Ur SPT 24/2021

Frågan om kyrkorätt och kyrkoordning uppfattas nog som ganska perifer bland många kristna lekmän liksom bland ämbetsbärare. Men som författaren, kyrkoherde i Burträsk-Lövångers pastorat och medlem av SPT:s redaktion, visar så är kyrkorätten med dess båda sidor av inre och yttre kyrkorätt av avgörande vikt. Troslära, ecklesiologi och kyrkorätt hör nära samman.

»Detta med kyrkorätt och kyrkoordning som du tycker är så spännande, vad ska du egentligen ha den kunskapen till? Tycker du att du har någon nytta av det i din tjänst som präst?» Dessa frågor ställdes av några kollegor som ville få mig att förstå att kyrkorätten och kyrkoordningen var ganska meningslösa saker som ingen egentligen brydde sig om. Att det snarare skulle ses som ett nödvändigt ont som begränsade kyrkans och församlingens liv.

Dessvärre är inte mina kollegor ensamma om att bära på dessa åsikter utan en stor andel av såväl anställda som förtroendevalda i Svenska kyrkan delar deras uppfattning. Jag tror att den negativa attityden har sin grund i utbredd okunskap kring vad kyrkorätten egentligen är för något.

I motsats till mina kollegor menar jag att kyrkorätten är ytterst angelägen för förståelsen av såväl församlingslivet som för Svenska kyrkans uppdrag. För om man, aningen generaliserat, ska försöka beskriva kyrkorätten, så kan den sägas vara juridiska bestämmelser som bygger på en utifrån Guds uppenbarelse grundad teologisk lära. I kyrkorätten implementeras teologin i lagar och normer, så att kyrkans tro, bekännelse och lära utgör grunden för de ramar och regler som sedan definierar kyrkans struktur och organisation.[1]

Kyrkorätten benämns därför ibland som den andliga kyrkomakten, potestas magisterii, och har historiskt delats in i en yttre och en inre kyrkorätt. Den yttre kyrkorätten reglerar bestämmelser som rör relationen mellan kyrkan och staten och det som rör kyrkans organisatoriska verksamhet, vilket benämndes jus circa sacra – rätten runt det heliga. De rättsregler som däremot reglerade kyrkans inre verksamhet och som hanterade kyrkans lära, bekännelse och gudstjänstliv, benämns den inre kyrkorätten eller jus in sacris – rätten i det heliga.

Kyrkorätten är dock inte något som skapats eller uppkommit i modern tid utan den har sin grund i nytestamentlig tid och kom att få en viktig betydelse i samband med framväxten av den tidiga kyrkan. När kristna började komma samman och bilda gemenskaper, församlingar, uppkom även behovet av att definiera vilka förhållningsregler som skulle gälla inom gemenskapen. För om församlingen skulle vara en gemenskap av människor som troende på Jesus Kristus och som genom sitt dop var en del av de heligas gemenskap och hade till uppgift att vara föredömen för andra, var det av yttersta vikt att de etiska idealen förvandlades till rättsliga bestämmelser. Detta ledde i sin tur till att man även var i behov av att kunna ålägga en felande med tillrättavisning eller till och med ett straff.

Jesus själv ger anvisningar, som kan förstås som en kyrkorättsligt reglerad processrätt,när han undervisar om hur man i en (kyrko) gemenskap ska gå tillväga med en som syndat och på så sätt ställt sig själv utanför gemenskapen.[2] Det finns även tydliga kykrorättsliga regler i några av Pauli brev, regler som bland annat rör gemenskapslivet[3], gudstjänstlivet[4], vardagslivet[5] och även former av befattningsbeskrivningar.[6]

Ett tidigt utombibliskt kyrkorättsligt viktigt dokument är Didache – de tolv apostlarnas lära, som anses vara sammanställd omkring år 90 e. Kr. och är samtida med Johannesevangeliet. Didache innehåller bland annat liturgiska föreskrifter kring dopet, nattvarden och församlingsbönen men även regler kring den kyrkliga organisationen. Genom dessa regler framkommer också former för utövande av kyrkotukt, vilket visar att det tidigt fanns behov av att skapa regler och ramar för att på så sätt skydda gemenskapens ordning och struktur.

