Kyrkomusikerna – ett utrotningshotat släkte?
I denna artikel beskriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, kompositör och medlem i SPT:s redaktion, förändringarna som skett för kyrkomusikerna – från för några decennier sedan till i dag. Det är inte länge sedan antalet sökande till utbildningsplatserna var långt fler än antalet platser. I dag råder motsatsen. Som författaren visar krävs det djupgående förändringar och förbättringar för att få fler att utbilda sig till kyrkomusiker. Och det brådskar. Bristen är stor och den blir ännu större.
För mer än trettio år sedan började jag min första tjänst som nyutexaminerad kantor. På väg dit hade jag tillbringat flera år som piano- och orgelelev, först hos kulturskolan och organisten i min hemförsamling, sedan på en folkhögskola. Jag hade vikarierat både i hemförsamlingen och på studieorten och på så vis fått erfarenhet av och smak för jobbet. Därtill en hel del bra tips av de erfarna kolleger jag vikarierade för.
Att ta examen kändes stort och att börja arbeta i det yrke jag drömt om var spännande. Allt var inte lätt. En tjugoåring hade inte mycket att säga till om inför det ålderstigna kyrkorådet i den lilla landsortsförsamlingen, men jag hade något de inte hade: en kyrkomusikerkompetens garanterad av examensbeviset från skolan.
Efter de första stapplande stegen i yrkeslivet tog jag mig an högre kyrkomusikstudier vid musikhögskolan och har sedan dess varit trogen detta det bästa av yrken.
Om vi blickar framåt, ser vi en stor efterfrågan på utbildade kyrkomusiker. Många hundra nya behövs om vi ska fylla platserna efter pensionsavgångarna under närmaste tiotalet år. Inte ens om alla utbildningsinstanser dubblade sina platser och fyllde dem med studenter, finns möjlighet att fylla behovet inom rimlig tid. Kyrkomusiker är i dag ett bristyrke och i framtiden är vi kanske till och med utrotningshotade.
Hur kunde det bli såhär? Kan vi göra något åt situationen?
En fråga är varför kyrkans musikutbildning inte är attraktiv. Svaret är först och främst att kyrkan inte har någon musikutbildning.
Kyrkan saknar musikutbildning
Ledaren i SPT nr 4/2023 handlar om problemet med kyrkomusikerbristen och flera retoriska frågor ställs.
En fråga är varför kyrkans musikutbildning inte är attraktiv. Svaret är först och främst att kyrkan inte har någon musikutbildning. Det är många år sedan kyrkan släppte greppet om högskoleutbildningen, som liksom den teologiska dito måste anskaffas utan koppling till den kyrka man förväntas arbeta i. Likadant är det med kantorsutbildningarna vid folkhögskolorna. Även om man där lättare kan behålla kontakten med kyrkan ser vi också hur kyrkan väljer bort att stödja den kontakten – som i fallet med f.d. Sköndals folkhögskola med sin forna fina kantorsutbildning.
Den utbildning kyrkan erbjuder är grundkursen vid SKUI som inte alltid stått fram som någon alla längtar efter att gå. Utvärderingar har visat att en övervägande andel av studenterna inte varit nöjda med SKUI. Det är dessutom inte enkelt att flytta till studieorten där SKUI finns, för ett års studier, om man till exempel är mitt i livet och inne i en omskolningsfas från kanske musiklärare till kantor.
En orsak till att allt färre studenter går kyrkomusikerutbildningarna är att Svenska kyrkan vid kommunaliseringen av musikertjänsterna 1990 tog bort den obligatoriska undervisningsplikten som varje organist hade. Det blev alltså lätt att spara in kyrkomusikertimmar genom att man inte var tvungen att erbjuda fri undervisning i orgel och piano. Att den åtgärden skulle bli förödande förstod man först tjugo år senare när antalet sökande till utbildningarna hade sjunkit så att man inte kunde fylla studieplatserna. Få sökte och kunskapsnivån hos de sökande blev allt lägre.
Också högskoleutbildningen förändrades: Från att ha varit en mycket bra musikutbildning, som hundratals sökande tävlade om att komma in på, hade kyrkomusikerprogrammet gradvis degraderats genom nedskärningar, eftersom man inte kunde rättfärdiga en utbildning där varje student fick så mycket individuell undervisning på flera olika instrument. Själva högskoleutbildningen blev sämre, vilket bidrog till minskat intresse, men också att de som examinerades hade lite mindre på fötterna än generationen före.
