Thomas av Aquino bland protestanter

Lektorn och docenten i systematisk teologi vid Johannelunds teologiska högskola presenterar i denna artikel en kort teologisk och historisk analys av Thomas av Aquino, hans mottagande bland protestanter och hans relevans för dagens teologi. Han menar att Thomas teologi värdefullt kan bidra till protestantisk teologi och ekumenisk dialog, särskilt inom områden som etik, tro och Guds natur.

Thomas och jag

Jag mötte för första gången i sena tonåren hela den västerländska idéhistorien och dess relation till kristen tro när jag läste Sven Reichmanns Kulturen utan Gud. Reichmans bok väckte mitt livslånga intresse för både filosofi och teologi. Det är en utmärkt bok som efter vad jag senare förstod byggde på Francis Schaeffers undervisning. Schaeffer grundade tillsammans med sin fru, Edith, L’Abri, en kristen kommunitet som arbetar med att möta sökare av alla slag.

Jag har arbetat 10 år i L’Abri och är mycket glad för dessa år. Tyvärr härbärgerade emellertid Reichman och Schaeffer en idéhistorisk bild som gav Thomas skulden för att ha öppnat dörren till det kulturella och andliga tillstånd i vilket vi befinner oss i dag. Bilden har varit inflytelserik i breda lager av protestantisk kristendom sedan 1970-talet och är för vissa en obestridlig sanning.

När jag började studera teologi i Lund 1998 hade jag med mig denna bild av Thomas, vilken färgade ett av mina första försök att skriva om tro och förnuft i en studentuppgift. Min lärare (som var något av en överliggare, marxist, prästvigd och logisk positivist) förstod inte vad jag var ute efter. Det var »nonsens». Det mesta i den kristna idéhistorien var visserligen nonsens för honom, men avfärdandet fick mig att börja gå till källorna och stegvis börja revidera den nedärvda Thomasbilden. Min bild har sedan dess uppdaterats i flera omgångar och är ännu inte färdig.

I lutherska sammanhang florerar en delvis överlappande bild av Thomas (ibland baserad på lösryckta citat av Luther). Liknande bilder finns i andra protestantiska sammanhang. Thomas beskrivs svepande som »rationalist», »metafysiker» och »papist», och därför är han inte någon som en evangeliskt kristen kan lära sig något från.

I den här artikeln vill jag reflektera över olika bilder och receptionen av Thomas samt vilket värde hans teologi, om något, kan tänkas ha för protestantiska teologer i dag.

Thomas är också vår!

Varför ska då protestanter göra sig besväret att försöka förstå eller tillägna sig något om eller av Thomas? Ett första skäl är att Thomas av Aquino (1225–1274) också är vår, det vill säga han var en gång en del av vad protestantiska teologer (lutherska, reformerta och anglikaner) ansåg vara en teolog från vilken man kan lära sig något, i paritet med kyrkofäderna. Jag medverkade med ett kapitel i en bok, Aquinas among the Protestants (2017), som försökte nyansera och sätta in Thomas inom den äldre protestantismen. Det var ett led i att i nyare forskning försöka rehabilitera Thomas för samtida läsare, både ur historisk och teologisk synvinkel.

Ett andra skäl är att man inte måste kalla sig thomist för att lära sig något av Thomas, precis som man inte måste vara augustinian för att lära sig från Augustinus. Det kan låta trivialt, men beröringsskräck och nedärvda stereotyper hindrar oss ibland från att ta något från en viss tänkare eller tradition på allvar. I dag finns framstående protestantiska teologer och teologihistoriker som arbetar med Thomas teologi just för att han representerar en förmedlare av en tradition, någon som kan hjälpa oss navigera mellan ytterligheter inom olika områden.¹