Kyrkorätten under medeltiden och reformationen

När Sverige kristnades och blev en kyrkoprovins under Rom kom den svenska kyrkorätten att bygga på kyrkans kanoniska rätt. Den innehöll bestämmelser som reglerade såväl kyrkans tro och lära som den gav praktiska regler rörande kyrkans förvaltning och hennes organisation. Den kanoniska rättens bestämmelser kunde äga giltighet antingen för hela kyrkan, för ett begränsat geografiskt område eller för en begränsad administration, t.ex. en klosterorden.[7]

Den rättsliga grunden för kyrkans verksamhet i Sverige kom dock att regleras genom kyrkobalkarna som var en del av landskapslagarna. Detta medförde i sin tur att de svenska landskapslagarna kom att ligga till grund för ett möte mellan två rådande rättstraditioner. Å ena sidan kyrkobalkarna, som innehöll den kanoniska rätten och som i sin tur byggde på den romerska rätten, och å andra sidan den germanska rätten som låg till grund för landskapslagarnas regler för det omgivande samhället.[8]

I och med reformationen och brytningen med Rom skedde en förändring av den då gällande kyrkorätten i Sverige. En förändring som bl.a. grundlades genom freden i Augsburg år 1555, en fred som bar med sig principen cuius regio, eius religio – den tro som kungen har, gäller för landet. I och med denna princip lades nämligen grunden för den för kommande århundraden förhärskande principen om en nationalkyrka.

Det brukar sägas att reformationen fick sitt egentliga genombrott i Sverige vid riksdagen i Västerås år 1527 och antogs som kyrkans lära i och med Uppsala möte år 1593. Men redan antagandet av kyrkoordningen år 1571
innebar för svenskt kyrkorättsligt vidkommande att reformationens idéer fått en reell verklighet.[9] Den nya kyrkoordningen omfattade nämligen ett system av rättsregler som utifrån kyrkans relativa självständighet gentemot konungamakten reglerade sin verksamhet och organisation i relation till konungen och statsmaktens normgivning.

Reformationen innebar att den svenska kyrkorätten i högre grad kom att bli en lokalt reglerad rättskälla i och med konungens makt över kyrkan och utgivningen av KO 1571. Utvecklingen hade alltså lett till att kyrkan i Sverige gradvis förlorat sin domsrätt. De världsliga myndigheterna hade kommit att överta både utdömandet och uppbärandet av böterna för kyrkliga brott.[10] Den rättsliga ordningen för kyrkan i Sverige hade genomgått stora förändringar och betonade inte längre sin frihet gentemot konungen och staten. I stället sågs hon som en del av statsorganisationen.

Som konsekvens av detta hade hon gått från att som tidigare ha varit ett eget rättssubjekt, som hävdade sin egen frihet, till att bli ett objekt för statens normgivning. Den uttalade och synliga enheten mellan kyrkan och staten framkommer även genom den paroll som kom till i och med 1634 års regeringsform och som sedan fanns med i såväl 1719 som 1772 års regeringsformer: »Enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente.»[11]

Kyrkorätten i modern tid och Kyrkoordningen 1999

Inom den evangeliska kyrkotraditionen har kyrkorätten under 1800-talet fram till nutid till stora delar uppfattats som avskild från evangelieförkunnelsen och kyrkans religiösa uppgift. Kyrkorätten har därför mer kommit att verka som ett juridiskt styrmedel att organisera och reglera kyrkan än att vara ett uttryck för kyrkans troslära.[12] För svenskt vidkommande har därför kyrkorätten under modern tid haft sin placering inom den statliga förvaltningsrätten, och kyrkans rättsordning har därmed till stora delar varit inordnad i den statliga normgivningen.

I det perspektivet är nuvarande kyrkoordning (KO1999) en mycket komplex kyrkoförordning, som innehåller både det som tidigare var reglerat i kyrkolagen, den s.k. yttre kyrkorätten, och det som innefattades i de tidigare Kungl. Maj:ts och regeringens föreskrifter eller kyrkliga kungörelser, den s.k. inre kyrkorätten. Genom KO 1999 framträder kyrkorättens funktion utifrån den uttryckta önskan om att teologi och juridik ska förenas och att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska utgöra en ram för de juridiska bestämmelserna.

Denna önskan ska fullgöras genom kyrkoordningens inledningstexter, där teologi och juridik knyts samman och därmed gör kyrkoförfattningens särskilda förutsättningar tydliga: »I kyrkoordningen knyts teologi och juridik samman. Det som Svenska kyrkan tror, bekänner och lär ger en utgångspunkt för kyrkoordningens innehåll och kriterier, mot vilket innehållet i kyrkoordningen ska prövas. [...] Såväl inledningstexterna som de juridiskt präglade reglerna i kyrkoordningen ska vara uttryck för vad kyrkan tror, bekänner och lär.»[13]

En huvuduppgift för KO kan sägas vara att ange de strukturer och beslutsformer som ger de bästa förutsättningarna för Svenska kyrkan att fullgöra sin kallelse samt för att bevara och stärka enheten och gemenskapen mellan hennes församlingar, mellan församlingar och stiften och den nationella nivån samt med hela den världsvida kyrkan.

