I denna artikel fortsätter Scott Cormode, som är Hugh De Pree Professor of Leadership Development vid The School of Mission and Theology, Fuller Theological Seminary, Pasadena, CA, sin artikelserie baserad på boken The Innovative Church. Han står i reformert amerikansk tradition men har genom sin undervisning och sina böcker ett viktigt tilltal till en bred kristenhet, inte minst när det gäller kristet ledarskap. Här delar han tankar om tacksamhet och givmildhet.

Det enda lämpliga svaret på Guds nåd är tacksamhet. Att vara tacksam handlar om att välja vad man ska komma ihåg – och vem. Den kristnes tacksamhet skiljer sig från sekulär tacksamhet genom att man väljer att minnas vad Gud har gjort. Då påminner man sig det överflöd som Gud ger, snarare än att stirra på den knapphet man kanske lever i.

Den amerikanske teologen Walter Brueggemann lyfter fram berättelsen i Gamla testamentet om mannat i öknen (2 Mos. 16 och 4 Mos. 11). Varje dag (utom på sabbaten) fick Guds folk manna för att överleva i öknen, men bara tillräckligt för en dag (dock för två dagar på fredagen). Det räckte för att överleva i öknen, där de annars skulle svultit, men det räckte inte för att klara sig utan Gud. Och folket knorrade. De upplevde Guds överflöd som en brist. Brueggemann påpekar att folket borde ha känt tacksamhet; de borde ha firat vad han kallar »överflödets liturgi». I stället kände de sig berättigade till mer och uppfann myten om knappheten.

Tacksamhet handlar om vad vi lägger märke till – vad vi tycker förtjänar mest uppmärksamhet. Vi gör världen begriplig genom de berättelser vi skapar åt oss. Tacksamhet är ett val – jag lägger märke till överflöd snarare än knapphet. Tacksamhet handlar om att välja att erinra sig Guds nåd som den stora gåvan. »Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva; Guds gåva är det […] för att ingen skall berömma sig» (jfr Ef. 2:8–9).

Tacksamhet är att välja att komma ihåg att Gud har gett mig en gåva. Jag fick inte vad jag förtjänade. Skulle jag få det, vore jag värd döden på grund av min synd (Rom. 3:23; 6:23). Men istället för döden »slösade» Gud ett »rikligt arv» på mig trots att hans ende Son fick betala priset (Ef. 1). Tacksamhet är inte att se allt från den ljusa sidan. Det är att erkänna att Guds gåva är mycket »ljusare» än vad jag någonsin förtjänat.

Det är lätt att upptäcka när vi kristna lutar åt att få »vår rättmätiga del» och har tappat bort det faktum att Guds nåd är en gåva. Det är när vi säger oss: »Det där är inte rättvist!» Men tänk då efter. Vi vill alla att det ska vara rättvist, särskilt barn. »Om du får så många, så ska jag ha lika många.» Det är rättvist. »Om du får gå, då får jag gå.» Det är rättvist. Först till kvarn gäller. Det är också rättvist.

Men detta gäller inte bara barn. Rättvisan är inbyggd i våra lagar. Får han rösta så får hon rösta. Det är bara rättvist. Kan jag köpa ett hus här så kan du också. Vi vill att saker och ting ska vara rättvisa. Vad är det för fel med det då? Jesus tyckte inte alltid att det skulle vara »rättvist». Han ville att det skulle vara bättre än så. Vad är bättre än rättvisa? Jo, nåd. Jesus menade att de sista skulle bli de första. Det är inte rättvist; det är nåd.

Arbetarna i vingården

I Matteus 20 berättar han en liknelse för att beskriva vad han menar. En bonde äger en vingård. Han anställer några daglönare och går med på att betala dem en denar, en dagslön. Det är ju rättvist. Men sedan, vid niotiden på morgonen, ser han några som står sysslolösa, så han anställer dem och säger: »Jag ska betala er vad som är rättvist.» Samma sak vid middagstid, vid tretiden, och till sist strax innan arbetsdagen är slut. När det så är dags för avlöning, ger han alla en hel dagslön.

De som börjat tidigt klagar: »Du jämställer dem med oss. Det är inte rättvist.» Bonden svarar: »Jag gör dig ingen orätt. Du fick vad du förtjänade. De andra fick mer än de förtjänade. Är du avundsjuk för att jag är generös?» Han var generös och de tyckte inte att det var rättvist. Han gav dem inte vad som var rättvist; han gav dem nåd. Vad betyder »rättvis»? Det betyder att man får vad man förtjänar.

