Människans längtan efter lycka, del 1

Några perspektiv med särskild utgångspunkt hos Augustinus

I denna artikel pekas på några kristna infallsvinklar när det gäller människan och tankar om lyckan. Den för västerlandet så inflytelserike kyrkofadern Augustinus är en utgångspunkt, men även andra tidiga teologer och några kristna gestalter genom tiderna nämns kortfattat. Artikeln är en kort version av i andra sammanhang tidigare publicerat material. Inspiration har bl.a. hämtats från Christian Braw och Ragnar Holte, båda kännare av Augustinus. Författaren är redaktör för SPT.

En kristen människa betraktar traditionellt sett livet utifrån ett mångdimensionellt perspektiv. I det som synes ske förstår man att även något annat kan ske, något som många gånger kan vara viktigare än det som för tillfället synes ske, eftersom det i ett längre perspektiv formerar när det gäller livsförståelse och livsperspektiv. Det handlar om ett meningsskapande kristet djupperspektiv utifrån frågor som rör ursprung, livsfärd och livsmål, det vill säga varifrån vi kommer, vilka vi egentligen är och vart vi är på väg. Också frågan om lyckan eller att känna sig lycklig sätts in i detta mångdimensionella perspektiv, som är kopplat till hela livsförståelsen, till kosmologin och antropologin ‒ frågor lika gamla som människan själv.

För Augustinus (354‒430), av Gunnar Aspelin beskriven som »den västerländska kristenhetens lärofader», var frågan om det saliga livet, vita beata, en helt fundamental fråga. »Hela hans teologi är en vägledning till detta mål», som docenten och Augustinuskännaren Christian Braw formulerat saken. Redan i en tidig skrift, De beata vita, alltså en skrift om det saliga eller lyckliga livet, redovisar Augustinus några samtal om lyckan. De är där förda med ett par studenter och några släktingar, inklusive modern Monica.

Augustinus sökte på filosofisk väg vishet och det stabila och bestående mitt i det instabila och förgängliga. Efter en tid av sökande, som bland annat präglats av materialism och skepticism, kom han att närma sig den kristna tron. Men sökandet efter vishet hade inte endast koppling till tankens klarhet, utan det var även en fråga om livsstil. Genom sina studier hade han också kopplat det stabila och bestående till tanken om det goda och till lycka. Brist på vishet uppenbarar brist på verklighetskontakt, medan vishet leder till lycka, konstaterade man i det ovan nämnda samtalet. Vishet innebär nämligen en insikt om vad som är stabilt och bestående.

När diskussionen fortsatte ledde det till ett resonemang om Gud. Från platonikernas sida hade Augustinus fått tanken att allt som lever rör sig tillbaka till Gud. Människan har en »Guds-tendens» och Gud kan liknas vid ett magnetfält som människan dras till. Väl hemma hos Gud når man det som är filosofins mål, det lyckliga livet. Först senare blir det tydligt att vägen till Gud, enligt Augustinus, inte vilar på evidens i den antika filosofins mening, utan på Uppenbarelsens auktoritet – där Guds vishet befinns vara inkarnerad.