Övning ger färdighet
En annan orsak har att göra med samhällets allmänna syn på kultur.
En bekant som är lärare vid kulturskolan kontaktade lokaltidningen för att be dem skriva om en konsert med duktiga kulturskoleelever. Tidningen svarade, att klassisk musik är inget som intresserar våra läsare, så det skriver vi inte om. Förutom att ta sig vatten över huvudet och oartigt avfärda potentiella läsare med det udda intresset för klassisk musik, så hade tidningen en poäng. I vårt samhälle i dag har klassisk musik, till och med de allra största som Beethoven, Bach och Mozart, förpassats till skamvrån eftersom den anses för exklusiv och därmed exkluderande. Fokus läggs i samhället på populärmusiken, som genererar stora pengar och ofta får representera det som är lätt att ta till sig.
I vårt samhälle i dag har klassisk musik, till och med de allra största som Beethoven, Bach och Mozart, förpassats till skamvrån eftersom den anses för exklusiv.
TV-program som Idol späder på villfarelsen att en hållbar musikerkarriär kan inledas på eftermiddagen samma dag som programmet spelas in. Men sanningen är den, att oavsett vilken genre du vill ägna dig åt, måste du lägga dina zlatanska tio tusen timmar om du vill bli riktigt bra. Det gäller såväl pop som klassisk musik. Men i spåren av Idol är det få barn och unga som vill lägga timmar på att öva.
För att bli riktigt bra på ett instrument – eller i stort sett på vad som helst – krävs hängivenhet, tålamod, brinnande intresse och inte så lite begåvning. Det behövs också en kontext där intresset kan födas, växa och få näring. Det behövs bra lärare och gärna en gemenskap att ingå i, där fler delar samma intresse.
Här måste kyrkan ta ett krafttag. Det gäller att satsa på barn och unga. Se till att det finns resurser i barn- och ungdomskörarbetet. Göra plats för orgelelever. Bereda barn och unga möjlighet att uppleva – musikens skönhet, samhörigheten i en kör, den makalösa känslan av att få samarbeta med en orkester eller att få höra och spela på en stor välklingande orgel.
Vi som ännu kan, måste erbjuda barn möjlighet att få uppleva klassisk kyrkomusik. Hur ofta hör barn orgel? Är det inte så, att när vi firar familjegudstjänst eller liknande, så smalnar det musikaliska uttrycket för vi tror att barn bara kan ta till sig det allra enklaste? Ändå är barn inte mindre begåvade på fantasins område än vuxna, snarare tvärtom!
För ett tag sedan träffade vi ett fyrtiotal femteklassare i kyrkan och spelade för dem upp ett orgeläventyr, där musiken bestod av att orgeln kommenterade historien med hjälp av korta inpass av svår, modern klassisk musik.
Efteråt var det många av barnen som med lysande ögon kunde berätta att de hört vad orgeln »sade». Det fanns alltså inget hinder i att musikgenren inte klingade som populärmusiken.
Samma sak upplever vi som körledare. Den goda musik vi låter koristerna sjunga och som de kanske får kämpa för att lära sig, blir oftast sångarnas absoluta favoriter, helt oaktat ålder på sångarna och stil på musiken. Det är alltså vi vuxna som bestämt att orgelmusik är för svårt för barn att ta till sig eller att klassisk musik är tråkig och inget som »nån» är intresserad av. Och det är vi vuxna som måste börja vända den skutan väldigt snart.
På orgelområdet görs mycket bra redan idag, vilket är hoppfullt. Organister i framkant i Göteborg är en god satsning. Många barn har redan fått pröva på att bygga upp en DO-orgel (en pedagogisk modell i byggsats). Orgelelevnätverk skapas. Mycket skrivs och görs för att främja mötet mellan barnen och kyrkomusiken, men mer kan göras, särskilt lokalt.
Rapporter till timbanken
En annan fråga i den nämnda ledaren är varför inte kyrkan lyckas bättre med att rekrytera musiker till ett yrke som av många anledningar borde locka »den musikaliske».
När jag startade min kyrkomusikerbana var det fortfarande ett yrke med fokus på avancerad musik, något för den musikaliske. Yrkeskåren dominerades av män och hade därför hög status och generellt höga löner.