Då inställer sig frågan: Vill du verkligen att Gud ska ge dig vad du förtjänar? Vill du ha det som norm? Vad förtjänar du och jag? Om du och jag får vad vi förtjänar, får vi nämligen döden. Du vill nog inte ha rättvisa. Du vill ha nåd. Vad är då nåd? Det innebär att man får mer än man förtjänar – och vi får det eftersom Kristus betalade det pris som vi inte kunde betala. Det är en oförtjänt gåva. Nåd är inte rättvisa; det är själva poängen. Jesu budskap i liknelsen är att de sista ska vara de första. Det är inte rättvist. Du och jag – vi är inte de första, vi är de sista – som nämligen förtjänar syndens lön. Vi önskar oss inte rättvisa; vi önskar oss nåd.

Vissa försöker göra liknelsen mer andlig och säger att den som tar emot Kristus först på sin dödsbädd ändå kommer in i himlen. Och det är sant. Men det är inte hela sanningen, enligt Jesus. Nåd är inte bara något som vi får av Gud. I den välkända liknelsen om den oförsonlige tjänaren möter vi en man som är skyldig kungen en jättesumma – som han aldrig skulle kunna betala – och kungen efterskänker den. Sedan möter samme man en som är skyldig honom en liten summa, men han driver in skulden. Kungen får reda på det och kastar den oförsonlige tjänaren i fängelse. Avsikten med Jesu berättelse är uppenbar: Den som har tagit emot nåd måste utöva nåd.

Nåd är svårt att visa andra, eftersom detta skrämmer en del, särskilt dem som värdesätter lag och ordning. I vårt kristna liv finns två motsatta frestelser, som i grunden härrör ur rädsla. Somliga är rädda för brist på kontroll, medan andra fruktar att bli instängda av regler. De som fruktar att tappa kontroll – som fariséerna – tenderar åt legalismen (för många regler). De som fruktar att bli instängda tenderar åt antinomismen (för få regler). Sett ur en samhällsaspekt frestas de som har makten att ställa upp alltför många regler, medan de som saknar makt frestas att leva med alltför få regler. Nåden skrämmer dem som inte vill tappa kontrollen. De föredrar legalismens rättvisa framför antinomismens nåd.

Den farliga nåden

Man behöver inte vara teolog för att säga att nåden verkar orättvis, till och med farlig. Det kan verka som att nåd främjar laglöshet. Jag pratade nyligen med en kvinna som ville veta mer om det bibliska uppdraget att ta hand om »främlingen den faderlöse och änkan, som du har hos dig». Hon kunde acceptera att vi bör ta hand om änkor och föräldralösa barn. De har inte gjort något orätt. Men att ta hand om utlänningar, särskilt illegala invandrare? »Det belönar dem ju bara för att de bryter mot lagen?» invände hon. »Kommer det inte bara att uppmuntra ännu fler att göra fel?» – Borde de inte få ta konsekvenserna av sitt brott? Skulle inte det vara rättvist? Det är en bra fråga, en som aposteln Paulus förutsåg när han talade om Guds nåd i Romarbrevet 6: »Skall vi synda, eftersom vi inte står under lagen, utan under nåden?» frågade han. Eller, för att tala med den kvinnliga frågeställaren, ska vi utesluta nåden om den ger somliga en ursäkt för att fortsätta synda? Men då svarar Paulus retoriskt och med eftertryck: »Naturligtvis inte!» Visst, nåden är kanske orättvis. Men vi vill inte att allt ska vara rättvist; vi vill ju få nåd.

Så här långt kommen känner jag att jag ler lite generat – som när jag var liten och blev ertappad men inte vill erkänna det. Min lillasyster brukade ropa: »Nu är du allt fast!» Jag måste erkänna att det verkligen finns stunder när jag vill att rättvisa ska råda, tillfällen när jag har önskat att Gud skulle visa rättfärdighet snarare än barmhärtighet. Jag vet precis när det blir så. Ju större makt, eller övertag jag har, eller ju mer nytta jag får av det, desto mer tänker jag att jag vill se rättvisa. Men om jag har blivit kränkt eller när det handlar om någon annans synd (särskilt en sådan som jag inte själv frestas till), ja, då vill jag att domen ska falla. När jag känner »den rättfärdiges harm» vill jag inte höra talas om nåd. Jag vill att syndaren ska få vad han eller hon förtjänar. Jag vill ha rättvisa för andra, men nåd för mig själv.

