»Är det den tjejen som spelar?» undrades det, högt och ljudligt. Jag spelade ett par fraser, och när jag släppte tangenterna för att anteckna något i noterna, fick jag en applåd. En ivrig applåd från ett par små händer nere i kyrkan.
Nyss har vi firat Trettondedag jul och firandet fortsätter ännu några söndagar. På det uppslaget i Kristi Kyrkas familjealbum får vi träffa några intressanta personer.
Utan den levande församlingen som grund hade ingen världsvid Kyrka vuxit fram. I de levande församlingarnas liv har det funnits många aspekter och sysselsättningar, men som stöd kring kärnan – gudstjänsten.
I eftertankens januari ser jag de två bilderna av vad som alltför lätt blir Kyrkans färdriktning i ett blåsigt Sverige. Rädslan att människor ska lämna oss, allra helst med argument som vi inte kan bemöta, och frestelsen att alltmer bara göra sådant vi får uppskattning för.
Att titta genom ett halvdussin favoritsidor tre gånger i timmen, all vaken tid, är kanske känslomässigt hanterbart, eftersom det inte kräver några aktiva val. Nackdelarna är dock flera.