Den första delen av introduktionen kan gärna läsas med psalmboken i hand.
Påskdagen är den stora dagen (Sv.ps.149) som får väldiga konsekvenser för hela mänskligheten: gravens mörker har försvunnit, dödens välde brutits och ormen krossats av hans fot (också 149). I påsktidens psalmer sjunger vi i imperfekt/preteritum om den faktiska, fysiska, händelsen Jesu uppståndelse och dess följder (fullgjorde, avvände, förvärvde 147). Samtidigt, och många gånger fler, sjunger vi i presens om vad denna fysiska engångshändelse får för följder för oss som idag 2026 sjunger på uppståndelsedagen, varje söndag (148, 153, 154, 155 m. fl.).
Eftersom den uppståndne Herren vandrar på jorden nu (517) menar kyrkan allvar med att vi sjunger i presens: genom tjäle, köld och död tränger solens eld och glöd. Det är alltså påsk på jorden och vi kallas till att leva i alla somrars sommar (också 517). Under medeltiden fanns det i vissa liturgier i Östeuropa ett »liturgiskt skratt» (risus paschalis) under påsken, ett jublande skratt över djävulens totala nederlag och Guds sons väldiga seger. Det närmaste vi kommer bland våra psalmer är väl ha-ha-ha-ha-halleluja med ett stort leende på läpparna (sexton gånger i 153).
Flera av påskens psalmer har Guds folk nynnat på i över tusen år. Krist är uppstånden så må all sorg nu fara (464) har sjungits av förföljda kristna sedan år 1048, och tillsammans med Johannes från Damaskus på 700-talet har vi sjungit om Kristus som soluppgången på tredje dagen och att en räddningsväg öppnades genom Röda havet (470) för Guds folk. Vem skulle vältra undan den tunga stenen? (462) har vi frågat oss med kvinnorna på väg ut mot graven. Rädslan och oron över framtiden och sedan mötet med Jesus i trädgården (154, 156, 462) har kyrkan ständigt levandegjort, i presens, under historiens gång.
För första gången i Svenska kyrkans efterreformatoriska kyrkohandbokshistoria finns sedan 2017 en (kraftigt förenklad, men ändå) liturgi för påsknattsmässan. Ett av alternativen för bön vid doperinran/doppåminnelsen (sid. 155 i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, del I) är en märgfull bön från fornkyrkan som binder samman Andens vind över vattnet i skapelsen med vattenmassorna i Röda havet, Jesu dop i Jordan och vattnet och Anden i dopet på påsken. Denna bön kan gärna användas vid fler dop än just påsknatten, varför inte vid alla dop under påsktiden?
Just doperinran/doppåminnelsen kan också flytta in i fler gudstjänster under påsktiden, alla gudstjänstfirare hade kanske inte möjlighet att vara med på påsknatten. Är dopfunten flyttbar kan den gärna stå tillsammans med det tända Kristusljuset längst fram i mittgången dessa veckor så att man på vägen fram till kommunionen kan fylla i sina dopkors. Är den inte flyttbar går det rätt enkelt att ställa ett litet bord med en vacker glasskål på samma plats med välsignat vatten.
Under befrielsebönen i dopet ber vi »Ta emot korsets tecken på din +panna, på din +mun och på ditt +hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge». Detta är en befrielsebön, en bön där vi i dopet tar emot korssnittet över pannan, munnen och hjärtat för att bli befriade till evigt liv. Det handlar om att lägga detta befriande kors över allt jag tänker (pannan), allt jag säger (munnen) och allt jag är (hjärtat). Dopfunten i kyrkan ska alltid, och åtminstone under påsktiden, ha fräscht vatten i dopskålen. Kanske behöver det också finnas tydande skyltning med uppmuntran till att fylla i dopkorsen. Att påminna sig sitt dop och leva i det är en livslång uppgift som inte primärt är vare sig historia eller framtid. Det handlar om liv med den uppståndne Jesus idag, presens (39).
