Får en psalm vara sensuell? Hildebrands psalm från 1936 var redan då alltför sinnlig för att ens ett socialdemokratiskt statsråd skulle acceptera den. Femtio år senare återtogs den ursprungliga texten i Den svenska psalmboken 1986. En vigselpsalm mättad med både den mänskligt kroppsliga kärleken och det inkarnatoriska skeendet. Bertil Murray, som själv är psalmförfattare samt medlem av SPT:s redaktion, ger här inblickar i en alltför sällan använd psalm.
Till sin egen vigsel 1936 skrev Karl-Gustaf Hildebrand på Gustaf Auléns initiativ texten till en ny vigselpsalm. Aulén, som var utsedd till vigselförrättare, menade att Hildebrand skulle skriva en text som gav uttryck för brudparets egna känslor. Aulén tonsatte texten som i Svenska kyrkans psalmbok 1986 fått nummer 83, Som klaraste vattuflöden. Psalmen kom med i förslaget till 1937 års psalmbok men mötte en hel del motstånd. Kyrkomötet fann vissa passager alltför sinnliga. Själva statsrådet Arthur Engberg (s) vägrade in i det sista att av samma skäl godkänna vissa formuleringar.
Inger Selander och Hans Bernskiöld berättar om processen i Psalmernas väg (2014, red. Per Olof Nisser). Det blev en stympad psalm som till sist lyftes in i psalmboken som nummer 235. Den första versen ströks helt. De båda upphovspersonerna var inte glada. I arbetet med den nya psalmboken 1986 återställdes texten i stor utsträckning till sin ursprungsversion.
Psalmen används troligen ganska sällan vid vigslar men förtjänar att lyftas fram på nytt. Till sitt innehåll är den närmast profetisk. Vi anar det hemlighetsfulla perspektivet på äktenskapet. Jag vill här lyfta fram sex aspekter som också i dag gör den angelägen.
Att i psalmtexter tala om en kvinnas sköte var inte möjligt i en stat som fortfarande sannolikt var betydligt mer präglad av det viktorianska arvet än vad man ville medge.
v. 1. »Så brast ur en kvinnas sköte Guds återsken.»
Versen blev, som redan noterats, refuserad av kyrkomötet och statsrådet. Att i psalmtexter tala om en kvinnas sköte var inte möjligt i en stat som fortfarande sannolikt var betydligt mer präglad av det viktorianska arvet än vad man ville medge. Av liknande skäl ändrades talet om våra kroppar i den tredje versen till att handla om »vår kropp och ande». Vigselpsalmer kunde handla om det förestående gemensamma livet med dess prövningar och glädjeämnen, nöd och lust, men knappast om lusten till att dela livet på det sexuella planet. När Wallin i sin psalm »Gud välsigna dessa hjärtan» (233 i den svenska psalmboken 1937) talade om »skötet» syftade ordet på hur döden skiljer makarna åt: »när från vännens kalla sköte, vännen sliter sig med gråt». Med sin psalmtext fann Hildebrand helt nya ord för att tala om äktenskapet: Klaraste vattuflöden, örter, gräs och blommor, eld, sångers brus, strömmande vattendrag, lågan som slår upp, vetekornet som gror.
v. 2. »O Kristus, du föddes av kvinna.»
När det allra största händer, då ställs mannen vid sidan om. Inte ens i Bibelns berättelse om hur Eva blir till ur Adam är mannen riktigt delaktig i det som sker. Han ligger då försänkt i djup sömn. »Vi män är ju så ofullkomliga. Vi ligger bakom så mycket aggressioner, våld och destruktion», säger Eric Schüldt. »Det är därför jungfrufödseln är så viktig i kristendomen: Det är Gud och inte mannen som är inblandad i befruktningen» (»Två män i en podd», Expressen, 3 jan. 2022).
