Gunnar Weman in memoriam

Dagen innan sin 92:a födelsedag, den 24 februari, avled Svenska kyrkans tidigare ärkebiskop Gunnar Weman. Därmed ändades en mycket aktiv och produktiv livsgärning – för kyrkan i stort men också för många enskilda människor för vilka Gunnar var präst. Även om han publicerat sig tidigare, var det framför allt efter sin pension, först med doktorsavhandlingen, som Weman kom ut som teologisk författare, alltid med församlingen och gudstjänsten för ögonen.

Gunnar Weman var född 25 februari 1932 i Uppsala. Fadern Henry Weman var legendarisk domkyrkoorganist i Uppsala, och Gunnar ärvde både musikalitet och sångröst. Morfar, Ludvig Stavenow, var statsvetare och historiker, sedermera rektor för Uppsala universitet. Gunnar ägnade fadern en biografi: Henry Weman. Domkyrkoorganist och körledare i kyrkomusikaliskt spänningsfält (2015).

Han prästvigdes 1958. Då ärkebiskop Brilioth var opasslig trädde Erling Eidem in vid vigningen. Han fick missiv till Sigtuna, Skog och Uppsala innan han 1959 blev student- och studiesekreterare i Svenska kyrkans missionsstyrelse i Uppsala. Därefter återvände han till Sigtuna, där han var präst mellan 1964 och 1984, från 1969 som kyrkoherde. Från 1985 till 1986 var han direktor och chef för Svenska kyrkans nämnd för gudstjänstliv och evangelisation. Därefter valdes han till biskop i Luleå stift, och 1993 valdes han till ärkebiskop i Uppsala (stift). Han blev emeritus 1997. Som biskop valde han valspråket »Till Gud är allting».

Under sin korta tid som ärkebiskop fick han på sitt bord Estonias förlisning och de många etiska frågeställningar som hanterandet av vraket och de döda reste, frågan om välsignelse av samkönade relationer och kyrka-stat-diskussionen, som var på väg in i ett slutskede. Under hans tid undertecknades också Borgå-överenskommelsen.

Gunnar Weman kom tidigt i kontakt med rörelsen Kyrklig förnyelse och var genom alla år trogen dess önskan om gudstjänsten och det sakramentala livets förnyelse. Han var under lång tid medlem av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF), också under sin biskopstid. Weman var en den kyrkliga förnyelsens man, även om han också kritiserades från rörelsen, som när han gjorde egna vägval, exempelvis i den s.k. ämbetsfrågan. Under Gunnars tid kom rapporten Kyrka Ämbete Enhet, som gjorde ett försök att hantera problematiken kring ämbetet, dock i praktiken helt misslyckat.

Efter Bertil Gärtners bortgång utgjorde Gunnar Weman tillsammans med Biörn Fjärstedt och Ragnar Persenius en episkopal treklang, med vilken aKF:s ledning förde samtal och sökte att relatera.

De senaste decennierna medverkade Weman frekvent som författare i aKF:s årsböcker. När han inte själv medverkat lyfte han gärna fram dem i recensioner. Han publicerade sig också i SPT.

Gudstjänsten, liturgin, kyrkorummet och det sakramentala livet är en röd tråd genom allt det han gjorde. En tid var han sekreterare i Svenska kyrkans liturgiska nämnd. I orden församling och gudstjänstglädje ryms mycket av Gunnars teologi och önskan.

2006 disputerade han på en avhandling med titeln Nutida gudstjänst och medeltida kyrkorum, Förhållandet mellan det sena 1900-talets liturgireform och det medeltida gudstjänstrummet i Svenska kyrkan. Undersökningen har sin utgångspunkt i en fallundersökning av Mariakyrkans i Sigtuna restaureringar under 1900-talet. Senare gav han ut en bok om arkitekten Jerk Alton, som varit involverad i många kyrkorestaureringar. Under en dryg tioårsperiod skrev han och professor em. Sven-Erik Brodd en rad böcker med pastoralt fokus. Samarbetet inleddes med Kyrka i olika meningar: kortklippta texter med ecklesiologiska kommentarer (2012), och fortsatte med Liturgi i Svenska kyrkan, I ord och bild från då och nu (2020), Prästgårdsteologi, Församlingspräster under 1900-talets senare hälft utmanar 2020-talets kyrka (2022) och slutligen Bikten, Sakrament och praktik (2023).

Gunnars hela liv präglades av att ställa sig till förfogande, att stå till tjänst. Det han såg var gott, oavsett om det skedde i det stora eller i det lilla, ville han understödja. Få kunde som Gunnar ge en mycket tydlig befallning under skenet av att det var ett gott råd. Dag Sandahl formulerade träffande, att Gunnar Weman var kyrkoherden som blev ärkebiskop som aldrig slutade att vara kyrkoherde. Frid över hans minne!

För arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse

Johan Kalin, ordförande; Ove Lundin, arbetssekreterare 1982–1989, ordförande 1997–2014; Björn Fyrlund, ordförande 2014–2019; Markus Hagberg, arbetssekreterare 2006–2012, vice ordförande 2014–2015