Är Svenska kyrkan redo för en synodal process och en ekumenik som innebär att lyssna på andra?
År 2025 är ett kyrkligt ekumeniskt jubileumsår i Sverige och världen, i den romersk-katolska kyrkan dessutom ett jubelår. För kyrkorna i Sverige är det inte enbart ett år att minnas kyrkomöte i Nicea år 325 och Stockholmsmötet år 1925, utan även ett år som Sveriges kristna råd (SKR) har gett temat »Tid för Guds fred». Kyrkorna uppmanas att främja fred i världen men även frid och ekumenik med varandra.
SPT:s uppmaning till Svenska kyrkan är då att även arbeta med sin självförståelse. Svenska kyrkan behöver reflektera över vad det betyder att vi är en del av den heliga, katolska och apostoliska Kyrkan och att vi därför har ansvar för att sträva mot ett fördjupat ekumeniskt arbete. I vårt sammanhang kan man börja med att studera BEM-dokumenten och Borgåöverenskommelsen.
I höst är det dessutom åter dags för kyrkoval. Det är ett val som procentuellt sett engagerar få medlemmar och oftast ger föga återsken i församlings- och gudstjänstliv. Ändå kostar det enorma summor.
Utifrån en antagen inriktning, »Färdplan för klimatet», har Svenska kyrkan åtagit sig att arbeta för hållbarhet, en hållbarhet som inte enbart handlar om klimatet utan även om hanteringen av ekonomin och främjandet av andlig och existentiell hälsa. Frågor som då infinner sig är t.ex.: »Kan vi i Svenska kyrkan säga med gott samvete att det återkommande kyrkovalet är hållbar hantering av kyrkans ekonomi och främjande av andlig hälsa?» Eller »blir det genom kyrkovalet tydligt att Svenska kyrkan arbetar för en reellt fördjupad ekumenik och är del i arbetet för Guds fred»?
»Den helige Ande och vi har beslutat» (Apg15:28).
Det är inte något nytt att kyrkan kallar samman till kyrkomöten. Redan i Apostlagärningarna och Galaterbrevet redogörs för ett första kyrkomöte, det s.k. Apostlamötet år 48. Det handlade om att skapa enhet i det fortsatta missions- och undervisningsuppdraget bland såväl judar som »hedningar». Dock behöver vi påminna oss att då var det tydligt att den kyrkliga beslutsmakten var ett samspel mellan det gudomliga och det mänskliga, vilket kom till uttryck genom beslutsformuleringen: »Den helige Ande och vi har beslutat» (Apg15:28).
Trots kontroverser och meningsskiljaktigheter var apostlarna måna om att kyrkans beslut skulle följa Herrens vilja och vara vägledda av den helige Ande. Att höstens s.k. kyrkomöte inte har samma auktoritet som apostlarnas möte i Jerusalem är självklart. Visserligen är bådas status väsensskild, men det borde dock även hos oss finnas en strävan efter att följa apostlarnas exempel och Herrens vilja samt att vägledas av Anden.
»Ingen auktoritet efter Kristus får likställas med apostlarna och profeterna» och »[d]ärför kallas endast de kyrkans grund, dessa som var satta att överlämna trons artiklar.»
I Luthers Disputatio de potestate concilii fastställer han: »Ingen auktoritet efter Kristus får likställas med apostlarna och profeterna» och »[d]ärför kallas endast de kyrkans grund, dessa som var satta att överlämna trons artiklar.» Alla efterföljande »är skyldiga att följa och anföra apostlarnas auktoritet.» Kyrkomötesbeslut i vilka den helige Ande är delaktig avviker inte från Skriftens lära och apostlarnas tro. Detta är inte endast en luthersk utan även en allmänkyrklig hållning.
I kontrast till den nuvarande »nationalkyrkliga» eller provinsiella hållningen, med bl.a. en privatiseringen av tro, bekännelse och lära, som Svenska kyrkan numera står för och som kommer till uttryck genom politiserade kyrkomöten, kan det även vara anledning att påminna sig både om ärkebiskop Nathan Söderbloms ekumeniska strävanden med Stockholmsmötet och om påven Johannes Paulus II:s önskan om fördjupad ekumenik genom encyklikan, Ut unum sint – För att de alla ska bli ett. För att kyrkorna på allvar ska kunna mötas och föra goda samtal behövs mer av insikt i det som tidigare varit och den helige Andes verk i varje kyrka, inte primärt sökande efter andlighet utan just efter den helige Ande. Det krävs även inre mod och ett självkritiskt förhållningssätt, där man inte utgår från att jag/vi har rätt och att alla andra har fel. En sådan insikt kulle kunna innebära en stor förändring i Svenska kyrkans kyrkomöte.
