I denna andra del av sin artikel lyfter författaren, docent i dogmatik och kyrkoherde emeritus, fram den Trinitariske Guden – att Sonen Jesus Kristus uppenbarar Fadern för oss. Och Fadern förhärligar Sonen. Kristen tro är inte en religiös allmänning utan specifik i sin bekännelse knuten till att Gud Fader uppenbarat sig i Gud Sonen. Guds sätt att möta människan är att själv bli människa. Artikelns tredje del publiceras i kommande nummer.

Den kristna tron är trinitarisk

Gud? Vilken Gud? Vems Gud? Uppenbarelsens Gud, profeternas och apostlarnas, helgonens och martyrernas Gud! Den nicenska trosbekännelsen börjar med en tro på en enda Gud. Redan från begynnelsen utsägs det som också sägs i det första budordet: »Du skall inga andra gudar hava jämte mig».  Det finns ingen annan Gud än den enda Guden.

Men alla andra gudar i i människans historia? I andra religioner? Kristen tro avvisar inte andra trosuppfattningar som nulliteter eller rena villfarelser. Det finns en allmän Gudsuppenbarelse i skaparverket och i människans konstitution, i hennes mellanmänskliga relationer, i hennes uppfattning av rätt, sanning och skönhet. Men denna uppenbarelse är aldrig adekvat och heltäckande. Gudstron grundad på den allmänna uppenbarelsen är religion: den rör sig primärt inom den första trosartikelns domän och utgör människans försök att nå Gud. Kristendom är Guds fullbordade verk i ord och handling att nå människan, vilket den andra och tredje trosartikeln handlar om.

Gudstron grundad på den allmänna uppenbarelsen är religion: den rör sig primärt inom den första trosartikelns domän och utgör människans försök att nå Gud. Kristendom är Guds fullbordade verk i ord och handling att nå människan

Kristen tro bekänner en enda Gud, den startar med enheten, Guds existens, Gud som den ende Guden, men den kvalificerar genast denna tro som en tro på Fadern och Skaparen. Den börjar inte med att bekänna trefalden, de tre personerna. Guds enhet kommer först. Men av detta skall inte den slutsatsen dras att ett abstrakt, filosofiskt gudsbegrepp går först och utgör ramen och grunden som senare kan byggas på och fördjupas med religionsfilosofisk, teologisk spekulation och reflexion. I den meningen var det inte fel när den genuspurgerade bekännelsen inleddes med en bekännelse till tre gudomliga personer. Persontrefalden visar hän mot frälsningshistorien som också är en uppenbarelsehistoria av Guds namn och väsen. 

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in