Luthers katekeser – fortfarande aktuella
Författaren, som är högskolelektor vid Johannelunds teologiska högskola, lyfter i denna artikel upp frågan om vilket teologiskt budskap som finns i Luthers katekeser och som det ännu i dag är relevant att lyfta. Han pekar på att det finns en hel del matnyttigt för både undervisning och predikan, att det är dags att damma av katekeserna och skapa kreativa sätt att med hjälp av deras innehåll och teologi förankra trons lära och liv.
Den betydelse Luthers katekeser och då framförallt den Lilla katekesen har haft i Sverige sedan den först gavs ut på svenska år 1544 kan knappast överskattas. Den Lilla katekesen har genom århundraden jämte Psalmboken varit det viktigaste redskapet för det svenska folkets kristna fostran. I hemmen har den använts i familjens undervisning i den kristna tron, vilken följdes upp i husförhören. Kyrkan har i konfirmationsundervisningen under århundranden och ända in i vår tid utgått från Lilla katekesen. Den användes även som lärobok i den svenska folkskolan och var fram till 1919 grunden för kristendomsundervisningen som skolan gav.
I dag har Luthers katekeser marginell betydelse i samhälle och kyrka jämfört med tidigare. De ses nog mest som en del av Sveriges kulturhistoriska och religiösa arv.
Om vi ser bortom katekesernas historiska betydelse och frågar efter vilket teologiskt budskap som finns katekeserna som är relevant att lyfta fram i dag menar jag att vi kan finna en hel del matnyttigt som kan berika både undervisning och predikan i vår tid. Jag vill i det följande lyfta fram 10 punkter, eller uttryckt på ett annat sätt: 10 tillämpningar av Luthers katekeser sedda som bekännelseskrifter.
1. Ordningen på delarna i katekeserna talar teologi
Katekesen är i kyrkans tradition inte främst en bok utan främst ett innehåll att lära in – en summering av läran. I den tidiga kyrkan bestod katekesen av trosbekännelsen och Herrens bön. Under medeltiden hade detta utvecklats till trosbekännelsen, Herrens bön och dygderna. I den senare medeltiden hade dygderna ersatts av tio Guds bud som slutdel i katekeserna.
Hos Luther ändras ordningen så att han lade de tio buden först. Det teologiska skälet för detta var hans tänkande kring lag och evangelium. Om vi ska förstå varför vi behöver evangelium, behöver lagen först få ställa sin diagnos. De tio budordens innehåll handlar om vad människan ska göra. Med andra ord är de primärt lag. De ger oss vardagslivets villkor från födelse till död och verbaliserar kraven människan ofrånkomligen lever under. Med diagnosen lagen ger förstår människan sitt behov av nåd och hjälp, av evangelium, de goda nyheterna om vad Gud har gjort, vilket är trosbekännelsens innehåll.
Den tredje delen i katekeserna handlar om bönen – Herrens bön – vilket är människans stora behov i livet i spänningen mellan krav och gåva. Här får människan som befinner sig i helgelsens process lära sig att ropa efter Guds hjälp och så befästas i sitt beroende av Gud.
Den inbördes ordningen mellan delarna (»huvudstyckena») i Luthers katekeser uttrycker i sig som framgått en tydlig teologi. Kanske kan den även ses som en slags rudimentär nåden ordning som vi även i dag mår väl av att pröva vår förkunnelse och undervisning mot.
Den lutherska tron börjar i det vanliga livets villkor, erkänner dem och tillhandahåller en diagnos som människan känner igen sig i men stannar inte där. Diagnosen hänvisar människan vidare till evangelium – vad Gud har gjort, vilket är något annat än vad jag som människa ska eller kan göra (lagen). Evangelium är därmed inte synonymt med kärleksbudet – att vi ska älska varandra – som vi ofta tycks tro att det är. Det stannar inte heller enbart vid ett budskap som rör sig inom den första trosartikelns område, som lyfter fram att vi är skapade, älskade och accepterade, även om budskapet om Guds omsorg på skapelseplanet i sig är gott. Nej, evangelium har sitt fokus i vad Gud har gjort, med en tyngdpunkt i den andra trosartikeln om Jesus Kristus, precis som i den apostoliska trosbekännelsen. Sedan behövs en undervisning som leder till helgelse. Här pekar katekeserna på bönen – Herrens bön – och att leva i sakramenten.
