När sjukdomen kommer smygande är det inte ovanligt med förnekelse. Det mesta fungerar ju så. I stället för att gå till läkaren, låtsas man inte om symptomen. Man skjuter upp det oundvikliga och intalar sig att allt är bra. Men en dag är det för sent, sjukdomen har spridit sig och ingen medicin kan hindra det oundvikliga.

Detta gäller människor – och församlingar.

Gudstjänst tillhör församlingens grundläggande uppgift. Församlingslivet utgår från gudstjänsten som legitimerar dess existens. Därför är nödropet om gudstjänstens kris alarmerande. Ropet är inte nytt. Vi har vetat det länge. 1927 formulerade biskop J. A. Eklund i ett tal vid kyrkosångsmötet i Linköping att Sverige var »de tomma kyrkornas ödeland». Dystert konstaterade han att endast drygt 5 procent av befolkningen gick i söndaglig gudstjänst. Fast sådan var inte Svenska kyrkans självbild.

Den högkyrkliga väckelsen under 1900-talet innebar ett fördjupat och berikat gudstjänstliv. Några församlingar började blomstra. Gudstjänstförnyelsen kom med ny liturgi, ny musik, ekumeniska influenser, lekmannamedverkan och sakramentens renässans. Ändå har avståndet under det senaste seklet fortsatt att öka mellan svensken i gemen och den söndagliga gudstjänsten. 1990 firade ca 9 miljoner söndagens huvudgudstjänst, 2022 var det drygt 2 miljoner. Även vid andra gudstjänster sjunker deltagandet men inte lika drastiskt.

Sjukdomen har funnits länge, insikten likaså, men också förnekelsen. Men nu måste vi tala klarspråk om gudstjänstlivets kris. I Kyrkans Tidning (18/4 2024) skriver Sture Lundqvist, pensionerad präst i Västerås stift, om sina erfarenheter som vikarie i olika kyrkor. »En del gånger har det blivit mässfall. Alltså: Ingen kom till gudstjänsten! Och flera gånger har deltagarna varit färre än fem personer. Jag tror att många präster, framför allt på landet, har samma erfarenhet. Hur tänker vi kring detta?»

Trots att kyrkobyggnaden med sitt signalvärde står mitt i byn när affären och skolan sedan länge försvunnit, är den kyrkliga gemenskapen ofta obefintlig

Ja, hur tänker vi kring detta? Tomma kyrkor är inte bara ett stadsfenomen utan också ett landsbygdsbekymmer. Där lever traditioner kvar längre, men de generationer som gav stabilitet åt gudstjänstlivet och höll sederna vid liv finns inte längre. Smyckandet vid tacksägelsedagen, missionsauktioner, förstaadventsgudstjänst, julotta, skolavslutningar, sommarens friluftsgudstjänster, konfirmationsseden ... Traditionen och därmed kyrkan har förlorat sin ställning som högtidsbärare. Trots att kyrkobyggnaden med sitt signalvärde står mitt i byn när affären och skolan sedan länge försvunnit, är den kyrkliga gemenskapen ofta obefintlig. Situationen är så allvarlig att vi talar om ickeförsamlingar, när ingen utom tjänstgörande personal kommer för att fira söndagens gudstjänst. Församlingen är döende, rentav död.

Orsaken är förstås mångfacetterad. Yttre faktorer som urbanisering, sekularisering, uppluckring av veckorytmen, ökade förflyttningar så att bygemenskapen tunnas ut kan vi inte påverka så mycket.

Men det finns också inre faktorer som kyrkan självkritiskt behöver analysera och prata om. Som storpastoratens dominans över församlingarna så att den lokala förankringen försvinner. Eller att det blivit en sällsynthet att prästen bor i sin församling, vilket gör det svårare att bygga relationer och minskar lojaliteten med den egna församlingen. Prästuppdraget har krympts till en tjänst. Kyrkan som en gemenskap för att tillbe Gud är främmande. I stället efterfrågas hon bara när någon behöver henne i sitt privatliv. Som vårdcentralen eller försäkringskassan. Bra att de finns, men inte associerar man dem till det goda livet.

Ytterligare en faktor är att annat än gudstjänstlivet blev centralt. I välvilja anställdes personal och byggdes lokaler för vardagsverksamhet under 1900-talet. Församlingslivet vitaliserades, men flyttades samtidigt från kyrkan till församlingshemmet, från söndagen till vardagen. I ivern att få folk att komma erbjöds vad man lika gärna kunde få någon annanstans medan själva kärnuppgiften försummades.

Eller för att kompensera ett torftigt gudstjänstliv satsades på stora musikevent. Musik är en omistlig del av kyrkolivet, men när konserter får ersätta mässa, lovsång, förkunnelse och tillbedjan sker en allvarlig förskjutning. Frågan som varje församling måste ställa är huruvida utbudet bygger församling eller mest svarar på en retirerande kyrkas behov av att vara relevant, älskad och behövd.

Orsakerna är många. Men lösningarna? Möjligheterna? Vad behöver göras?

Kanske har också Svenska kyrkans självbild av att främst vara en nationalkyrka varit bedräglig, en självbild som man försökt upprätthålla trots att underlaget minskat radikalt. Följden har blivit att kyrkan ofta mer inriktat sig på att bygga ett gott samhälle här och nu än på Guds rike för evigheten. Att kyrkan uppfattats som en viktig samhällsaktör till allmän nytta har prioriterats före kallelsen att vara salt och ljus i världen. Parallellt blev trons bekännelse och bönelivet den enskildes privatsak. Tron var inget man talade om. När kyrkan inte längre var byns sammanhållande kraft upphörde även den gudstjänstfirande gemenskapen.

Orsakerna är många. Men lösningarna? Möjligheterna? Vad behöver göras? Flera saker. Nödropen behöver höras och allvaret inses. Utan gudstjänster ingen kyrka, hur fyllda församlingshemmen än är av aktiviteter. Samtalet om gudstjänstens kris måste föras på alla nivåer.

Goda församlingsexempel som vänt trenden finns i vår egen kyrka och i ekumeniska sammanhang. Kunskap finns om vad som bygger församling och skapar gudstjänstgemenskaper. Mönstret är tydligt.

De församlingar som växer bygger gemenskaper. De är tydliga i Kristusförkunnelsen, diakonala, missionerande och liturgiska. Kyrkans folk behöver utbildas och rustas, teoretiskt och praktiskt, i bön och gudstjänst.

Avgörande faktorer för att bygga församling är stabilitet, kontinuitet, närvaro, gemenskaper och koncentration. Inte centralisering utan samling. Kanske behöver den svenskkyrkliga geografin ifrågasättas. Att ha kyrklig verksamhet på varje plats riskerar, inte minst på landsbygden, att ske på bekostnad av just det som bygger församling. Vi behöver återskapa en kyrkokultur för att inte bara bli en kulturkyrka. Gudstjänstliv, inte gudstjänstdöd.

Gud som vill dra alla människor till sig vill inte sakna någon, inte en enda

Gudstjänst firar vi för att tillbe Gud. Huvudfokus är inte att fylla kyrkan. Men Gud som vill dra alla människor till sig vill inte sakna någon, inte en enda. Inte vi heller. Vi vill att Gud ska tillbes, äras och lovsjungas – av alla. En tom kyrka kan fyllas av lovsång av en enda röst. Gud kommer att lyssna. Änglarna kommer att sjunga med. Men varje mänsklig röst kallas att stämma in i himlens och alla folks stora all-sång.