Här står jag och kan icke annat!

»Här står jag…!» Men var stod han, den gode Luther? Och nu talar vi inte om var i Worms eller om vad han avslutningsvis sade eller inte sade där, utan om hur han förhöll sig till den kristna Traditionen. Om han nu sade det han sägs ha sagt, så var det sannolikt av skäl som övertygade honom. Han tänkte inte ändra sig. Den hållningen hade han, oavsett vad han i Worms sade. Så, var stod han?

Om vi ser till modern receptionshistoria är svaren på frågan inte på något sätt entydiga. Tvärtom utkristalliseras två fundamentalt olika grundhållningar med två helt olika resultat i synen på vem Luther var och vad han representerade.

En är den som i dag återfinns inom den liberalteologiska inriktning som vi finner i ledande skikt i Svenska kyrkan och som finns i dokument som sprids från Kyrkans hus och andra närstående centra, såsom SKUI, men även på andra håll inom svensk kristenhet. Här ses Luther, liksom en gång i DDR, som en revolutionär, en upprorsman som vågade bryta mot traditioner och kritisera överheten.

Den andra är en mer traditionell, ibland kallad bekännelsetrogen, luthersk hållning. Inom denna uppfattas Luther som den bibelcentrerade exegetikprofessorn han de facto var. Det som Bibeln förmedlar gäller och skall förkunnas. Alla människopåfund som fördunklar Bibelns budskap skall skalas bort. Ordet skall förtydligas, inte förtunnas eller förskingras. Man måste se klart vad Gud säger i och genom sitt Ord, så att man leder människor rätt. För det finns ingen annan väg till Livet än genom Korset.

Om vi ser på det som ofta betecknas som centrum i luthersk teologi, finner vi en bestämning som inte sällan, antingen implicit eller explicit, brukas. Denna bestämning är sola gratia, nåden allena. Visst kan man inom den liberalteologiska tankegrenen ibland höra ett vagt tal om korsteologi och t.o.m. om Luthers förklaring till trosbekännelsens andra artikel, men allt detta senare är ofta underordnat ett tal om allmän nåd, utan någon nödvändig föregående syndabekännelse.

Det betyder med stor sannolikhet att den objektiva försoningsläran nedtonas, att Jesu blodiga korsdöd för vår skull underordnas talet om Jesu undervisning. Läraren Jesus framträder, ibland som en bland andra. Resultatet drar därmed mot gärningslära, ett motsatt budskap i jämförelse med det som är kärnpunkten i sola gratia. Budskapet om »nåden» kopplas bort från »sanningen», men Jesus var full av »nåd och sanning» (Joh. 1:14). De kan eller skall inte skiljas åt. Bonhoeffers varning om »billig nåd» blir annars akut.

En annan bestämning vi varit vana att förknippa med luthersk teologi är sola scriptura, Skriften allena. Men detta tycks vara en tanke som är främmande för många. Som en luthersk präst inom ELCA en gång uttryckte saken, ses den mer som »a little bit of a relic». En annan betonade att man inte kan se Bibeln »as a flat book». Sola scriptura-tanken var underordnad den egna och av samtiden färgade förståelsen av texterna.

Detta påminner oss om vad vi i dag möter i svenskkyrkliga sammanhang. Man är inte öppen för att Ordet kan verka reformerande, ändra sinnet, utan i stället vill man revidera Ordet, ta bort det som inte tycks passa tidsandan. Modern ideologi trumfar klassisk teologi.

Men risken med att avsäga sig en klassisk (eller hög) bibelsyn är att man inte bara förringar Guds Ord utan synen på Gud själv. Visst är vi satta att tolka Guds Ord, tolka och vägleda, men inte att förringa eller vilseleda.

Bortom en mer eller mindre traditionellt »lutherskt» välslipad vokabulär finner vi alltså grundläggande skillnader i synen på vad den lutherska traditionen egentligen innebär, och därmed också på vad Luther själv ansåg i frågan om Skrift och Tradition. Om vi, något förenklat, går till de två inriktningar vi nämnt, finner vi två olika attityder med två olika tolkningar av lutherska begrepp som sola gratia och sola scriptura.

De två inriktningarna får också tydliga konsekvenser när vi kommer till tanken att en kyrka alltid är stadd i förändring, semper reformanda.

Lite förenklat kan vi säga att en liberalteologisk eller ideologisk ingång betonar »jag» i »Här står jag». »Jag» representerar en villighet till ständig förändring även när det gäller skriftförståelse och tradition, det vill säga en uppfattning att ett centralt lutherskt tema alltid är att göra upp med traditionerna. Nya traditioner kommer hela tiden till. Så måste det vara, även om de bryter mot äldre etablerade traditioner, ja, till och med mot såväl bibliska utsagor som Traditionen. Luther blir enligt denna hållning hjälten som vågade bryta traditionerna, lämna det gamla bakom sig.

Genuint lutherskt är i denna hållning, om vi hårdrar det, att våga lämna Bibeln och bekännelseskrifterna för en ny tids kyrka. Sola scriptura-mottot kan därför här beskrivas som en relikt. Sola gratia att acceptera det som är politiskt korrekt, inte minst om ordet kärlek innefattas. Resultatet blir ett budskap om »billig nåd», utan föregående bekännelse, utan någon djupare mea culpa-förståelse.

I den andra ingången betonas »här» i »Här står jag»; det vill säga tanken på att man i all förändring alltid måste återknyta till ett »här», d.v.s. det som representerar de klassiska evangeliska doktrinerna, och dessa i evangelisk-katolsk mening, ja, till det autentiskt kristna, till en grundläggande, traditionell och allmännelig kristen hållning.

Det vi som evangelisk-katolska lutheraner därmed skall göra är att hålla fast vid den kristna Traditionen, och då den evangelisk(-lutherskt) katolska mer än den romersk-katolska. För en lutheran gäller det att stå fast: »Här!». Luther är i denna förståelse den som gick tillbaka till och höll fast vid den autentiska Traditionen, även när kyrkoorganisationen hade gått åt ett annat håll.

Både den ena och den andra förståelsen ser vi exempel på i Svenska kyrkan. Saken är dock den att den ena i dag inte vill acceptera den andra. De ideologiskt och liberalteologiskt drivna önskar att ingen med traditionell uppfattning skall vigas eller få nya tjänster. Med en så grovhuggen hållning har de missförstått såväl Luther som Kyrkan och Traditionen.

Dessutom, och värre är, att de inte förstår att Kyrkan inte förblir Kyrka om den dräneras på det av Kyrkans DNA som finns nerlagt av Gud Fader själv i Bibel och Tradition. Den allmänneliga kristna identiteten, det som semper, ubique et ab omnibus (det som alltid, överallt och av alla) är bekänt, måste förbli detsamma om inte sältan skall mistas. Ordet identitet härstammar ju dessutom från idem, som betyder just »detsamma».

Att tro att man vinner människor för Kristus genom att spela ut Traditionen mot nya traditioner, hur »fräscha» de än kan tyckas vara i ett snabbt förändrat samhällsklimat, är en chimär. Det är aldrig Guds ord och evangeliet om Jesus som skall förändras – inte ett jota − inte heller i vår tid, som alltmer fylls av en blandning av uppblåsthet och förtvivlan, frätande självrättfärdighet och påtaglig lagiskhet, även i toleransfrågor.

Om man vill vara Luther trogen är det »här» som gäller, inte »jag». Vi önskar att Svenska kyrkans ledning uppfattar detta, så att kyrkan i långa loppet kan överleva och växa till som en del av den världsvida Kyrkan i vårt land.