Ändå är det precis då som jag själv behöver nåd, alltså just när jag behöver praktisera nåden. Därför har jag numera en varningsflagga som dyker upp i mitt huvud när jag känner att »den rättfärdiges harm» väller fram – för den är väl inte riktigt så rättfärdig? När jag blir riktigt upprörd över någon annans synd (särskilt någon vars synd inte direkt drabbar mig), måste jag inse att jag antagligen har fel. Jag har blivit legalist – en sådan som tror att han kan kasta första stenen. Så jag tvingar mig att backa lite, även om jag har rätt (jag försöker i varje fall). Jag lugnar ner mig eftersom jag vet att jag nog egentligen ber Gud att vara rättvis och »ge dem vad de förtjänar». Och så försöker jag att komma ihåg att jag själv faktiskt inte vill ha rättvisa; jag vill få del av nåden.

Nåden är länken som förenar tacksamhet och givmildhet. Tacksamheten är inte fullständig förrän den blir till generositet, storsinthet, givmildhet. Generositet handlar inte (bara) om pengar. Det handlar om en givmildhetens anda – en vilja att hellre fria än fälla. Många av Jesu liknelser handlar om hur farligt det blir om tacksamheten inte leder till generositet. Han sade till Petrus att han borde förlåta »sjuttio gånger sju» gånger, vilket med vårt språkbruk betyder »hur många gånger som helst» – börjar man räkna har man missat poängen.

Likaså inpräntar Nya testamentet vikten av att ha en »givmild inställning/givmildhetens ande» och om att förneka sig själv till förmån för andra. Vi kristna tror ibland att »förneka sig själv» står för en knäckande slavmoral. Det handlar nog i stället om denna »givmildhetens ande», nämligen att tacksamhet skapar generositet. När jag är så överväldigad av gåvorna jag har fått är det lätt att låta andra få lite av min lycka. Uppriktig tacksamhet flödar över i generositet.

Den sista kakan

För att ta ett kanske alltför enkelt exempel: Du har ett fat med småkakor, och det finns bara en kvar. Två av er vill ha den sista kakan. Är det ont om något blir det genast svårare att vara generös, eftersom det kommer att kosta på. Men om jag i stället ger dig ett fat med fyrtio kakor, har du då något emot att låta någon annan ta en? Naturligtvis inte; du delar med dig av ditt överflöd. Låt oss nu säga att när jag har gett dig fyrtio kakor, frågar någon bredvid: »Får jag smaka en?» – Det skulle vara en förolämpning mot mig (givaren) om du inte lät den personen få en kaka. Om du och jag verkligen upplever att vi har så det räcker, då kommer vi att vara tacksamma. Om vi verkligen har fått en gåva av Gud som är mer än vi förtjänar, då kommer vi i vår tur att ge andra mer än de förtjänar. Kort sagt, om vi verkligen är tacksamma för överflödet, kommer vi att dela med oss.

Den kroatiske teologen Miroslav Volf påpekar att en tacksam och givmild inställning är intimt förbunden med en människas gudsuppfattning. Om tacksamheten inte leder till generositet, då har vi inte förstått vem Gud är. Vi ger för att Gud först har givit och fortsätter att ge goda gåvor. Vi kan inte förvandla Guds gåva till en handelsvara – som om det gick att pruta och schackra med Gud. Och vi kan inte låtsas som om vi är inte vore skyldiga Gud något – som om Gud vore en sorts kosmisk jultomte som lämnar våra paket i strumpan och sedan kör vidare med sina renar. Vi är skyldiga Gud tacksamhet, den sortens tacksamhet som får oss att vilja visa givmildhet på Guds sätt.

Vad innebär nu detta? Du och jag är alltså syndare som har fått en gratis gåva av Gud, en som vi inte har förtjänat. Vi vill inte erfara rättvisa; vi vill erfara nåd – som är en gratis gåva av Gud. Den har vi inte förtjänat. Tacksamhet är det enda riktiga svaret på nåden, och tacksamheten är inte fullständig förrän den blir till givmildhet. Den som har fått nåd måste utöva nåd. Varför ska vi vara goda mot människor som inte förtjänar det? Vi är givmilda eftersom Gud är givmild och kommer att fortsätta med det. Guds nåd får oss att välja tacksamheten och generositeten.

Bibelcitaten är hämtade ur Svenska Folkbibeln 98.
Översättning: Margareta Brogren