»Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen. Det räcker att man säger att man vill vara med», sade ärkebiskop Karl Gustav Hammar i en påskintervju i Kyrkans Tidning (27/3 2002). Han lade till: »Påståendet att Jesus är Guds son betydde … inte samma sak för 2 000 år sedan, för 1 000 år sedan och för 500 år sedan som den betyder idag. Vår världsbild är annorlunda och vi har andra erfarenheter.»
Man kan undra vad detta ger uttryck för? Knappast något som förmedlas av Svenska kyrkans bekännelseskrifter eller som bör förkunnas av en person som vigts till ärkebiskop i Svenska kyrkan, dvs. till kyrkans främste företrädare. Om detta är en personlig uppfattning, så kan man inte säga mycket om det, mer än beklaga, men nu förmedlades detta inte av en privatperson, utan av en ärkebiskop – i Kyrkans Tidning (KT)!
I biskopsvigningens inledningsord står att »Kyrkan är Kristi kropp, ett tempel av levande stenar, där Kristus är hörnstenen.» Denna bekännelse är bibliskt förankrad sedan 2000 år. Den har inte förändrats, oavsett ärkebiskopens världsbild eller erfarenheter. Hörnstenen ligger stabil, vilket vi tackar Gud för. Det andra är teologiskt gungfly.
Kristen tro är en tro på någonting. Visst kan man till att börja med komma utan tro, följa med och lära, upptäcka Jesus Kristus genom Andens verk. Sedan blir det uppenbart att man tror på något, på Någon, den unike Jesus Kristus.
Vigningsordningen fortsätter: »Biskopens uppdrag är ett tecken på kyrkans kontinuitet genom tiderna, dess enhet och världsvida gemenskap.» Biskopen skall alltså vara ett tecken på troheten mot det budskap som en gång överlämnats åt de heliga, åt dem som tror på Kristus – och som skall förmedlas till dess att Herren kommer åter.
Biskopsämbetet är naturligtvis inte bara ett yttre tecken. Det har ett innehåll. En biskop skall stabilt stå på hörnstenen, oavsett förändrade världsbilder och nya erfarenheter. Så bevaras kyrkans enhet. Och så stärks kyrkans enhet med den världsvida kyrkliga gemenskapen.
Men hur ser det ut i vår kyrka? Vart leder den liberalteologiska vägen? »Vi är ett av världens mest progressiva samfund när det gäller samkönade relationer», meddelar den nuvarande ärkebiskopen (KT 20/3 2026) och leder därmed inte till enhet utan till splittring – inom kyrkan och i förhållande till en förkrossade stor del av världens kristna.
Det är f.ö. också en biskops uppgift att »leda och ha tillsyn över stiftet och församlingarna, ansvara för att Guds ord blir rent och klart förkunnat och sakramenten rätt förvaltade […]. I allt ska biskopen leva som Kristi tjänare och vara en herde för Guds hjord. Med trohet och klokhet ska biskopen tjäna enheten i Kristus.»
Trohet och klokhet. Herdeuppdrag. Leda och ansvara för att Guds ord förkunnas rent och klart. Vad betyder det för dem som vigs till biskopar enligt svenskkyrklig ordning? Lovar man runt och håller tunt? Skulle inte vigselordningens ord kunna fungera som en biktspegel? Det skulle säkert vara välgörande. Och inte skulle man då kunna avvisa dem som av Gud kallats till prästtjänst bara för att de inte vill avvika från hörnstenen Kristus och förmedla Guds ord rent och klart, så som att det kristna äktenskapet är ett förhållande mellan en man och en kvinna?
Vad är egentligen den stora utmaningen för kyrkan och dess biskopar? En är otvetydigt att inte förminska Kristus och hans ord. Om man inte kan se Honom som densamme igår, idag, så ock i evighet (Hebr. 13:8) tar man miste. Man bör inte gömma sig bakom att synen på Jesus förändrats, för Jesus Kristus har inte förändrats. En teolog skrev en gång att man började med tron på att »Herren är min herde», men fortsatte med: »Fåren är min herde», vilket ledde till: »Allting är min herde», vilket slutade med att: »Ingenting är min herde», dvs. längre och längre ut i teologisk gungfly.
Är detta över huvud taget en kristen tro? När går kristen tro över till att bli något annat? Vilken är dess grund och vilka är dess gränser? När vi försöker finna svaren på dessa frågor är det viktigt att vi inte förleds av det språkbruk som används, för ibland brukas traditionellt språk men ges en annan innebörd än den som är traditionell och biblisk.
Detta möter vi på en rad punkter inom såväl klassisk som modern liberalteologi. Exempelvis blir Jesus i dessa exempel – inte trons objekt; läraren och vägledaren – inte Frälsaren. Ett antropocentriskt perspektiv blir överordnat det teocentriska, etiken överordnad dogmatiken, den egna erfarenheten viktigare än det vi upptäcker i det bibliska budskapet. Exemplen kan mångfaldigas. Tron reduceras mer eller mindre till ett imperativ/gärningar (Lev väl!) i stället för ett imperativ/tro (Han lever!) – och imperativet är ofta tidspräglat.
Grupper inom kristenheten upplever ibland att man har gått för långt. Man gjorde fel vägval och kom in på liberalteologins irrspår. Ett exempel på detta ser vi nu inom den anglikanska gemenskapen. 50–80 miljoner anglikaner, Gafcon, har sagt upp gemenskapen med den nytillträdda ärkebiskopen i Canterbury och valt en egen kyrkoledare. De har tidigare samlats för samråd, första gången i Jerusalem 2008 och nu senast den 3–6 mars 2026 i Abuja, Nigeria. Här deltog 347 biskopar jämte 121 andra ledare, prästvigda och lekfolk från sammantaget 27 anglikanska provinser. På grund av vägval som gjorts i Church of England ser vi alltså en drastisk splittring i en gemenskap som i över 100 år stått Svenska kyrkan nära. Det är inte de som lämnar som orsakar splittringen, utan de som genom sitt ödedigra beslut lämnat Kyrkans egen grund, de som driver den sociologiska lagen att majoriteten har rätt, även om den historiska demokratin i en samstämmig historisk kyrka säger något annat.
I KT kan man (10/3) läsa: »50 miljoner anglikaner överger Canterbury. Splittringen i anglikanska kyrkan är ett faktum … Den världsvida anglikanska kyrkan har under decennier levt med starka inre spänningar. Förenklat handlar det om att de krympande kyrkorna i västvärlden står för en mer liberal kristendom jämfört med de konservativa växande kyrkorna i Asien och Afrika.»
Jo, ni läste rätt. Konflikten står inom den anglikanska gemenskapen mellan en liberalteologisk krympande del och en konservativ växande del. Detta fenomen finns inte bara inom den anglikanska världen. Visst finns det skiljelinjer också bland de konservativa, men det stora skiftet har under decennier varit just att teologiskt konservativa samfund växer och liberalteologiskt inriktade tappar medlemmar, ibland i stora mängder. Vad betyder detta i det långa loppet? Har det någon bäring på vår kyrka?
Är det kanske dags att fundera över vilka vägval som gjorts inom Svenska kyrkan, t.ex. vilka vägval enskilda biskopar gjort i äktenskapsfrågan, trots det som de en gång hörde i vigningsgudstjänstens inledningsord? Kan vi lära något av den situationen som föreligger i den anglikanska världen? Kanske att kliva upp på hörnstenen, förkunna Gus ord rent och klart, och lämna den liberalteologiska gungflyn.
SPT
SPT
