Sakligt och osakligt om kyrklig tolerans

För att kunna tala meningsfullt om tolerans och förstå varför tolerans är viktig – både mellan människor i allmänhet och inom kyrkan – behöver man lämna relativismens och subjektivismens synsätt bakom sig. I ett sådant synsätt flyter gränserna samman mellan rätt och fel, mellan sanning och lögn. Tolerans betyder inte att alla åsikter är lika sanna eller riktiga. Tvärtom förutsätter tolerans att det faktiskt finns sådant som är sant och falskt, rätt och fel.

Det finns exempelvis fundamentala etiska principer för umgänget oss människor emellan. Det man lovar skall man hålla. Det man säger skall vara sant. Dessa regler skapar ett dugligt samarbetsklimat. De skapar tillit i mellanmänskligt liv ‒ det gäller naturligtvis även relationerna inom Svenska kyrkan, en kyrka som har grundläggande bekännelsedokument och i vars liv det finns en rad löften som ges och avges, exempelvis i ämbetsvigningar.

Att lita på varandra

Om vi kan lita på varandra (och på dem som är satta att förvalta Kyrkans lära och liv) kan det åtminstone resultera i att både livet (och ämbetsutövningen) präglas av respekt, ömsesidighet och medmänsklighet i relationerna till varandra. Om det inte efterlevs, och vi ser tyvärr allt som oftast prov på detta, blir resultatet det motsatta. Varje dialog om löften, rätt och fel, ja, moraliska värden, blir då i grund och botten meningslösa. 

När vi ser närmare på toleransbegreppet kan vi konstatera att ordet kommer från latinets tolerare, med innebörden att »stå ut med» eller att »uthärda». En sund mellanmänsklig tolerans handlar alltså om att jag som person kan acceptera eller respektera dem som tycker och handlar på ett sätt som jag själv inte anser vara rätt eller korrekt. 

En sund tolerans handlar alltså inte om att jag måste acceptera allt det som andra gör eller beslutar om som rätt eller korrekt. Definitivt inte heller att jag uttryckligen, t.ex. av socialt tryck, måste bekräfta att andras uppfattningar är rätta eller korrekta. Inte heller skall jag behöva visa uppskattning för andras beteenden för att undvika att själv anses vara intolerant.

Strypande tolerans

Om man önskar driva en (teologiskt) fruktbar väg framåt kan man från kyrkans lednings sida inte utan hyckleri strypa teologiska hållningar som baserar sig på Bibeln och kyrkans egna bekännelseskrifter och samtidigt tala meningsfullt om tolerans. När man till och med driver det som i traditionell och allmänkyrklig syn betraktas som fel genom att blanda diskussionskort och argument på ett osakligt sätt, och därtill känner sig fri att svartmåla meningsmotståndarna, har man lämnat toleransens område och inträtt in på intoleransens.

Om känsloargument och samtidsdrivna politiska eller liberalteologiska agendor styr kyrkan bort från Bibeln och bekännelseskrifterna och in på allmänreligiositetens väg, bör man omvända sig, spegla sig själv och de argument som man driver. Att exempelvis påstå att motståndarna, bara för att de inte nöjer sig med känslo- och samtidsargument, inte har respekt för alla människors lika värde, så brister man i själva verket i respekt mot meningsmotståndarna. 

Man borde rimligtvis förstå att även meningsmotståndarna, ja, egna medarbetare i vår Herres hage, menar att människovärdet ligger djupare än handlingar eller brist på handlingar. Det är djupt olyckligt när man i attityd och genom löftesbrott frångår toleransen och i respektlöshet och intolerans mot meningsmotståndare, när dessa inte nöjer sig med känslodrivna samtidsagendor, särskilt inte när argumenten i dessa ligger i strid mot traditionell teologi och allmänkyrklig hållning. Intoleransens väg mot kyrkomedlemmar och präster som har en traditionell tro är ett farligt kyrkligt vägval, ja, ett felval.

Om exempelvis en grupp (t.ex. biskopar) eller organisation (t.ex. ett kyrkomöte) kräver total acceptans av sina beslut eller åsikter när det gäller vissa uppfattningar, är det i en mycket grundläggande mening inte tolerans man eftersträvar utan åsiktskonformism. Särskilt allvarligt blir det naturligtvis när besluten striden mot organisationens stadgar (t.ex. Bibel och bekännelseskrifter). 

Tolerans eller åsiktskonformism?

Om vi tar exemplet vigslar av samkönade par, så är det resonemang som nu drivs av kyrkopolitiker och en rad biskopar ett exempel på en argumentation om intolerans i toleransens namn. Det är en kyrkopolitisk och liberalteologisk åsiktskonformismens väg de valt, som på många sätt är en kyrkligt mycket farlig väg att gå på, eftersom den anses heretisk av alla stora kyrkofamiljer. 

Respekten mot dem som inte »av fri vilja och med glädje» följer med på denna väg i de svenskkyrkliga sammanhangen svartmålas – uttalat eller outtalat, exempelvis genom osakliga yttranden, såsom att dessa inte menar att alla människor har samma människovärde.

När det gäller tolerans, bör det tilläggas, att vi naturligtvis även måste kunna konstatera att det finns gränser för denna, en positiv intolerans. Det kallas ibland för toleransens paradox (Karl Popper). Det finns gränser för det acceptabla, grundvalar för det som är moraliskt acceptabelt, såsom respekt för andras liv och egendom. 

Detsamma gäller inom det teologiska området. Men då handlar det om gränser mot det som strider mot Bibeln och dess kärna, evangeliet om Jesus Kristus, nåd och sanning. När det gäller äktenskapsfrågan är Han tydlig, först i och genom skapelsens grundläggande mönster om man och kvinna och senare i förkunnelsen om just äktenskapet. 

Det är tydligt att det handlar om manligt och kvinnligt, om en man och en kvinna. Att omtolka detta och dessutom driva en åsiktskonformism i en annan riktning är inte en så kallad positiv intolerans, utan en intolerant tolerans. 

Vad menas?

När man talar om tolerans bör man alltså reda ut vad man menar. Det är exempelvis skillnad mellan en sund kritisk tolerans, som värnar en fri och sakligt debatt med respekt för de inblandade (t.ex. på traditionell, allmänkyrklig grund), utan att kräva samstämmighet, en positiv intolerans, som (åtminstone teoretiskt) möjliggör en begränsning av destruktivt handlande (och förödande kyrkomötesbeslut), och intolerant tolerans, som till varje pris eftersträvar konformitet (genom icke-bibliskt förankrade kyrkomötesbeslut, vilka i allmänkyrklig mening dessutom saknar legitimitet). Ibland talar man dessutom om en slapp negativ tolerans, en hypertolerans, som i relativistisk anda tillåter allt, vilken även den finns i vissa kyrkliga kretsar.

Även i Svenska kyrkan är det önskvärt att toleransbegreppet används korrekt, så man inte omformulerar en saklig innebörd av begreppet och talar om tolerans men i själva verket driver en uppenbart intolerant hållning, i synnerhet inte mot dem som värnar Bibeln och kyrkans traditionella lära ‒ och är kallade till tjänst i Svenska kyrkan.