Arbetsmiljön var synnerligen lockande: man hade stor frihet under ansvar att göra det man var bra på. En arbetsbeskrivning (instruktion) talade om vilka arbetsuppgifter man förväntades göra och hur lång tid dessa förväntades ta. Ingen avkrävde en snabbarbetande musiker redogörelse för varför den inte var på jobbet när arbetet var klart. Man gjorde det man skulle och rapporterade sin obekväma arbetstid till arbetsgivaren. Visst fanns de som utnyttjade systemet och maskade, men flertalet gjorde säkert långt utöver vad som krävdes, eftersom jobbet var så stimulerande.
Nu har kyrkan förvandlats till en NPM-organisation med stora organisatoriska enheter, där man inte tillåter några avvikelser. Alla ska rapportera timmar i timbank och gå på ett förutbestämt schema oavsett om arbetets natur lämpar sig för det eller inte. Någon frihet under ansvar finns knappt längre. Tilliten till de kreativa arbetstagarna och att de gör vad de ska, är försvunnen.
Det sättet att arbeta, där arbetstagaren själv bestämmer över sin arbetstid, börjar däremot dyka upp hos moderna företag som behöver rekrytera kreativa medarbetare. Kyrkan släpar som vanligt några tiotal år efter det samhälle som hon söker efterlikna. Att kyrkan är på väg att överge något som samhället vill ha, gäller kanske inte bara arbetstidshanteringen.
Kreativitet går inte att schemalägga. Musik går inte att fånga i resultatrapporter.
Kreativitet går inte att schemalägga. Musik går inte att fånga i resultatrapporter. Själva musiken finns ju inte ens kvar någonstans sedan den slutat klinga, mer än möjligen i gott minne bevarad. De kreativa yrken kyrkan behöver måste få vara fria för att främja den kreativa processen. En uppmärksam och närvarande chef ser att medarbetaren gör det den skall på det som produceras, inte i läsandet av ifyllda tidrapporter.
Gör det möjligt för kyrkomusikerkåren att åter få arbeta som förr, med frihet under ansvar.
Behöver det sägas tydligare? I så fall: gör det möjligt för kyrkomusikerkåren att åter få arbeta som förr, med frihet under ansvar, utan att tvingas in i ett tidrapporteringssystem avsett för kontorstider.
För att citera biskop Johan Tyrberg (Kyrkans Tidning 9/3 2023): »allt var inte bättre förr, men en del har blivit sämre».
I takt med att kyrkan förlorade medlemmar och gudstjänstdeltagandet sjönk, restes förväntningar på det man trodde var lösningen – musiken och musikerna. Man tänkte att om folk inte vill komma till kyrkan för att höra Guds ord, så vill de kanske komma om vi lockar med musik? Och med musik som efterfrågas av samhällets medborgare, inte den klassiska och tråkiga kyrkomusiken!
Kyrkomusikerna gjorde vad de kunde för att svara upp. Mycket bra gjordes såklart, men man gav sig också ut på vägar som ledde bort från kyrkans kärnuppdrag. Det uppdraget består i att förkunna evangelium, alltså det glada budskapet om Jesus Kristus. Musiken är ett av språken man kan förkunna på, men musikens språk behöver i kyrkan vägledas och underordnas just förkunnelsen av evangeliet. Och musiken bör framföras live.
Musiker utan insikt
I ledaren påpekas klokt att om man anställer för många musiker utan insikt i kyrkans musik, blir evangeliet otydligt. Det är riktigt, men det gäller inte bara musiken. Har evangeliet rent allmänt blivit otydligt i vår tids kyrka?
Det är viktigt att anställda i kyrkan inser, att deras funktion är att utrusta ortens kristna för vardagen. Det görs genom att ge dem andlig mat och dryck med näring ur Bibeln. För musikerns del betyder det att erbjuda musik som hör hemma i gudstjänsten. Det kan vara vilken genre som helst, men ankaret måste sitta djupt i stengrunden och vi ska inte locka med tunnare soppa för att människorna tvekar att komma. Men om man ska kunna räcka evangeliet på musikens språk måste man få utbildning i just det.
Här har Svenska kyrkan centralt en uppgift. Medel behöver satsas på kyrkomusiken, helt enkelt. Det saknas inte förslag till åtgärder. Svenska kyrkans Musikråd lade 2021 fram en utredning med förslag på hur man kan börja lösa situationen, bland annat genom rekrytering i tre steg: till instrumentet, till utbildning och till tjänst.
