I år är det sextio år sedan Hjalmar Gullberg, en av svensk diktnings största, dog. Gullbergs lyrik kom att bli folklig, präglad av både distans och närhet till Gud, till den fördolde men också i Kristus uppenbarade. Gullberg hade en förmåga att skriva enkelt men aldrig naivt, tillgängligt men aldrig populistiskt utan med djup närvaro, inkännande av tiden, människans längtan och Guds närvaro. Christian Braw, präst och docent vid Åbo akademi, ger här en angelägen överblick över och påminnelse om Gullbergs diktning.

Hjalmar Gullberg (1898–1961) är den av 1900-talets diktare, som nått djupast in till vårt folk. Många är de som burit med sig hans ord: »Byta ett ord eller två/gjorde det lätt att gå/alla människors möte/borde vara så.» Eller: »Lägger med himmelsk läkning/ mot djupa själasår/en vän fri från beräkning/ sin hand i vår...» Allra längst nådde hans diktning ut med den lyriska sviten Förklädd gud, med tonsättning av Lars-Erik Larsson. Vad Händels Messias är för England, vad Matteuspassionen är för Tyskland – det är Förklädd gud för Sverige.

I sin bok Profeter och diktare (1942) skriver Sven Stolpe: »Hjalmar Gullberg är den ende av den yngre generationen, som verkligen förmått tala till folkets hjärta och blivit en maktfaktor i folkets andliga liv. Kärnan i hans stora diktning är religiös.»

Hjalmar Gullberg hade en dramatisk och tragisk bakgrund. Fadern var en framgångsrik affärsman i Malmö och modern var dennes sekreterare. Hon födde Hjalmar innan de var gifta, och han adopterades bort till en arbetarfamilj i Södra förstaden. Föräldrarna höll hela tiden kontakt med adoptivfamiljen utan att pojken fick veta vilka de var. Men han anade. Då och då kom det rika, gåtfulla paret på besök, andra gånger fick han följa med sin fostermor till deras praktfulla hem. I en gripande dikt har han berättat om hur han som barn smög in i trappan till föräldrarnas hus. Han visste att han var »ett barnporträtt av husets värd». Han visste att han inte hörde hemma i det lilla kärleksfulla arbetarhemmet. I en dikt skriver han:

För att jag inte var som andra,
för att mitt hem var inte här
kunde jag i min i kvällsbön klandra
den gud som haver barnen kär.

Han såg inte ut som fosterföräldrarna, och han hade insett att han var mycket lik mannen i det rika hemmet, som de ibland besökte. Men han ville inte likna honom. Han ville höra hemma hos dem som älskade honom, i det hem där han ändå var en främling.

Än skyr jag hos mig anletsdragen,
för att jag inte deras fått,
som gav mig från den första dagen
en kärlek som är utan mått.

Medvetandet om främlingskap, utanförskap och ensamhet präglade honom. Han kunde tala om sin »andes hemlöshet», att hans värld »gått itu», han längtar efter kärlek, efter enkind vid sin kind, en hand i sin hand. Men han kan också bejaka ensamheten: »O Ensamhet, vår andes hem på jorden! / Gränslösa ensamhet, vårt land, vårt land!» Han kan besjunga den ensamma näktergalen, som sjunger i sjukhusparken utan att bli sedd, han kan med kärlek se på den sällsynta strandtisteln, som ingen rör för dess taggars skull. Det finns för Gullberg en frihet i ensamheten, som hör samman med hans dikt. Det är just som ensam, utanför och annorlunda, som han kan »forma stjärnor på gränsen mellan jord och hav».

Hjalmar Gullbergs bakgrund gav honom för hela livet en känsla av främlingskap och utvaldhet. Fostermodern hade emellertid blick för hans begåvning. Han fick gå i den bästa av stadens skolor, Latinskolan, han fick utmärkta lärare, han blev tidigt litterärt bildad – och inspirerad. Under värnplikten vid Kungl. Hallands regemente (I 16) i Halmstad fick han vänner för livet på studentkompaniet. I Lund blev han en viktig gestalt i de unga poeternas krets. 1927debuterade han med diktsamlingen I en främmande stad. Redan inledningsdikten vittnar om både kallelsemedvetande och om det starka intryck tiden vid I 16 gjort. Diktens titel är Kallelsen. En himmelsk överbefälhavare kallar Hjalmar Gullberg till diktare. Det är en kallelse att »försvara det land som ingen har sett/och ingen skall se». Gullberg beskriver sina dikter som en dagbok, men till Gud säger han: »Du räknar inte år men evigheter. / Du för en dagbok, lagd på längre sikt.» Också inför den himmelske Fadern är Gullberg en främling: »O tidlöst anonyme!» I en tolkning av Paul Bourgets dikt Vid läsningen av evangeliet heter det:

O dock, o Själ, har evig ångest bränt
dig och din släkt i denna jämmerdalen,
som hade vad jag läste aldrig hänt!...

