När bandet till de judekristna kapades

Den antisemitism som befästes i Nicea har haft ett fast grepp om den kristna kyrkan både i väst och öst. Visst har det funnits ljuspunkter, men det är först under senare århundraden vi börjat se en teologisk förändring.

Dela
När bandet till de judekristna kapades
Förvisningen av judarna från Frankrike 1182. Utsnitt från Grandes Chroniques de France.

Författaren är f.d. kyrkoherde i Istorp, prost h.c. och mångårig redaktionsmedlem i SPT. I denna artikel visar han på hur beslut att avgränsa kyrkan från judiska seder slutgiltigt utestängde judekristna alternativ. Niceamötet hade i detta en ödesdiger roll.

I år har 1700-årsminnet av kyrkomötet i Nicea år 325 e.Kr. firats på många håll. Mötet har blivit känt för sin betydelse för den kristna dogmatiken. Där utformades preliminärt den nicenska trosbekännelsen, och kyrkans ståndpunkt i den arianska kontroversen fastställdes.

Men mötet fick också långtgående konsekvenser för kyrkans förhållande till judendomen och de kvarvarande judekristna grupperna. Den viktigaste frågan gällde då beräkningen av datum för påsken.

Mötet ägde rum i det östligt belägna Nicea (nuv. Iznik) eftersom den nya kejsarstaden Konstantinopel ännu inte var färdigbyggd.

Det var visserligen ett ekumeniskt möte, men representationen var långt ifrån fullständig. Av de cirka 250–320 biskopar som deltog (olika källor anger olika antal) kom nästan alla från den östra delen av det romerska riket. Italien var svagt representerade, medan Gallien, Spanien och Britannien helt saknades. Biskopen av Rom, påven Silvester som var till åren kommen, deltog inte personligen utan skickade två presbyter som ombud. Endast några få biskopar från Egypten deltog. Kyrkorna i Persien, Armenien, Etiopien och Indien deltog inte.

Några representanter för de judekristna församlingarna, som t.ex. den judekristne biskopen av Tiberias, var inte heller närvarande. Enligt den ihärdigt kättarjagande Epifanios av Salamis existerade fortfarande judekristna grupper av nazaréernas riktning, bl.a. i Kokabe och Pella i Östjordanlandet, där de hållit sig kvar sedan Jerusalems förstörelse år 70. Vidare fanns de i Galiléen och i trakten kring Damaskus.