Svenska kyrkan – en folkkyrka i förändring

Författaren, som är docent i kyrkohistoria, biskop emeritus och redaktör för ett forskningsprojekt om folkkyrkan (som drivs av Stiftelsen Sverige och kristen tro, SSKT), betonar att ett pastoralt epokskifte sker i Svenska kyrkan. Här presenterar han SSKT:s forskningsprojekt om folkkyrkans framtid. Han visar hur sekularisering, individualisering och förändrade samhällsformer har försvagat den gemensamma gudstjänsten och kyrkans folkomspännande roll, samtidigt som kyrkan uppmanas att söka nya pastorala arbetssätt, stärka frivilligheten och balansera extensitet med intensitet i en pluralistisk kultur.

Det är en förmån som präster har att kunna tjänstgöra även efter pensionen. För min del brukar det innebära att få vara sommarpräst i vackra Roslagen. Det ger samtidigt inblickar i hur gudstjänstlivet påverkas av nya seder och bruk. Som att »akt med urna» på några få år blivit ett av standardalternativen för begravningsgudstjänst. Eller att applåder och visslingar har blivit både vanligare och, tycker jag mig höra, ljudligare vid vigselgudstjänster.

En annan förändring har kommit smygande mer långsamt. Vigslarna och dopen har blivit färre. Därmed har också dopsamtalen, vigselsamtalen och samtalen inför begravningsgudstjänsten blivit färre. Allt sedan 1970-talet har samtalen inför de kyrkliga handlingarna utgjort en av tyngdpunkterna i den prästerliga tjänsten. Här pågår ett pastoralt skifte.

Dopsamtalen kom först. Svenska kyrkans dopundervisning lades i mitten på 1800-talet ut på folkskolan (psalmerna, bönerna, bibliska berättelserna). Den dopundervisningen försvann i ett slag på 1960-talet, när kristendomsämnet omvandlades till religionskunskap. Inför den förändringen stod kyrkan tämligen handfallen. Men som en ringa kompensation infördes dopsamtalen. De blev sedan också en viktig del i att dopet utvecklades till en gudstjänst i kyrkan, med psalmsång och musik i stället för enklare dopgudstjänster i prästgården, på BB eller i hemmen.

Det tog ett tag innan det blev självklart med dopsamtal. För en äldre generation präster kunde det verka ganska onödigt. Dopfamiljen visste ju vad dopet var, och de kunde sitt Fader vår och sitt Gud som haver. Men självklara blev samtalen till sist. Snart blev också vigselsamtal en självklarhet liksom samtal inför begravningsgudstjänsten.

Just när det gällde begravningsgudstjänsterna har jag hört äldre präster hävda att den nya praxisen med hembesök före begravningen inte alldeles självklart var ett framsteg. Av tidsskäl innebar det nämligen ofta i praktiken att det blev färre besök hos änkorna/änklingarna efter begravningen, när den nya vardagen i ensamhet var ett faktum.

Förrättningssamtalen tar tid. Att prästerna kunde ta sig an denna nya arbetsuppgift hängde samman med att andra arbetsuppgifter samtidigt minskade i omfattning. Inte minst gällde det för det pastorala arbetet i folkkyrklig anda, som började utvecklas runt sekelskiftet 1900. Först ut var syföreningarna, sedan kom ungdomskretsarna, körerna, studiecirklarna, kyrkobröderna, KGF och mycket annat. På 1970-talet, när dopsamtalen kom i gång, hade församlingarna börjat anställa församlingsassistenter och andra medhjälpare i en större skala. Därmed fanns de praktiska förutsättningarna för prästerna att i stället genomföra förrättningssamtalen.

När det folkkyrkliga pastorala arbetssättet växte fram i början av 1900-talet behövdes även den gången tidsmässigt utrymme för det nya arbetet. Då lättades den prästerliga arbetsbördan av att prästens många myndighetsuppdrag minskade i omfattning. Vi har kvar några rester av den gamla myndighetskyrkan (som begravningsverksamheten och vigselrätten). Men de allra flesta myndighetsuppgifterna har andra tagit över. På diakonins område tog den borgerliga kommunen över fattigvården på 1860-talet. Barnavården samt missbruks- och familjefrågor (kyrkotukten) tog de över under mellankrigstiden. Kyrkoherdens uppgifter som kyrkorådets ordförande upphörde på 1960-talet. Medlingen avskaffades 1972.

Särskilt tidskrävande arbetsuppgifter för prästerna var skolan och kyrkobokföringen. Kyrkans ansvar för skolväsendet upphörde successivt 1903–1958. Men innan dess fick prästerna lägga mycket tid på skolbyggnader, arbetsgivarskap för lärare, föräldrakontakter och elevvård. Yngve Brilioth har påpekat att arbetet med folkskolan var så omfattande att det gick ut över andra arbetsuppgifter. Särskilt allvarligt var att prästerna inte fick tid att möta utmaningen från väckelserörelserna på det sätt de önskade. Detta, menade Brilioth, bidrog till den splittring som kom att prägla Svenska kyrkans förhållande till väckelserörelserna i högre utsträckning än i övriga nordiska folkkyrkor.