De kristnas synliga enhet och gemenskapen med Petrusämbetet, II
Författaren, som är professor em. i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet, beskriver i denna artikel Förbundet för Kristen Enhets (FKE) 60-åriga arbete för synlig kristen enhet i gemenskap med påven i Rom. Med fokus på ekumeniska dialoger och teologiska studier kring Petrusämbetet
Perspektiv på Förbundet för Kristen Enhet under 60 år
Del 2
Författaren, som är professor em. i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet, beskriver i denna artikel Förbundet för Kristen Enhets (FKE) 60-åriga arbete för synlig kristen enhet i gemenskap med påven i Rom. Med fokus på ekumeniska dialoger och teologiska studier kring Petrusämbetet och dess betydelse för kyrkosynen samt frågor om kyrkoskiljande läroskillnader, inklusive påvens ställning och ofelbarhet, redogör han för hur dessa behandlats i svenska och internationella sammanhang. Artikeln bygger på ett föredrag vid FKE:s 60-årsjubileum. Författaren är svenskkyrklig rådgivare åt FKE.
Svensk dialog om biskopsämbetet
I Kyrkor i samtal. Rapport om bilaterala dialoger i Sverige (2005) påpekas att påven inte varit föremål för ekumeniska samtal i Sverige, men att den officiella dialoggruppen mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift i dokumentet Biskopsämbetet (1988) berör frågan »på ett försiktigt men dock tydligt sätt» och med en exkurs om Petrusämbetet. I Kyrkor i samtal sägs också att Svenska kyrkans biskopsmötes svar på encyklikan Ut unum sint (1995) blivit internationellt uppmärksammat.1 Men mer har det inte blivit.
2024 utgav Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet dokumentet »The Bishop of Rome. Primacy and Synodality in the Ecumenical Dialogues and in the Responses to the Encyclical Ut unum sint». Här kommenteras Svenska kyrkans biskopsmötes svar på Ut Unum sint. Det som i dikasteriets svar lyfts fram är de svenska biskoparnas påpekande av behovet av kollegialitet mellan biskoparna och behovet av synoder där biskoparna kan samlas, men också att detta inte kan ske utan påven. (A Response to the Encyclical Letter Ut unum sint, 12). Biskoparna företräder också en uppfattning som anknyter till subsidiaritetsprincipen. Mot centralisering ställs lokal frihet och tanken på jämställda autonoma patriarkat i de olika kyrkliga traditionerna.2
Låt mig bara kommentera dokumentet »Biskopsämbetet» från 1988. Det tillkom under en period då fortfarande biskopsämbetet avrustades och ställdes mot en partipolisk demokrati.3 Det fanns emellertid möjligheter att återställa det och Sören Ekström (1943–2017), generalsekreterare i Svenska kyrkan 1987–1999, har i uppsatsen »Biskopen i kyrkoreformen» beskrivit hur biskopsämbetet fick en teologisk substans allteftersom.4 Det sammanfaller inte så litet med hur saken beskrivits i »Biskopsämbetet». Budskapet var att »biskopsämbetet får inte betraktas som det stod i motsättning till folket eller som ett hot mot demokratiska former, utan det är en gåva till kyrkan för dess enhets skull».5
En ekumenisk dialog är inte en förhandling där man tar och ger och kompromissar. Den är en form för en fördjupad gemensam förståelse av den till parterna gemensamt givna gudomliga uppenbarelsen i ett bestämt sammanhang. Det gäller också frågan om biskopsämbete och demokrati och Krister Stendahl, som då var biskop i Stockholm, var den som mödosamt drog frågan igenom text efter text till dess den fann sin form. Frågan om Petrusämbetet lämnades därhän därför att den dels var för omfattande dels skulle flytta fokus från det biskopsämbete i en sakramental kyrkosyn, som var gruppens ärende, till något annat. Men frågan presenteras i en exkurs av Herman Seiler (SJ).6