Huvudproblemet med oss människor är för Luther att vi i praktiken inte förtröstar på Gud
2. Vad är det att ha en Gud?
Luther tar i sina katekeser ett genialt grepp kring frågan vad Gud är. I sin Stora katekes skriver han:
Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud… Det varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är, säger jag, i verkligheten din Gud.
Gud definieras här inte ontologiskt utan relationellt. Den eller det jag förtröstar på är funktionellt min gud. Synden sitter inte primärt i intellektet – i en brist på kunskap – utan handlar om att jag förtröstar på fel saker. Detta märks i Lilla katekesen genom inledningen till första budets förklaring: »Vi skall frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och förtröstan till honom».
Huvudproblemet med oss människor är för Luther att vi i praktiken inte förtröstar på Gud. Detta innebär att vi alla, vare sig vi kallar oss kristna eller inte, avslöjas som troende – avgudatroende. Vi förtröstar och sätter alla vårt hopp till något som ska hjälpa oss och rädda oss, göra våra liv meningsfulla. I förlängningen av denna tanke avslöjas det goda – som så gärna hamnar högst på våra värdeskalor – som de lurigaste avgudarna. Inte ens de goda sakerna förmår dock att bära tyngden av att vara Gud och kommer att till sist svika oss. Det finns bara en Gud som håller.
Luthers tanke att huvudutmaningen handlar om vad vi förtröstar på tar sig även uttryck i förklaringarna till de övriga buden. Alla budens förklaringar inleds i Lilla katekesen med orden »Vi skall frukta och älska Gud …». Luther ser de övriga nio buden som konkretiseringar av vad det första budet innebär i olika vardagssituationer. Till exempel kommer jag, om jag inte förtröstar på Gud, kanske i en given situation att ljuga för att rädda mig själv, vilket innebär det högsta goda för mig då handlar om mig själv och inte Gud. Bakom brottet mot det åttonde budet »Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa» ligger således brottet mot det första budet.
Här finns oändliga möjligheter för förkunnaren – även i vår tid – att tala om livet och dess besvikelser och peka på honom som håller att tro på.
3. Guds ords dubbelhet
Samtidigt som det första budet är det som på djupet avslöjar vårt tillkortakommande inför Gud är det för Luther även en inbjudan till tro: »Vi skall frukta och älska Gud ... » Med andra ord förkunnas evangelium. När jag som människa kämpat och förgäves försökt nå det goda genom alla möjliga och omöjliga saker som jag förtröstat på, är det en gåva och ett evangelium att få den sanne Guden, den ende som verkligen är att lita på, utpekad för sig.
Detta illustrerar att lag och evangelium, även om de har en innehållslig dimension, samtidigt är funktioner av Guds Andes verk – Anden som verkar genom Guds ord. Gud uppenbaras i sitt ord sammantaget som den som både dömer (lag) och upprättar (evangelium). Detta dubbla verk kan hos den enskilde mottagaren framträda genom varje Guds ord, eftersom det är Guds helige Ande som till sist är den som uppenbarar Gud genom Ordet.
Detta manar även den nutida förkunnaren till två saker: 1) se till att det verkligen är Ordet som delas, och 2) en ödmjukhet inför vad Ordet kan göra hos den enskilde. Det råder inte förkunnaren över.
4. Budens dubbelhet
En annan typ av dubbelhet finner vi i förklaringarna till buden. Där ges de flesta av buden både en dömande »så att vi inte …»-dimension och en i motsats till detta positivt instruerande dimension som kommer efter ett kontrasterande »…, utan…». Exempelvis säger Luther i förklaringen till det sjunde budet »Du skall inte stjäla»:
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte tar ifrån vår nästa hans pengar eller ägodelar, eller med falska varor och svek drar dem till oss, utan medverkar till att hans inkomst och egendom förökas och skyddas.
Detta har i den luthersk teologin fångats upp genom att tala om olika bruk av lagen. Den amerikanske lutherske teologen David P. Scaer menar att budordens »Du skall inte…» har en negativ formulering på grund av syndens verklighet, vilket kommer till uttryck både i lagens första (borgerliga) bruk och i lagens andra (andliga) bruk. Den positiva formuleringen av vad budorden innebär är enligt Scaer ett uttryck för dess ursprungliga funktion utan syndens störande inverkan – att positivt ange hur det goda livet formas, vilket den kristne så långt hon lever i evangeliets verklighet kan göra. Scaer menar att detta är ett uttryck för vad som senare definierades som lagens tredje bruk – lagen i dess positiva instruerande funktion.