I och med antagandet av KO 1999 skapades en ny kyrkorättslig situation, som innebär att Svenska kyrkan ensam stiftar sina förordningar och föreskrifter genom beslut i kyrkomötet. Samtidigt måste kyrkoordningen fortfarande anpassas efter rådande bestämmelser i svensk lag. Till exempel är KO 1999 underställd arbetsrättsliga bestämmelser och fackliga överenskommelser som bygger på kollektivavtal.

Genom historien har det följaktligen skett en kraftig förskjutning av normgivningen inom kyrkorätten. Från KO 1571, där Bibeln var den normerande rättskällan för kyrkorättens giltighet till KO 1999 som bygger på en mer utpräglad positivrättslig normering, där kyrkans rätt och giltighet formats utifrån ett samspel mellan teologi (bekännelse) och juridik (politik). Den svenska kyrkorätten har genom KO1999 på så sätt kommit att bli mer integrerad i civilrätten och samtidigt mer styrd av samhällspolitiska förändringar i och med att de politiska partierna sitter med i kyrkomötet och bestämmer om vilka regler som ska gälla i Svenska kyrkan.

Jag menar att detta har lett till att KO har kommit att hamna mellan två olika förståelser av kyrkorättens funktion. Å ena sidan den som till stora delar har sin grund i Rudolf Sohms tanke om kyrkolagen som något som stod i konflikt med evangeliet, där kyrkorätten främst ska ses som ett juridiskt hjälpmedel. Å andra sidan den mera allmänkyrkliga och historiska förståelsen av kyrkorätten som ett rättsligt imperativ för teologin och ecklesiologin och som har till uppgift att vara ett praktiskt uttryck för kyrkans förkunnelse och ge uttryck för hennes organisation och funktion.

Avsikten med Svenska kyrkans organisation är att möjliggöra uppfyllandet av hennes funktion, vilken enligt den Augsburgska bekännelsens ord är »att rent förkunna ordet och rätt förvalta sakramenten».[14] KO 1999 definierar hennes funktion bland annat som att »Människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas».[15] Hennes organisation kan följaktligen inte se ut hur som helst eftersom den till sin natur är funktionell.[16]

Kyrkorätt på fyra nivåer

Som vi sett ovan kan kyrkorättsbegreppet förstås på en rad olika sätt. Det kan således talas om kyrkorätt i olika bemärkelser beroende på vilket förhållande det finns mellan rättsobjektet och rättssubjektet, i det här fallet å ena sidan förhållandet mellan kyrkan (Svenska kyrkan) och staten, å andra sidan förhållandet mellan kyrkorätten och ecklesiologin. Utifrån detta resonemang finner jag fyra olika nivåer eller innehållsperspektiv av kyrkorätten:

  1. Kyrkorätten i snäv bemärkelse innebär den rättsliga regleringen mellan Svenska kyrkan och staten, tar sig till uttryck t.ex. i den nu gällande Lagen om Svenska kyrkan.

  2. Kyrkorätt i en mer öppen bemärkelse avser de ramar som gäller alla trossamfund i Sverige och ger en mer vidgad rättslig reglering av den kyrkliga organisationen. I detta perspektiv finner man t.ex. Lagen om trossamfund.

  3. Kyrkorätten som utgörande reglering av kyrkans allmänna yttre ordning och kyrkans förvaltning vilket tar sig tilluttryck i KL 1992, men även i viss mån KO 1999 och då främst det som rör bestämmelserna rörande kyrkans organisation och administration.

  4. Kyrkorätt i sin överpositiva form som hör ihop med kyrkans tro, bekännelse och lära har till uppgift att ge uttryck för hennes ecklesiologi. Det är följaktligen en rätt som reglerar kyrkans verksamhet och inre angelägenheter såsom gudstjänst, ämbete, sakrament och tillhörighet. I detta perspektiv finner vi KO 1571, KL 1686 och KO 1999 och då speciellt avdelningarna 1–7.

För att då återgå till de inledande frågorna från mina kollegor så svarade jag jakande på deras frågor. För jag menar att en förståelse för och kunskap om kyrkorätten och kyrkoordningen är av stor vikt för mig som präst. Möjligen inte i mötet med församlingsbor i den dagliga verksamheten men väl i mötet med förtroendevalda eller övriga medarbetare som tycker och anser en hel del om vad Svenska kyrkan bör eller ska göra.

En ökad förståelse för kyrkorätten ger även en fördjupad förståelse för Svenska kyrkans identitet och funktion, vilket jag menar är viktigt att ha med sig när vi ska möta andra aktörer i samhället och inleda samarbeten för bygdens bästa.

