Kyrkovalet och kyrkans frihet

På Svenska kyrkans hemsida nedräknas antalet dagar, timmar, minuter och sekunder till kyrkovalet. Många ansträngningar görs för att få oss kyrkotillhöriga att rösta i det som ibland beskrivs som Sveriges största medlemsorganisation. För de tre riksdagspartier som fortfarande envist klamrar sig fast i kyrkans beslutsorgan är ett högt valdeltagande med bibehållen partilojalitet det som de mest av allt önskar. För Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna blir valet i hög grad ett avstamp till det riksdagsval som stundar hösten 2026.

Sverigedemokraterna vill »motverka Socialdemokraternas maktmonopol över Svenska kyrkan och civilsamhället», medan Socialdemokraterna i flera sammanhang utsett Sverigedemokraterna som sin kyrkopolitiska huvudmotståndare.

Vid Socialdemokraternas upptakt inför kyrkovalet talades om »hallelujastämning» och kyrkovalet »lite som en förfest» inför nästa års kyrkoval. Partisekreterare Tobias Baudin deklarerade frimodigt, på liknande sätt som den tidigare utsedde kyrkovalsgeneralen Dan Lundqvist Dahlin, att han inte alls är troende – det har ingen i släkten varit – men att kyrkan för honom ändå är mycket av det som gör Sverige till Sverige. Om att Jesus var sosse hyser han inga tvivel.

Men kanske är det snarare så att Jesus var centerpartist eller vad säger de ledande inom Centern? Eller, handen på hjärtat, nog var han i djupet av sitt hjärta sverigedemokrat?

Varje reflekterande kristen inser rätt snabbt att riksdagspartiernas försök att göra sig till främsta uttolkare för vad kristen tro, lära och liv handlar om syns absurt. Den bedömningen grundar sig inte främst i vilka punkter som står på respektive partis kyrkovalsprogram. Där finns i alla tre programmen vissa saker att helhjärtat stämma in i, andra att lika kraftfullt avvisa, allt beroende på såväl egen partitillhörighet som kristen övertygelse. Motståndet mot riksdagspartiernas deltagande i valen bottnar i något annat, frågan om var den kristna människan har sin djupaste förankring och solidaritet. Att den enskilda ledamoten från en partigrupp kan vara en hängiven kristen ska aldrig ifrågasättas, utmaningen är i stället vem man representerar i valet, partiet eller kyrkan. Att tjäna båda lika mycket låter sig inte göras.

När staten år 2000 delvis förlorade kontrollen över Svenska kyrkan kompenserades detta genom ett system där riksdagspartierna garanterades inflytande. Svenska kyrkans frihet från partiernas ideologiska inflytande är något de tre partikanslierna bävar för. Kyrkan behövs, men dess röst ska inte rymma bibliskt förankrad profetisk kritik av det parti man tillhör utan i stället på allt sätt det är möjligt backa upp just detta partis ideologi.

Är det då så stor skillnad mellan hur riksdagspartierna och övriga nomineringsgrupper röstar i kyrkomötet? Inte alltid. Samverkan mellan skilda grupper kan se helt olika ut beroende på vilken fråga det handlar om. Efter ett inledande motstånd de första mandatperioderna har på senare år förslag även från utstickande grupper som Frimodig kyrka någon gång kunnat samla en bred majoritet. Men i grunden är partilojaliteten och aversionen mot grupper med en helt annan utgångspunkt stark.

Med nuvarande valstruktur blir nomineringsgrupperna som allra viktigast på den nationella nivån. Här ska ideologier presenteras och fastställas. Här ska vägvalen för hela Svenska kyrkan göras. I stiftssammanhangen blir de ideologiska frågorna inte lika tydliga och omfattande. I de små församlingarna eller pastoraten är de ibland nästan borta.

Det är väl också ett grundläggande skäl till att partierna kämpar för att det direkta valsystemet ska bestå. Den tidigare ordningen med indirekta val skulle riskera att luckra upp partilojaliteten. Hur skulle det se ut om inte alla s-ledamöter (här är disciplinen som allra hårdast) röstade likadant i en kyrkomötesfråga?

Besluten avgörs mycket sällan i plenum, ofta inte ens i utskotten utan vid nomineringsgruppernas slutna möten och genom informella möten mellan gruppledare i pauser.

Svenska kyrkans beslutsapparat är sannolikt helt unik i kristenheten. Att ordningen hyllas och omhuldas av några av dess mest inflytelserika företrädare är inte bara uppseendeväckande, det är rent smärtsamt. Inte för att dessa företrädare per definition skulle vara sämre kristna än andra företrädare men för att de inte förstått vad Kyrkans frihet handlar om och var den djupaste solidariteten finns. Ett demokratiskt samhälle med partier att välja mellan är en nåd i en värld där autokratier och diktaturer tycks få allt större utrymme. Men kyrkan är inte att likna vid en stat eller en kommun. Lika lite kan dess beslutsformer kopiera statens.

Att rösta på en grupp som vill behålla nuvarande beslutsstruktur är inte möjligt för den som värnar om kyrkans frihet. Eller omvänt, för den som räds en fri och frimodig kyrka är det möjligen nödvändigt att rösta på något av de tre riksdagspartierna, allt utifrån egen partitillhörighet och preferens.

I ärlighetens namn ska sägas att friheten eller knytningen till skilda riksdagspartier ser olika ut även i övriga nomineringsgrupper. Några grupper har valt att genom sina namn markera vilket parti man har sin bakgrund i eller samhörighet med. Andra, som POSK och Frimodig kyrka har inte alls sitt ursprung i riksdagspartierna utan har tillkommit på andra sätt.

Genom möjligheten att kryssa namn på valsedlarna finns en viss, om än liten, möjlighet att påverka vilka personer som väljs in. En stor svaghet med nuvarande system är dock det faktum att personer, låt oss kalla dem A, B och C, som inger förtroende finns på olika listor. Där kan finnas en synnerligen lämplig kandidat på en valsedel, en lika önskvärd på en annan lista etc. Men systemet möjliggör inte för väljaren att rösta på alla tre. I andra föreningssammanhang står det den röstande fritt att välja bland alla kandidater. Så inte i Svenska kyrkan som till sitt eget fördärv valt att kopiera den statliga modellen.

Om det kommande valet kan leda till att kyrkans frihet stärks, Svenska kyrkans nationella isolering på sikt bryts och strävan fördjupas efter att finna en väg till försoning och gemensam vandring med andra kristna kyrkor i landet och runt om på jorden, då är mycket vunnet. För kyrkor och samfund gäller samma villkor som för enskilda människor. Om vi strävar efter att behålla våra villkor, våra privilegier, våra strukturer och vårt liv kommer vi att mista det, men om vi släpper det vi har för Kristi skull kommer vi till slut att finna livet.