En tillämpning för oss i dag kan vara att förutom att använda lagen som ett diagnosinstrument som avslöjar och dömer, också våga lyfta fram lagens positiva vision som ritning för det goda livet. En luthersk förkunnelse är inte bara ett digitalt spel mellan en dömande lag och ett frälsande evangelium. Den innehåller även goda instruktioner och en tydlig vision om det goda livet som inte är enbart diffus tillvaro av kärlek och tolerans utan ett konkret liv inom de goda ramar Gud själv räckt oss.
5. Människans dubbelhet
I den tredje punkten talade vi om Guds ords dubbelhet i mötet med människan. Den dubbelheten har ett samband med en dubbelhet som finns i den kristna människan. Människan sedd i sig själv är en syndare. Människan sedd i Kristus är rättfärdig. I Lilla katekesen blir denna dubbelhet synlig bland annat i förklaringen till trosbekännelsens andra artikel. Där beskrivs människan med orden »Han har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa…»,» »… för att jag ska vara hans egen och leva under honom … i evig rättfärdighet, oskuld och salighet…»
Denna dubbelhet behöver vi påminna varandra om. Den kristne som inte förstår att hon också är en syndare kommer närmast per automatik att se ner på den som inte är kristen. En annan aspekt är att när vi kommer ihåg dubbelheten blir även nåden desto tydligare. Rättfärdigheten den kristna människan får del av genom att hon ses genom Kristus är verkligen en gåva. Därmed är vi inne på nästa punkt:
Frälsningen framställs som en ren gåva. Den är inte ett samarbete.
6. Frälsningen är en gåva
I förklaringen till den tredje trosartikeln säger Luther:
Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro…
Frälsningen framställs som en ren gåva. Den är inte ett samarbete. Det innebär för mig som förkunnare bland annat att mitt huvudansvar är att dela ut evangelium, vilket sker genom förkunnelsen av Ordet och utdelandet av sakramenten. Det är Guds Andes uppgift att väcka tro. Detta innebär även att jag aldrig behöver vara uppgiven inför människors andliga ointresse. Eftersom frälsningen är en gåva och inte ett samarbete finns det inga hopplösa fall. Det är inte bara är »religiöst lagda» eller sökare som har möjlighet att komma till tro. Frälsningen som gåva innebär rätt förstådd att församlingsarbetaren har en fantastisk frihet i sin tjänst – frihet att verka frimodigt i alla sammanhang och bland alla människor.
7. Dop och nattvard som gåvor
I de två huvudstycken i Lilla katekesen som handlar om dop respektive nattvard lyfts, som svar på frågan »Vilken nytta …»/»Vad för nytta…» sakramenten ger, syndernas förlåtelse fram. Sakramenten är inte förtjänstfulla gärningar inför Gud. Nattvarden är inte vårt offer för att bidra till det Kristus gjorde på korset. Den räcker oss de frukter – förlåtelse, liv och salighet – som vanns åt oss genom Kristi korsdöd. Dopet är inte primärt att vi bekänner oss till Kristus utan att han »ger oss syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem som tror …».
Låt oss lyfta fram sakramenten som sätt att ta emot Guds goda gåvor. Ibland har vi i vår tid kommit att sammankoppla sakramenten, och då framför allt dopet, med skapelsen. Det är inte helt fel. En av poängerna med sakramenten är att Gud kommer oss till mötes genom jordiska medel, men det blir tokigt när frälsningsgåvan inte lyfts fram. Den djupa knytningen mellan Kristi försoningsgärning och sakramenten får inte skymmas eftersom de är ett av Guds sätt att kommunicera sin frälsning till oss.