För om Svenska kyrkan på allvar vågar lyssna till den helige Ande och samtidigt lyssnar till dem som lever med i församlings- och gudstjänstlivet, så behöver hon inte »uppfinna hjulet» i aktuella ärenden. Exempelvis avslutade nyligen den romersk-katolska kyrkan en synodal process som vi kan hämta lärdom och inspiration ifrån, en process som har uppmanat romerska katoliker världen över att dela med sig av sina erfarenheter, förhoppningar och sorger i den kyrka de lever i. Processen har även inneburit att denna kyrka tagit första steget i en strävan att praktiskt efterleva receptiv ekumenik, det som brukar kallas för lyssnandets och lärandes ekumenik.
Den receptiva ekumeniken och den synodala processen bär därför fram både det sanna och det sköra
Den receptiva ekumeniken går ofta hand i hand med en synodal process, där de två delarna tillsammans öppnar för en lyssnande kyrka – en kyrka som alltmer lyssnar både till den helige Ande som till de engagerade i den egna kyrkan och till bröder och systrar i andra kyrkor. Det är inte ett passivt utan ett aktivt lyssnande, som bottnar i handlande och i sin tur leder kyrkan närmare målet om en fördjupad enhet i Kristus. Viktiga ställningstaganden i dogmatiska och moraliska frågor ska föregås av en konsultativ process i såväl församlingarna som på stifts- och nationell nivå, där både kyrkans ledares och folkets åsikter inhämtas. Detta i syfte att finna den enhet och samstämmighet som härrör från lydnaden för Kristi vilja.
Den receptiva ekumeniken och den synodala processen bär därför fram både det sanna och det sköra. Man kan därför säga att dessa två processer handlar om de sårade händernas ekumenik. De visar på det som inte fungerar inom den egna traditionen, det som man brottas med och behöver hjälp med för att komma vidare, på en vilja att lyssna och lära för att stärka den egna kyrkan på vägen till en utökad enhet.
Vi frågar oss om samma mod finns i Svenska kyrkan, att lyssna på alla inom den egna traditionen och att våga lyssna till den helige Andes vägledning. Finns detta bland de förtroendevalda på alla nivåer, bland anställda och ideella, ett lyssnande efter Jesu vilja i Skriftens vittnesbörd och den helige Andes röst? För, som Jesus säger: »När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig» (Joh. 15:26).
Att lyssna till den helige Ande handlar inte om att fatta partipolitiska majoritetsbeslut utifrån någon ideologi utan om lyssnande, hörande och görande av det som sker utifrån den apostoliska tron, utifrån vad som traderats genom generationerna och är viktigt för trons liv i församlingarna.
Inte kan vi väl själva och ensidigt påstå att »den helige Ande och vi har beslutat» genom våra politiserade kyrkomötesbeslut?
Vi behöver alltså, återigen, ställa oss frågan om Svenska kyrkan, där politiska nomineringsgrupper med en ideologiskt sekulär agenda i dag är majoritet (och någon inleder sitt gruppmöte med en politisk kampsång), är modig nog att lämna detta och våga initiera en synodal ordning, som först innebär att i bibelläsning och bön aktivt lyssna till Skriftens ord och den helige Ande, men även till egna medlemmar i olika traditioner och till andra kyrkor. Varför har vi gått vår egen väg och exempelvis inte agerat i enlighet med BEM-dokumentets, Borgågemenskapens överenskommelser?
Inte kan vi väl själva och ensidigt påstå att »den helige Ande och vi har beslutat» genom våra politiserade kyrkomötesbeslut? Luther nämnde för övrigt även: »Alltså kan ingen tvingas att tro den avbildade kyrkans bestämmelser, det betyder kyrkomötenas, utom när dessa bedömer och talar i enlighet med apostlarnas skrifter, vilket är en lycklig omständighet.»
SPT
