Detta är andra delen av den artikel där Kerstin Persson, som under många år var församlingspedagog och diakon i Två Systrars församling i Kalmar, delar med sig av sina erfarenheter från ett församlingsbygge – från allra första början. Lokal närvaro, mångas delaktighet, iver att förändra och frimodighet i det centrala är några erfarenheter som vi får ta del av.

 Fortsättning från föregående nummer.

Den andra fasen

När jag kom till Kalmar fick jag höra att man skulle gå långsamt fram. Favoritrepliken på nyheter var: Så har vi aldrig gjort förr. I vår lilla källarförsamlingen var det aldrig någon som ifrågasatte några förslag. Alla tyckte det var kul, om det hände något nytt. 

Efter flyttningen inträdde en tydlig förändring. Det blev två generationer: de som varit med före kyrkbygget och de som kom med efter. Till och med i min barntimmegrupp hörde jag en femåring tillrättavisa någon nykomling: Du var inte med i GAMLA KAPELLET, underförstått: du har ingen rätt att yttra dig. Här har vi slitit i dagens tunga och hetta och så kommer några till en färdigbyggd kyrka och tror att de har lika stor rätt som vi.

Volymen på församlingsverksamheten ökade genom bättre lokaler och fler anställda. De gjorde att alla inte kunde vara med på allt, inte veta allt som det varit tidigare. Även om det inte sades rakt ut, kunde man uppfatta: Görs något när jag inte kan vara med är jag inte viktig längre.

I våra pastoralteologiska böcker hade vi läst att kyrkoarbetarna tar hand om församlingen och församlingen tar hand om evangelisationen, men det är bara i böcker tydligen. Nu såg vi hur församlingen riskerade att bli ett ghetto i stället för en spjutspets.

Vi hade varit vana vid en stadig uppgång, nu blev det stagnation och till och med tillbakagång. Då tror jag att kyrkoarbetarna har ansvaret att gå före och försöka bryta trenden medan tid är.

Jag minns inte riktigt vad vi gjorde. Det tyder på att det inte var något särskilt revolutionerande. Vi tog upp några gamla idéer, som egentligen alla gick ut på samma sak: att föra dem som är i periferin – föräldrar till barnen i grupperna, konfirmandföräldrar, dem som kommer till soppcaféet till exempel – närmare centrum. Vi upplevde, som vi gjort gång efter annan, att familjehögmässan är det mest evangeliserande. Trots att den inte är sådan till sin karaktär, utan mer vad som på frikyrkospråk kallas helgelsemöte, är den ändå det som under åren fungerat mest församlingsbyggande.

Vad vi än satsat på har högmässan »gått» bäst, fastän vi inte gjort avkall på något centralt, men försökt göra den så folklig och festlig vi kan. Kanske måste evangelisationen inte alltid vara avpassad efter mottagaren. Ibland fungerar det tydligen att ha något för stort att växa i, något för högt att sträcka sig mot.

Så är vi framme vid den tredje fasen i vårt församlingsbyggande.

Det finns namngivna församlingar i Nya testamentet. Det tråkiga är att många av dem är utdöda. De finns inte längre. Det gäller till exempel församlingen i Efesos. Till den säger Gud i Uppenbarelseboken: »Det har jag emot dig att du har övergett din första kärlek…».

Det är en risk i alla församlingar att den första glöden falnar, att engagemanget upphör. Det behövs förnyelse hela tiden, om inte nybyggande så åtminstone reparationer. Prästen och jag, som varit med från början, kunde ibland känna att mycket kärlek och engagemang gått förlorat, när volymen blev större och antalet anställda fler. I källaren på Två systrars väg var det vi två, en timanställd kantor och en lokalvårdare några timmar i veckan. Nu var vi sju anställda varav fyra på heltid. Det var en nödvändig utveckling med den större volym vi hade nu och den utveckling som skett i samhället. Samtidigt innebär det ökande antalet tjänster en fara att församlingen blir de anställdas arena. Vi tänker ut, planerar och producerar. De som kommer förväntas konsumera.