Hur skall man förstå denna ambivalens? Hur kommer det sig att Gud ibland är den himmelske Överbefälhavaren, ibland den tidlöst Anonyme? Något av bakgrunden finns i den tidens bildningsläge. På universiteten gjorde sig »den naturvetenskapliga verklighetsuppfattningen» dominerande inom alla discipliner. På folkskoleseminarierna kom den att prägla flera generationer folkskollärare. Redan i folkskolan inympades ett systematisk ifrågasättande av Bibelns verklighet. Det var hela tiden den historiska verkligheten i uppenbarelsen, som angreps. Vad var teologins svar? Det var att flytta fokus till den kristna etiken. Allt detta blev skolpolitik med 1919 års undervisningsplan. Då hade Gullberg sedan länge skolan bakom sig, men stämningarna var inte nya 1919, de motsvarade tvärtom en betydande opinion i lärarkåren och bland radikala liberala och socialistiska politiker. Men denna grundmentalitet i tiden hindrade inte Gullberg att beskriva sin begynta diktargärning som ett uppbrott från sömnens bivack:

Ej vanmakt längre söver
vår själ. Reveljens ton
oss väckt. Sin legion
den Evige behöver!

Beredskapslitteraturen

Stora skeenden föder stor dikt, stor bildkonst, stor musik. 25 år av revolutionskrig födde Beethovens stora symfoniska verk med deras inre kamp mellan krig och fred, mellan stillhet och eruption. Danmarks nationella katastrofer 1814–1815 födde Gullalderen och Grundtvigs Sangværk. Det nationella uppvaknandet i Norge födde Peer Gynt. Finlands frigörelse födde Finlandia. Ja, Finlandia – 1900 – var med om att föda Finlands frigörelse 1918.

Finns det något liknande i Sverige? En parallell verklighet är beredskapen 1939–1945. Diplomaten Gunnar Hägglöf har beskrivit den som Det kringrända Sverige (1983). Efter Danmarks och Norges ockupation 9 april 1940 var Sverige helt inringat av tysk maktsfär. Det fanns bara en enda handelspart –Tyskland – och denna part hade i sin hand ett verksamt vapen – energin. Kol var den tidens motsvarighet till olja, och substantiella koltillgångar fanns endast i Tyskland. Med några enkla åtgärder hade tyskarna kunnat kasta in Sverige i en förlamande energikris. En annan faktor var nedrustningen av det svenska försvaret efter 1927.

Det kringrända Sverige var också ideologiskt hotat av det kommunistiska Sovjet, som med fast hand styrde sitt dotterparti i Sverige. Även svallvågorna från den alltmer öppet brutala nazismen och fascismen i Tyskland och Italien nådde hit. Frihetens försvarare – England och Frankrike – var själva koloniala stormakter, och deras humanitet var i hög grad begränsad till invärtes bruk.

Det var i denna situation, som beredskapslitteraturen föddes, inte som en beställning av statsmakten utan som en genuin litterär inspiration. Beredskapen i det kringrända Sverige är ett stort skeende och det födde en stor litteratur.

I år är det 60 år sedan Hjalmar Gullberg gick ur tiden, och därför är det allt skäl att koncentrera sig på honom när det gäller beredskapsdikt. Först av allt skall man då ge akt på att denna diktning är ett uppbrott från något annat. Mellankrigstiden innebar en brytpunkt. Man bröt med allt som låg före världskriget 1914–1918. Allt gammalt hade mist sin trovärdighet. Nu klädde sig kvinnor som män och gjorde vad endast män förut hade gjort; mellankrigstidens moderna symbolkvinna var racerförare och flygare. Det var inte längre prästen som var rådgivaren vid livsvalen, det var läkaren och psykologen. Många hade ingen rådgivare alls. Det räckte med att leva ut de egna drifterna. 1933 skrev Gullberg:

Att gifta sig! Man är väl inte dum.
Vi ämnar ha vår frihet i behåll.
Du stannar hos din man. Jag har mitt rum.
Vår enda lag är: födelsekontroll.

