De kristnas synliga enhet och gemenskapen med Petrusämbetet

Perspektiv på Förbundet för Kristen Enhet under 60 år

Del 1

Författaren, som är professor em. i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet, beskriver i denna artikel Förbundet för Kristen Enhets 60-åriga arbete för synlig kristen enhet i gemenskap med påven i Rom. Med fokus på ekumeniska dialoger och teologiska studier kring Petrusämbetet och dess betydelse för kyrkosynen samt frågor om kyrkoskiljande läroskillnader, inklusive påvens ställning och ofelbarhet, redogör han för hur dessa behandlats i svenska och internationella sammanhang. Artikeln bygger på ett föredrag vid FKE:s 60-årsjubileum.

När Förbundet för Kristen Enhet (FKE) fyller 60 år tycker jag att det är lämpligt att lyfta fram den fråga som faktiskt på olika sätt har varit bärande för förbundet, nämligen strävan efter en synlig kyrkans enhet i gemenskap med biskopen av Rom.¹ För den som undrar vill jag då säga att jag är medveten om de diskussioner för att inte säga stridigheter vad gäller synen på påven som finns inom Romersk-katolska kyrkan. Jag kommer inte att gå in på detta. Jag är också medveten om de stundtals märkliga föreställningsvärldar som finns inom protestantismen liksom den ambivalens som finns inom de ortodoxa kyrkogemenskaperna. Men jag kommer inte heller att beröra detta.

Utgångspunkten för min framställning är ett dokument utgivet av FKE 1973 med titeln »Kyrkoskiljande läroskillnader?» (med frågetecken) och jag kommer till en början i alla fall knyta an till den svenskkyrkliga problematik som är dokumentets sammanhang. Allteftersom kommer jag att vidga framställningen genom att antyda något om utvecklingen i synen på påveämbetet i de internationella ekumeniska dialogerna för att slutligen säga något om hur påven uppfattas i mediesamhället och hur detta kan styra uppfattningen av Petrus efterträdare. Jag avslutar med att därefter ta upp några aktuella utmaningar och göra några korta konklusioner.

Kort historik

Den 23 november 1965 bildades Förbundet för Kristen Enhet (FKE) och den 8 december 1965 avslutades Andra Vatikankonciliet.² Sambandet mellan de båda var tydligt redan från starten. FKE:s förste ordförande heter Biörn Fjärstedt³ och dess första sekreterare och senare ordförande heter Caesarius Cavallin.⁴ Det gällde möjligheten till en korporativ återförening mellan Svenska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan. I Svenska Kyrkans Årsbok 1967 (s. 146) presenteras i ett eget avsnitt FKE bland de organisationer som Svenska kyrkan rymmer: »Vill verka för alla kristnas korporativa återförening på grundval av apostolisk tro och ordning och biskopskollegiets gemenskap omkring biskopen i Rom.» Det motsvarar väl FKE:s programförklaring 1965 där det heter: »Den universella kyrkans synliga enhet framträder i biskopskollegiets gemenskap omkring biskopen i Rom, som innehar den särskilda ställning vår Herre överlämnade åt Petrus bland de övriga apostlarna.»⁵ Min tes i den här föreläsningen är att frågan om Petrusämbetet varit ett genomgående tema i FKE:s sextioåriga historia där annars stora förändringar skett.⁶