Det var nu hösten 1998.

Vi hade haft en jobbig period i arbetslaget med täta personalbyten. Det var åter dags att utannonsera en församlingspedagogtjänst. Prästen och arbetsledaren hade en annan idé, att i stället för att tillsätta tjänsten skulle vi försöka få frivilliga att åta sig en del av arbetsuppgifterna och omfördela andra uppgifter inom arbetslaget. De pengar som sparades skulle användas till utbildning, särskilt två studieresor.

Efter mycket diskussion bland de anställda undersökte vi intresset i församlingen. Först talades det om att vi behövde folk som engagerade sig mera aktivt. Gensvaret var lamt, sex personer var intresserade. Det kom upp ett nytt anslag under rubriken »Räkna med mig» med allsköns uppgifter uppräknade som kunde utföras enskilt eller i grupp – som trädgårdsgrupp, festkommitté, administrativ grupp för utskick m.m., undervisningsgrupp för barn och vuxna, reparationsgrupp och så vidare. Nu blev det ett enormt gensvar. Vi, som nog de flesta församlingar, har haft svårt att få folk att engagera sig, ta ansvar. Nu var det plötsligt ca 50 personer som var villiga och som vi inte haft en aning om.

Vi startade projektet »Räkna med mig». Det skulle löpa på två år. Den som ville vara med åtog sig en uppgift för den tiden, men kunde hoppa av eller byta uppgift efter ett år (eller av särskilda skäl). Under åren skulle det vara regelbundna samlingar för att ge stöd i den konkreta uppgiften och fördjupade kunskaper i bibeln och den kristna tron.

För pengarna vi sparade in på den vakanta tjänsten kunde vi dessutom göra två studieresor, till Rom respektive Israel med mycket låg egen kontantinsats. De som anmälde sig kände inte till dessa planer, men de fungerade som morot när man väl anmält sig. Även om man funderat över om tid och lust räcker till, så kommer det förr eller senare en svacka, när man är färdig att ge upp. Då tror jag att resorna betydde mycket för att ta nya tag.

Frivillighet

Det har handlat mycket om frivillighet de senaste åren både i kyrkan och i samhället. Det var till och med Frivillighetens År för ett tag sen. Jag tror inte det är en alltför kvalificerad gissning att det har ett samband med de ekonomiska konjunkturerna, så det är väl dags nu igen. I kyrkliga sammanhang har det låtit: Vi kan inte hålla på att anställa fler och fler, när medlemsantalet minskar kommer ekonomin inte att tillåta det. Vilka arbetsuppgifter kan lösas med frivilliga krafter osv.?

Då ska det sägas klart: att jobba med frivilliga innebär inte mindre arbete för de anställda, utan ett annat sätt att arbeta, som ger större möjligheter. Frivilligheten är nödvändig, inte för arbetets skull – det kan säkert de anställda göra effektivt och bra – utan för den frivilliges. För att stanna kvar som medlem är det nödvändigt att vara delaktig och känna att man är någon som räknas med, en lem i kroppen.

Här behöver vi anställda jobba med våra attityder. Jag medger att det ibland kan kännas påfrestande att andra har synpunkter på det som jag tycker är mitt revir. Nya, pigga idéer i en aldrig sinande ström upplever vi lätt som kritik eller ständigt nya krav. Det skulle inte behöva vara så.

Alla idéer ska inte förverkligas omedelbart, somliga aldrig, men alla idégivare har rätt att tas på allvar. Delaktighet är i hög grad att känna, att det jag säger lyssnar de på och tar på allvar. På många platser är inte detta problemet, utan det motsatta: ingen har några idéer, ingen erbjuder sig, ingen är villig. Jag sätter upp affischer och listor, jag vädjar från predikstolen, jag skriver inlägg på Facebook…

Då måste vi ändra taktik. Vi måste bli mera frimodiga att be om insatser öga mot öga. Ingen känner sig utvald av en lista på anslagstavlan. Vi måste ha större fantasi, till att se vad uppgiften är för olika människor. Be inte alltid folk göra det som är deras dagliga gärning – en lågstadielärare vill kanske inte undervisa barn på fritiden, utan kanske drömmer om att göra en insats i trädgården.