Själv visste han bättre: »Bak lidelsens dörr står ledan/på lur.» Det var inte mellankrigstidens driftsutlevelse, som gjorde livet till vad det kunde och borde bli:

De heliga och visa
ha ständigt upptäckt samma lag:
blott den var värd att prisa,
som övervann sitt eget jag.

Gullberg upptäcker att också i den fysiska kärleken finns – där den är äkta – detta grundmönster, uppgivandet av det egna jaget för den andras skull, annorlunda uttryckt – offret. Det är, säger han, »en underton av mäktigt slag, / allt väsens hemlandsvisa». Därmed har vi närmat oss tematiken i det verk, som nått längst av allt Gullberg har skrivit, nämligen Förklädd gud. Den återfinns i samlingen Kärlek i tjugonde seklet, utgiven år 1933, året som började med att Hitler grep makten. Som en inledning till diktverket står orden:

Ej för de starka i världen men de svaga,
ej för krigare men bönder som har plöjt
sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.

De orden får sin rätta innebörd, när man ser dem mot bakgrunden av Hitlers marscherande legioner, Mussolinis ordkaskader och Sovjets demonstrationer av militär och fysisk kraft. Detta var en tid när samhället skulle inrättas efter den kalla vetenskapens principer. 1935 utkom Alva och Gunnar Myrdals verk Kris i befolkningsfrågan, där befolkningen reducerats till »människomaterial» som skulle »förädlas» av den sociala ingenjörskonsten. Målet var ett samhälle av enbart »A-människor». Men det är inte för de starka, det är för de svaga som den förklädde gudens flöjt spelar.

Varför Apollon?

Varför en grekisk saga om hur Apollon fick vistas på jorden ett år? En sida av saken är mellankrigstidens stora intresse för religionshistoria. I mänsklighetens stora, grundläggande myter fann man gemensamma mönster, allmänmänskliga verkligheter. Ett av tidens stora verk var Rudolf Ottos Das Heilige (1917), som trycktes i ständigt nya upplagor, också i Sverige. Ett annat av tidens stora namn var den österrikiske antropologen Wilhelm Schmidt, som kunde visa att det i de djupaste skikten av all mänsklig religion fanns ett medvetande om en Skapare. När Gullberg väljer att ta sin utgångspunkt i en saga och myt, innebär det också ett avståndstagande från de ideologier – kommunism och nazism – som så självsäkert framträdde med vetenskapliga anspråk.

1942 fick Förklädd gud sin ställning som det centrala verket i svensk beredskapskultur genom Lars-Erik Larssons geniala tonsättning. Den understryker och förstärker diktens lovsång till godhetens makt i det till synes enkla och obetydliga. Detta är en verklighet, som behåller sin verkan långt efter det att beredskapens kraftsamling har blivit en del av historien.

Noga taget handlar det inte längre om en grekisk saga. Olympens gudavärld var både grym och omoralisk. Om den säger Wilhelm Schmidts tolkning mer än Gullbergs dikt. Schmidt tolkar mångguderiets världar som ekon av kraftfulla förfäders liv; liksom dessa var de många gudarna, även i Olympen, både grymma och dödliga mitt i all sin kraft. Gullbergs grekiska saga har en omisskännlig prägel av inkarnation, av hur Guds Son vandrade på jorden som människa. Gullberg ställer frågan: »Vem är den gode herden som för sin flock i vall...?» Och även om hans svar är Apollon, så är det ingalunda Olympens Apollon han skildrar. Det är den inkarnerade godheten. Dikten blir till förkunnelse, till fråga, förmaning, utmaning:

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Hur märker man den gudomliga godhetens närvaro? I fårens bete vid morgonglans, i den mänskliga kärleken, i vänskapens läkande
beröring, i ett enkelt medlidande och i medmänsklighet. Allt detta är mer väsentligt, mer sant, mer bestående än ideologisk kraftmanifestation, vetenskaplig kyla och social ingenjörskonst.