8. Dop och nattvard som former av Guds ord
Ibland har vi en tendens att förlägga allt till sakramenten. I predikan hänvisar vi till gudsmötet i sakramentet. Predikan och Ordet blir då enbart ett förspel till sakramentet (sakramentalism). Alternativet att betona Ordet och låta dop och nattvard enbart bli människans respons och bekännelsehandlingar är inte bättre (verbalism). Det missar att sakramenten är nådemedel. För Luther är det tydligt att Ordet och sakramenten hör ihop. Ordet konstituerar sakramenten. Utdelandet av sakramenten är viktiga sätt att dela ut förlåtelse, liv och salighet, liksom förkunnelsen av Ordet är det. Låt oss därför i predikan och undervisning både peka på gudsmötet i sakramenten och i Ordet och inte omedvetet (?) spela ut dem mot varandra.
9. Goda gärningarnas plats
När det handlar om de goda gärningarnas plats framförs ibland kritiken mot den lutherska hållningen, dvs. att om de enbart ses som en följd av evangelium tas viktiga incitament för att vara en god människa bort. Den som framför sådan kritik gör två misstag. Det första är att evangelium underskattas. Om vi återvänder till förklaringen till andra trosartikeln beskriver den med inlevelse och intensitet hur denna gåva som evangeliet är har vunnits:
Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sitt oskyldiga lidande och död, för att jag skall vara hans egen: förbli och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.
Luther driver här tanken att om vi verkligen ser Jesu fantastiska verk, hans lidande och död för vår skull, kan vi inte annat än drabbas av hans kärlek och dela den vidare. Det betyder att förkunnare, för att tacksamheten som leder till goda gärningar ska kunna väckas, inte bara behöver tala om syndernas förlåtelse utan även tala om hur förlåtelsen har vunnits. Billig nåd leder inte till goda gärningar.
Det andra misstaget är att goda gärningar som inte är en frukt av frälsningen utan ses som en del av frälsningen knappast kan definieras som goda. Jag kommer då ytterst sett att göra gärningarna för min egen skull, inte för andras.
I katekeserna beskrivs tron i vardagslivets sammanhang, inte i teoretiska ordalag
10. Kristenlivet levs i det vanliga livet i vardagen
I katekeserna beskrivs tron i vardagslivets sammanhang, inte i teoretiska ordalag. Kristenlivet levs i det vanliga livet, i tjänst för medmänniskan. Det är inte bara något för det andliga specialisterna – munkar, nunnor och präster. Den så kallade lutherska kallelseläran riktar de goda gärningarna mot medmänniskan och förlägger de andliga övningarna, helgelsens verkstad, till hela det vanliga livet, inte enbart till gudstjänst och bön. Detta är en viktig dimension att lyfta fram för oss som lever i en sekulär kultur, där livet som kristen ses enbart som en privatsak och kanske som något som på sin höjd kan jämföras med en hobby på fritiden, vilket gör både trosutövningen och tolkningen av livet alldeles för liten.
Avslutningsvis
När Luther och Melanchthon gjorde sin visitationsresa i Kursachsen år 1528 upptäckte de till sin förtvivlan hur illa ställt det var med församlingarna. Hos folket fann de varken kunskap eller lärjungaskap. Hos prästerna var det nästan lika illa ställt. De visste inte hur de skulle predika. Detta ledde det till författandet av de båda katekeserna som räcker oss en paketering av den kristna tron. Lilla katekesen kallas i Konkordieformelns inledning för »lekmannabibel» där allt den kristne behöver veta för sin frälsning finns sammanfattat. Den sågs både som en introduktion till Bibeln och en sammanfattning av dess budskap. Bakom utformningen av katekesen och det arbete som kopplades till den fanns en pedagogik i tre steg:
1) Lära in ett enkelt och centralt innehåll.
2) Förstå innehållet genom att ta del av fördjupningar i förkunnelse och undervisning.
3) Förankring av innehållet genom att tillämpa det i sitt eget sammanhang.
Denna trestegsmodell blev en stor succé och räddade tillsammans med psalmsången, som även den innebar att ett centralt innehåll lärdes in, reformationen från att implodera i ett andligt och läromässigt vacuum.
Om vi tänker oss att Luther och Melanchthon skulle göra samma typ av visitationsresa i Sverige i dag, tror jag att de skulle dra samma typ av slutsatser om vad som behövs för att den kristna tron ska bevaras och utvecklas. Jag tror även att de skulle föreslå en liknande pedagogisk modell i tre steg. Det är dags för oss att damma av katekeserna och skapa kreativa sätt att med hjälp av deras innehåll och teologi åter förankra vår tids kristna i trons lära och liv.
Tomas Nygren
Pierre Hernvall