»Välsigna kvinna och man», fortsätter psalmtexten. Det är mannen och kvinnan tillsammans som speglar Gud, inte i en maktrelation men genom att ömsesidigt tjäna varandra. I en undersökning analyserar Agneta Lejdhamre psalmer utifrån jämställdhet och könsförståelse i texterna (Psalm – kön – kyrka, 2011). Hon menar att psalmerna präglas av androcentrism och könsblindhet. Bland vigselpsalmerna finner hon endast en som »är fri från ord som uttrycker manlig makt», Hildebrands text som är fri från »värdediskriminering».
v. 3. »Gör våra ringa kroppar, o Gud, till ditt tempelhus.»
Bilden av tempelhuset är hämtad från 1 Kor. 3:16, »Förstår ni inte att ni är Guds tempel» och 6:19, »Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden». 1937 fick det alltså bli »vår kropp och ande». Det kunde väl tyckas som ett vidgande av perspektivet men blev samtidigt en försvagning av det kroppsliga. Kristus blev kropp, kött, människa. Så får också vår kropp bli en plats där Kristus bor.
Tankarna går med näst intill nödvändighet till Maria som fick den enastående kallelsen att vara den nya »arken», platsen där Gud tog sin boning. Parallellen är tydlig mellan 2 Mos. 40:35, »molnet vilade över det [uppenbarelsetältet] och Herrens härlighet fyllde boningen» och Luk. 1:35, »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig». Och samtidigt stannar det inte där. Också våra kroppar ska som en del av Kyrkan få vara det tempel, där Ordet blir människa och bor ibland oss, Joh. 1:14. Hildebrand tar nu det djärva steget att knyta dessa bibelställen till äktenskapet.
Kristus blev kropp, kött, människa. Så får också vår kropp bli en plats där Kristus bor.
v. 4. »Du binder släkte till släkte [...] låt oss få ge och skapa.»
Att människan som Guds vän bjuds in att vara medskapare talas det rätt ofta om. Hildebrand väljer här att knyta detta skapande på ett särskilt sätt till kärleksakten. Genom den sexuella föreningen mellan man och kvinna blir människan delaktig i det djupa undret där mänskligt liv blir till. Det kan med psalmens ord ske lika stilla och förunderligt som när dag knyts till dag så länge som jorden består. Men samtidigt sträcker sig skapandet mycket längre än till kärleksakten. Alla människor kan med sina liv dras in i det givande som bär upp världen. Ge och skapa, ge och skapa.
v. 5. »Låt ur vår kärlek stiga en ärlig och kristen tro.»
1937 föredrog kyrkomötet textvarianten »Låt med vår kärlek växa». Precis som kärleken kan växa i ett äktenskap skulle också tron kunna göra det. Men Hildebrand går återigen längre i sina tankar. Kärlek och tro är inte bara något som kan växa bredvid varandra. Ur den kärlek som mannen och kvinnan delar kan den kristna tron stiga fram. Hildebrand är nu mycket nära den sakramentala förståelsen av äktenskapet. »Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett, detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan», Ef. 5:31, 32.
Svenska kyrkan lät, sannolikt av rädsla för den djupare betydelsen av »hemlighet» (grek. mysterion, lat. sacramentum) i 1986 års vigselordning, ändra hemligheten till rikedom – »den rikedom som ligger i äktenskapet är stor». I nu gällande handbok har referensen till texten i Efesierbrevet helt tagits bort. Men i Hildebrands text finns den sakramentala förståelsen antydd. Ur gemenskapen i äktenskapet, också om det stundtals syns hårt som trä eller mörkt som mullen, kan med gudomligt bistånd en Guds låga börja brinna och Guds rike växa.
v. 5. »Låt oss i dina gårdar en gång tillsammans bo.» Äktenskapet rymmer ett eskatologiskt perspektiv. Döden kommer en gång att skilja oss åt, hustru och man, barn och föräldrar, vänner och släktingar. Men vi bär på hoppet om att inget ska kunna skilja oss från Gud och från Guds kärlek. Även om det som uppstår är så annorlunda mot det som läggs i jorden, tror vi på ett igenkännande som gör att vår kärlek kan få kallas »evig».
Måtte psalmen, om än inte den mest brukade vigselpsalmen, få bli kvar i en kommande reviderad psalmbok.