Den kristna linjen

Beredskapstiden hade lösenordet »Den svenska linjen är den kristna linjen.» Det fanns mycket som tydde på att det var så. Ett tecken var det enastående mottagande som mötte Bo Giertz roman Stengrunden, som kom till under några veckor av intensiv inspiration och som sedan trycktes i upplaga efter upplaga. Men det var ingalunda självklart att den svenska linjen var den kristna linjen. Andra hävdade att den religionslösa humanismen var det mest hållbara värnet mot ideologierna. Denna hållning var dominerande i det kulturella etablissemanget. Men Förklädd gud blev med Lars-Erik Larssons gestaltning det verk, som kunde tala till alla. Det förkunnar en förklädd Apollon med drag av Jesus Kristus, som dennes vänner utan vidare kunde känna igen och som andra kunde ta till sig utan att ana vem det handlade om. Gullberg skriver:

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

I samlingen Fem kornbröd och två fiskar 1942 släpper Gullberg fram det som varit dolt i den grekiska sagans symbolvärld. Han tar i dikten Guds ord bär icke bojor sin utgångspunkt i inkarnationen:

Bland fria herdekojor
gick stjärnan fram med prakt
som ledde till den krubba,
där Ordet först blev lagt.

Varför skrev inte Hjalmar Gullberg så 1927? Varför inte i Ögon, läppar 1959? En del av svaret är just att det är det stora skeendet som föder den stora konsten. Det är i det stora skeendet som sinnena är öppna för de stora orden. När den svenska linjen var den kristna linjen, åtminstone för många, då gick det att dikta om barnet i krubban – och bli förstådd. Dikten från 1942 fortsätter med att besjunga den heliga Birgitta, Olaus Petri. Och – märkligt nog – Emanuel Swedenborg. I sista versen vänds fokus mot diktens samtid:

Guds ord bär icke bojor
i våra psalmers ljud.
Blott köpta papegojor
upprepar mänskobud.
De lystrar bak sitt galler
i främmad fjäderskrud.

Detta är beredskapsdiktning. Gullberg kan ha tänkt på de kommunistiska riksdagsmän, som i debatterna uppträdde, direktstyrda genom Komintern, för Moskva. Han kan ha tänkt på Tredje rikets sympatisörer, »köpta papegojor», och i själva verket fångar i sin egen ideologi. Har denna diktning förlorat all relevans efter 1945? Komintern är nedlagt och Tredje riket finns inte mer, det är sant. Men man kan ännu vara en köpt papegoja i »främmad fjäderskrud» – Gullberg var inte rädd för att tala med sin hembygds ordformer. Man kan ännu skaffa sig en plats i solen med politisk korrekthet och de många förväntade orden och stoltsera med andra påfåglars fjädrar.

I Skåne var Danmarks ockupation sedan 9 april 1940 en skakande och mycket nära verklighet. Dikten Hälsning till Danmark börjar dramatiskt:

Mörklagt ligger i kväll ditt hus
och dämpad är tonen i samtalsorden....

Men fastän det är mörkt och tyst på andra sidan Sundet, finns livskraften där. Och var är det Gullberg finner den? I det andliga arvet! Han skriver:

Hur skulle det folk kunna tigas ihjäl,
som Grundtvig har sjungit med psalmsång
samman.
Ej släcks på jordiska makters befäl
Guds sökarljus i den själ,
där Kierkegaard tände flamman!

Okonstens tid

Varför kunde inte Gullberg skriva så 1959? Det stora skeendet var borta. Det var »okonstens tid», det var våndan inför det hotande kärnvapenkriget, som kunde föröda alla förutsättningar för mänskligt liv på jorden. Det var Aniaras tid, en tid för sorgesång över mänskligheten. Också detta anar Gullberg. I dikten Triumfbågen ser han den totala maktens symbol rida fram över de dödas ben. Och Gullberg frågar:

Var gömmer sig din överman –
segraren med försoningskalk?

Hoppet står – återigen – till inkarnationen, ett hopp som också rymmer ett kanske:

En kvinna har kanhända
i halmen gömt ett svar.
Jag ser en stjärna tända
sig stor och klar.

Och till dess det gömda svaret blir funnet? Till dess är tid att vänta och våga söka stillheten. Gullberg skriver:

Det är av vikt att somliga går undan,
Det är av vikt att riket har ett slott
för andakt och begrundan.

Är det stora skeendet slut, bara för att Berlin föll för Röda Armen i maj 1945? Hjalmar Gullbergs beredskapsdiktning tystnade, men det stora skeendet fortsätter i andra former, sedda av den som vill se. Också i detta har orden från Förklädd gud sin fulla giltighet:

Den regeln har ej blivit överträdd:
Är Gud på jorden vandrar han förklädd.

