Människans längtan efter lycka, del 2
Lyckan eller sällheten eller det goda livet (beata vita) i sin fullhet är alltså människans telos. Vi kan emellanåt redan nu få en smak av detta, men helt och fullt först en gång i framtiden. Gud är både källan till lyckan och människans livsmål.
Några perspektiv med särskild utgångspunkt hos Augustinus
I artikeln pekas på några kristna infallsvinklar när det gäller människan och tankar om lyckan. Den för västerlandet så inflytelserike kyrkofadern Augustinus är en utgångspunkt, men även andra tidiga teologer och några kristna gestalter genom tiderna nämns kortfattat. Författaren är redaktör för SPT.
Fortsättning från föregående nummer.
Sökande och mening
I de gamla filosofernas och teologernas sökande klarläggs vad man skulle kunna kalla en grundläggande genetisk kodning hos människan, som resulterar i ett ständigt sökande efter »något mer». Detta sökande har satt sin djupa prägel på människans hela historia. Hos kristna teologer kopplas detta alltså till människans ursprung och till den paradisiskt goda ursprungsrelationen till Gud, som finns kvar i ett kollektivt minne genom ett vagt avtryck, längst bak i minnenas allé. Människan kommer på något sätt ihåg och längtar. Hon formulerar religioner och ideologier, bygger altaren och begraver för en fortsatt resa eller skapar sekulära ersättningsriter – genom alla tider och överallt.
Även Augustinus kopplar i Bekännelser samman sökandet efter lyckan och minnet i det han skriver: »Själva tillståndet är alltså känt för alla människor, och om man kunde fråga dem om de ville vara lyckliga skulle alla med en röst utan minsta tvekan svara ja. Det skulle de inte göra om de inte hade ett minne av själva det tillstånd som ordet betecknar.»
Enligt biblisk tro har Gud lagt evigheten i människornas hjärtan och det tar sig allmänmänskliga och tidlösa uttryck. Med Predikarens ord i 1917 års bibelöversättning: »Allt har han [Gud] gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort» (Pred. 3:11).
Sökandet pågår. Var finner vi lyckan? Den kristna tron visar alltså att saker och ting förklaras i Jesus Kristus genom inkarnationens mysterium och förtydligas i Bibeln, tydligast i de nytestamentliga texterna. Förklaringen har givits åt människan. Man har fått tydliga konturer till svar på in längtan och fått smaka eller funnit det. Detta premieras dock knappast i en tid då sökande ses som en mer acceptabel hållning.
Grundproblemet är alltså att människan många gånger söker på fel ställen. Man söker lycka men blir inte lycklig. Man söker kärlek men upptäcker egoismens starka fäste i sitt eget och andras hjärtan. Lyckan upplevs som flyktig, tillfällig, så även kärleken. Man når inte riktigt fram. Gräset förblir grönare på andra sidan staketet, och likaså bakom nästa staket. Den moderna människan blir, som en följd av ett fortsatt felinriktat sökande, en längtande varelse. Men många omfattar tanken att det materiella inte är värt att dö för. Vidare, att de ideologiska påfågelskrina tystnar efter en stund. Ideologier och religioner som vägleder människan på en annan väg än genom Jesus Kristus leder inte till livsmålet. Lyckan är något mer än ting, ideologier och religioner. Lyckan består enligt kristen tro därmed inte heller i att släcka livstörsten som buddhisterna menar.
I den kristna tanketraditionen betonas därmed att människans väg till eller strävan efter Gud aldrig leder hela vägen fram. Den stannar i tankekonstruktioner. Enda vägen hem är den principiellt motsatta, den som Gud öppnar för människan genom Jesus Kristus. Det är, som nämnts, en lycka i sig att det inte hänger på vår tankeförmåga eller prestation. Den kristna tron, betonas det, är kravlös, av nåd, men alltid inriktad både mot Gud och medmänniskan, och har därför både ett himmelskt och ett jordnära inslag.