En journalist erbjöd sig att leda korvstoppning inför vår senaste adventsmarknad. Lite otippat!

Vår uppgift är att förmedla en kallelse. Utmaningen är alltså dubbel. Dels finns en uppgift i församlingen som behöver utföras, vem ska vi hitta? Det finns människor som behöver engageras, vad finns det för dem? 

Kontrollbehov

En sak till: Vi måste lägga ner vårt kontrollbehov. Kanske blir saker och ting inte precis som jag hade tänkt. Huvudsaken är att det blir gjort. Ber jag någon hjälpa till kan jag inte detaljstyra. Det förtar frimodigheten och arbetsglädjen. 

Så en sak till: I församlingen, som i alla sammanhang där människor lever tillsammans, finns syndafallets konsekvenser med. Lärjungarna frågade en gång Jesus: »Vem är den störste i himmelriket?» och det var nog inte enda tillfället som de funderat så. Den som leder församlingen måste vara uppmärksam på de tendenser till jämförelse som dyker upp förr eller senare.

Vem gör mest och är bäst? Vem ställer aldrig upp? Vem är det som käkar russinen i kakan eller som gärna gör det som syns? Vem är flaggstångsknoppspåsättaren, som Ylva Eggehorn säger?

Det är avgörande viktigt att det görs klart, att vi har olika förutsättningar både när det gäller tid, begåvning och kreativitet. Som med talenterna, den som fått tio ska vinna tio; för den som fått en är det nog att vinna en till. Ingen är bättre för att han fått fler talenter. Det hänger på hur de används. Har jag tid över, är begåvad och initiativrik, så är det något att tacka Gud för och ge tillbaka i hans tjänst utan att snegla på vad grannen gör. Det är viktigt att ledaren gör detta klart och gärna påminner om.

Vi startade alltså hösten 1998 och slutförde projektet »Räkna med mig» sommaren 2000. Trots de problem som kan uppstå i det här sättet att arbeta så innebar det ett lyft för vår församling. Påfallande många sa i utvärderingen att projektet inneburit att de kommit in bättre i församlingen, att deras tro, deras frimodighet vuxit. En viktig tanke var just att det var ett projekt under en begränsad tid. Givetvis hoppades vi att det skulle få bestående effekter för församlingslivet, men var och en skulle känna sig fri att med gott samvete lämna sina uppdrag efter två år.

Med nu ganska många års perspektiv så ser jag fortfarande frukter av det här projektet. Frivilligengagement är fortfarande stort, även om det inte är lika strikt organiserat.

Förändring

Församlingslivet är inte statiskt. För att återvända till timmermannen: Han bygger vidare. Ibland stort. Resa takstolar syns tydligt för alla, några brädor inomhus sker mer dolt. Församlingsrådet har satt ett motto: En växande församling – och då gäller det både bredd och djup.

Det betyder också förändring, Det är inte negativt utan ett måste om vi inte ska sjunka ner i hjulspåren. Vi kan inte komma ifrån att de som har sitt arbete i församlingen bidrar med sina olika gåvor för att forma verksamheten. Många av våra kyrkoarbetare har stannat länge, men det blir ändå byten då och då. Det kommer efterträdare som bidrar med andra gåvor. Det händer något oförutsägbart som med en pandemi. Det betyder inte någon total make over. Grunden består, men de yttre formerna skiftar.

Viktigt för oss alla, som får vara med att bygga församling, är att ibland fundera över vår egen roll. Då och då som ett motto stava på bibelordet »Han måste bli större, jag mindre» (Joh. 3:30).