Ett nationellt risktagande

När Förklädd gud tonsattes av Lars-Erik Larsson 1940 var Hjalmar Gullberg chef för Radioteatern. Där gjorde han en insats som innebar ett nationellt risktagande. Danmark var ockuperat av Tyskland sedan den 9 april, och Sverige var därmed helt inringat. Det fanns bara en stormakt i närheten, och denna stormakt var dessutom den enda handelspartnern. Det var en lättirriterad granne, krasst medveten om att ingen skulle komma till Sveriges hjälp vid en konflikt. I det ockuperade Danmark hade dramatikern och prästen Kaj Munk fått spelförbud. Då lät Hjalmar Gullberg framföra alla hans viktigaste pjäser i Radioteatern. De kunde alltså höras över hela Danmark. Gunnar Ollén, som var Gullbergs assistent, har berättat att denne i det längsta tvekade inför Kaj Munks frihetsdrama Niels Ebbesen: »Den kan kosta honom livet.» Så blev det också. Kaj Munk mördades av tyska agenter 4 januari 1944.

Efter 1945 kom en ny tid i svensk diktning. Gullberg talade om »okonstens tid». Hans bakgrund hade gjort honom till en främling. Nu fick han uppleva ett nytt främlingskap i den litterära värld, där han hade haft en självskriven hedersplats i många år och i synnerhet under beredskapen. En gång hade han diktat om strandtisteln, som inte låter sig ryckas med eller brytas av under stormen: »... lär mig att vara sällsynt och att forma/stjärnor på gränsen mellan jord och hav!» De sista åren av sitt liv var han i många avseenden än mer sällsynt än under sin barndom. Efter 1945 var det abstraktion, ångest och »trasighet» som gällde. 1952 skrev han:

Med lusten att i spelet skapa spänning
förenar ni en drift till självförbränning.

Samma år låter han jungfru Maria säga till Josef:

Vårt barn, som föds på jorden
är ett hot mot världstyrannen – och för kedjefången
Betlehems stjärna första steget mot
befrielsen, som nalkas, soluppgången...

Trosvittne och förnekare

Vad var hans tro? Var det jungfruns son han trodde på eller var det inte mer än den evigt anonyme? Han talade 1950 om sig själv som både trosvittne och förnekare. Revoltens vapen är riktat mot honom själv. Kanske kommer man sanningen närmast, om man svarar: »Det var både jungfruns son och den evigt anonyme han trodde på.» Är det så, då är hans ambivalens också en delaktighet i det som var hans tid – och vår. Martin Luther har gjort en reflektion, som kan belysa Gullbergs ambivalens. Han talar om att Gud för oss är både den Okände och den i Kristus uppenbarade. Men, säger Luther, vi har inte med den Okände att göra. För oss gäller endast den i Kristus uppenbarade. Den Okände, den evigt anonyme, kan vi nämligen inte tro på och inte hysa förtroende för. Luther beskriver hur många av medeltidens fromma sökte klättra upp till Gud utan den himlastege som är Kristus, sann Gud och sann människa. Men, säger Luther, de störtade till marken. Det finns sidor i den medeltida mystiken, som ligger mycket nära ateismen. Den ambivalens, som Luther såg i den mänskliga relationen till Gud, har djupast sett att göra med vad och vem människan själv är. Aposteln S:t Paulus talade om den gamla och den nya människan som två krafter inom den kristne, två mentaliteter som är helt olika, den ena vänder sig emot allt som har med Gud att göra, den andra är fylld av kärlek till Gud. Detta var inte en okänd verklighet för Hjalmar Gullberg. Redan 1927 skrev han i en bearbetning av en dikt av Jean Racine:

Ett krig, o Herre, mig plågar!
Två människor bo i mitt jag.
För allt som är Dig till behag
vill en att mitt hjärta lågar.
Den andre, rebellen, vågar
mig hetsa till strid mot din lag.

Den i Kristus uppenbarade, Gud, som så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, är helt annorlunda än den evigt anonyme. Att Gullberg visste detta blir synligt i översättningen och bearbetningen av Romanos Julhymn, hans största verk. Men visste han det hela tiden? Höll det till slutet? Vad vi med säkerhet kan veta är att Gullberg själv aldrig tog avstånd från vad han skrivit om jungfru Marias barn. Han visste mycket väl vad som låg i orden: »... är Gud på jorden, vandrar han förklädd.»