Nils-Gunnar Karlsson, förbundsordförande i KMR, skriver i mars 2023 att det nu är dags för verkstad. Alltså har kyrkans styrande organ ännu inte ens tagit till sig sitt musikråds förslag utan man gömmer huvudet i sanden. Jag är åter frestad att citera vad biskop Tyrberg skriver om prästernas anställningsform, att det »handlar om att man säger ’Det går inte!’ när man egentligen menar ’Vi vill inte!’»
Kanske har den samhällets allmänna apati som yttrar sig i att vi hellre scrollar på våra sociala media än hugger i med något, spridit sig in i kyrkan och givit oss modlöshetens ande. I stället för att ge oss ut och bygga församling i närområdet, sitter vi kvar på våra kontor och låter en reklambyrå ta hand om evangeliespridandet. I stället för att stimulera människor att uttrycka sig i sång och musik själva, spelar vi upp musiken från Spotify, för att det är billigare och ett enkelt sätt att fylla rummet med musik.
Från central nivå behövs alltså beslut och ekonomiska medel för att handgripligen kunna börja rekrytera framtidens kyrkomusiker. Härifrån förväntar vi inspiration till att bygga våra församlingar, där denna rekrytering kan ske och mandat att stå fast vid att förrättningen är en gudstjänst och i en sådan har vi levande musik.
Satsa ordentligt!
Men vad gör vi lokalt, när ingen utbildad söker musikertjänsterna, och vi tvingas lägga en hel del kyrkomusikaliska uppgifter i malpåse för att ingen finns som kan utföra dem? Här behövs ögonöppnare. Man kan gripa sig an en sjunkande trend på två sätt: lägga ner eller satsa ordentligt. Och i detta fall måste vi göra satsningen. Det finns inget alternativ. Kyrkomusiken kan vi inte vara utan, den är en för stor och viktig del av gudstjänst, bön och tillbedjan.
För ett par år sedan initierades begreppet försteorganist, som skulle svara mot en tredje utbildningsnivå (nivå A, där nivå B motsvaras av organist och nivå C av kantor), men församlingar, stift och pastorat lämnades helt utan handledning kring vad sådana tjänster skulle vara. En spetskompetens, ja, och när man som i vissa stift endast låter domkyrkoorganisten vara försteorganist blir det begripligt. Där behövs en hög musikalisk kompetens, som dessutom får stor genomslagskraft i stiftet.
I andra stift åläggs pastorat av viss storlek att hålla sig med x antal försteorganister. Där blir det mer diffust vad dessas uppgift ska vara. I värsta fall blir de samordnare med tyngdpunkt på administration, vilket troligen inte är vad man önskar eller är bäst på om man har en hög musikutbildning.
Här behövs också en insats från centralt håll. Vad säger Musikrådet om försteorganisttjänsternas innehåll? Kyrkan centralt med sina stora resurser borde inte ha problem med att gå ut med en policy i ämnet om man vill. Försteorganisterna borde få vara garanter för hög musikalisk nivå i församlingarna. Det betyder att vara musiksakkunnig i sin kontext, att vara med i rekryteringsprocesser, att inspirera sina kolleger, att främja orgelundervisning, att få möjlighet att driva ett sådant musikliv i kyrkans hägn att människor blir inspirerade och unga fångas upp av härligheten i lovsången.
Alltså:
– Gör den kyrkliga delen av utbildningen till en integrerad del av undervisningen och skippa kravet på SKUI. Låt det vara möjligt att ersätta det året med praktik i närliggande församling.
– Återinför den fria musikundervisningen i kyrkomusikertjänsterna och låt den som är bäst skickad ha hand om eleverna. Ge eleverna möjlighet till sommarvikariat.
– Anslå medel till och prioritera musikverksamhet för barn och unga i församlingar och pastorat.
– Inspirera till genrebreddande: för trettio år sedan betydde det »mer populärmusik», i dag betyder det »mer klassisk musik».
– Se över arbetsmiljön och arbetsvillkoren i kyrkan. Kyrkomusiker och andra kreativa yrken måste få möjlighet att blomma utanför ramar satta för kontorsverksamhet. Vi är olika.
– God löneutveckling och möjlighet till avancemang är inte oviktiga styrmedel i rekrytering till tjänst i kyrkan heller.
– Verkstad, inte snack, förändrar situationen. – Utnyttja möjligheten med försteorganistbefattningen. Låt den vara en spetskompetens som får möjlighet att inspirera och gå före i musikarbetet, och se till att ge arbetsgivaren instruktioner om hur detta ska genomföras.