För det är viktigt att komma ihåg att Svenska kyrkan kyrkorättsligt är bunden av evangeliet och sin egen bekännelse. Hon kan därför inte formas eller tillmötesgå förväntningar eller ta på sig uppdrag som går emot dessa två. Samtidigt måste kyrkan till viss del anpassas utifrån den plats och tid hon är satt att verka i.

Frågan om kyrkorättens natur och funktion blir därför även en trovärdighetsfråga för Svenska kyrkan, eftersom innehållet i hennes förkunnelse ska svara upp mot och även komma till uttryck genom hennes yttre former såsom hennes organisation och administration. Kyrkans gestaltning och organisation är således ytterst betydelsefull eftersom den avspeglar kyrkans budskap. Kyrkan bygger på uppenbarelsen i Jesus Kristus. På så sätt hör troslära, ecklesiologi, och kyrkorätt intimt samman.

Källoch litteraturförteckning:

Andrén, Åke, Sveriges kyrkohistoria 3. Reformationstiden. Berlings Skogs. Trelleborg. 1999.
Andrén, Åke, Den andliga domsrätten under reformationstiden s. 279–289. Sveriges kyrkohistoria 3. Reformationstiden. Berlings Skogs. Trelleborg. 1999.
Edqvist, Gunnar, Lundqvist Norling, Maria, Tronêt, Anna & Wikström, Migelle, Kyrkoordning för Svenska kyrkan – med kommentarer och angränsande lagstiftning. Verbum. Stockholm. 2018.
Göransson, Göran, Kyrkolagen – En kortfattad kommentar. Tillsammans med Robert Schött och Eskil Hinn. Nordstedts juridik. Stockholm. 1992.
Göransson, Göran, Svensk kyrkorätt – En översikt. Nordstedts juridik. Stockholm. 1993.
Göransson, Göran, »Rätten och rättsteologin». Svensk Teologisk Kvartalskrift. Årgång 71 s. 111– 118. 1995.
Hofverberg, Stig, Statsrätt och kyrkolag. En studie i lagstiftningsmaktens tillämpning – från Lex regia till folksuveränitetens princip. Minab/Gotab. Kungälv. 1983.
Juntunen, Hannu, Kyrkosyn – kyrkouppfattning och kyrkoförfattning. Ecklesiologin som teologisk bas för kyrkoförfattningen. Kyrkosyn, kyrkouppfattning och kyrkoförfattning. Nordisk ekumenisk skriftserie 25. Uppsala. S. 3–12. 1995.
Nilsson, Bertil, Kyrkorättens utveckling s. 212–220. Svensk kyrkohistoria 2. Hög- och senmedeltid. Red Sven-Erik Pernler. Berlings Skogs. Trelleborg. 1999.
Sundberg, Halvar G. F, Kyrkorätt. Frenckellska tryckeri. Helsingborg. 1948.
Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB), Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Utgiven av Samfunder Pro Fide et Christianisimo. Göteborg. 2000.

NOTER

  1. KO 2018 Inledningen sid. 41 »För ett evangelisklutherskt trossamfund måste Guds ord och kyrkans bekännelse vara överordnad kyrkorättsliga bestämmelser.» sid. 48 »I kyrkoordningen knyts teologi och juridik samman. Det som Svenska kyrkan tror, bekänner och lär ger en utgångspunkt för kyrkoordningens innehåll och kriterier, mot vilken innehållet i kyrkoordningen ska prövas.» ↩︎

  2. Matt. 18:15-18 ↩︎

  3. 1Tim. 5:4–11, 1 Kor. 5:11–12, 1 Kor. 16:1–2 ↩︎

  4. 1 Kor. 11:33–34 ↩︎

  5. Apg. 15:28–29, Gal. 6:1–2, Kol. 3:13–17, 2 Thess. 3:6–15 ↩︎

  6. 1 Tim. 3:1–13, 1 Tim. 5:17, Tit. 1:7–9 ↩︎

  7. Nilsson 1999, s.212 ↩︎

  8. Göransson 1993, s. 24–25 ↩︎

  9. Hofverberg 1983, s. 18–19 ↩︎

  10. André 1999, s.154–155; André 1999b, s.288 ↩︎

  11. Sundberg 1948, s. 5; RF 1634 § 1; 1719 § 1, 1772 § 1 ↩︎

  12. Sundberg 1948, s. 1; Hofverberg 1983, s. 8; Göransson 1992, s. 17 ↩︎

  13. Edqvist, Lundqvist Norling, Tronêt & Wikström 2018, s. 28, 40. ↩︎

  14. Augsburgska bekännelsen, artikel VII ↩︎

  15. KO 2018 2 kap Inledning, s. 49 ↩︎

  16. Juntunen 1995, s. 8–9. ↩︎