sände Gud sin son…» (Gal. 4:4). En speciell tid, en speciell dag, Guds kairos. Guds »höftar inte». Han tycks vara både konkret och precis. Guds kairos är inte cirka eller ungefärlig, den är exakt och precis.

En speciell dag sände Gud sin son, varken dagen innan eller dagen efter. När tiden var inne … just då sände han sin son. Många av tidsangivelserna i Gamla testamentet är också precisa… bestämda från Himmelen. Vet du t.ex. vad som hände den 15 februari år 519 f Kr.? Då kom Herren ord till Sakarja. Och den 29 augusti år 520 f. Kr. kom Herrens ord till Haggai. (Sakarja 1:7, Haggai 1:1).

Boken jag inledningsvis nämnde handlar om en speciell tid. På gammalt fint »kyrkspråk» kan en sådan tid kallas för en »besökelsetid».

En besökelsetid är en tid designad av Herren själv, utan att någon människa har tryckt på startknappen. En tid då Gud på ett särskilt sätt drar och kallar en människa, eller en församling eller sin Kyrka. En tid med påtaglig nåd, med syndakännedom, med en obändig längtan efter mer av Jesus, en tid med mycket glädje, med missionsiver, med iver att läsa Guds ord, med gemenskap i församlingen.

Besökelsetiden är av det slaget att den som fått vara med om den aldrig glömmer det. Kyrkohistorien glömmer inte heller. Minnet värmer i nutid. En sådan tid är en nåd ifrån Herren själv och den präglar också kommande vanliga vardagar därefter.

En besökelsetid skapar inte nostalgi eller tillbakablickande, den producerar bön och längtan efter att få vara med om det igen. Besökelsetider är tider så Gud på ett särskilt sätt söker och kallar sitt folk, enskilt eller tillsammans. Det sjunger Sakarias om i sin lovsång, »Välsignad är Herren Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk.» Luk 1:68.

Jag tänker på Billy Grahams enträgna bön; »Lord, do it again», eller Habackuks enträgna bön i Hab. 3.2: »Herre, jag har hört om dina gärningar, Jag har sett dina verk, Herre, förnya dem i denna tid…»