Att bygga församling – Erfarenheter från ett församlingsbygge, II

Detta är andra delen av den artikel där Kerstin Persson, som under många år var församlingspedagog och diakon i Två Systrars församling i Kalmar, delar med sig av sina erfarenheter från ett församlingsbygge – från allra första början. Lokal närvaro, mångas delaktighet, iver att förändra och frimodighet i det centrala är några erfarenheter som vi får ta del av.

 Fortsättning från föregående nummer.

Den andra fasen

När jag kom till Kalmar fick jag höra att man skulle gå långsamt fram. Favoritrepliken på nyheter var: Så har vi aldrig gjort förr. I vår lilla källarförsamlingen var det aldrig någon som ifrågasatte några förslag. Alla tyckte det var kul, om det hände något nytt. 

Efter flyttningen inträdde en tydlig förändring. Det blev två generationer: de som varit med före kyrkbygget och de som kom med efter. Till och med i min barntimmegrupp hörde jag en femåring tillrättavisa någon nykomling: Du var inte med i GAMLA KAPELLET, underförstått: du har ingen rätt att yttra dig. Här har vi slitit i dagens tunga och hetta och så kommer några till en färdigbyggd kyrka och tror att de har lika stor rätt som vi.

Volymen på församlingsverksamheten ökade genom bättre lokaler och fler anställda. De gjorde att alla inte kunde vara med på allt, inte veta allt som det varit tidigare. Även om det inte sades rakt ut, kunde man uppfatta: Görs något när jag inte kan vara med är jag inte viktig längre.