Tacksamhet och givmildhet: kristen tro i praktiken

I denna artikel fortsätter Scott Cormode, som är Hugh De Pree Professor of Leadership Development vid The School of Mission and Theology, Fuller Theological Seminary, Pasadena, CA, sin artikelserie baserad på boken The Innovative Church. Han står i reformert amerikansk tradition men har genom sin undervisning och sina böcker ett viktigt tilltal till en bred kristenhet, inte minst när det gäller kristet ledarskap. Här delar han tankar om tacksamhet och givmildhet.

Det enda lämpliga svaret på Guds nåd är tacksamhet. Att vara tacksam handlar om att välja vad man ska komma ihåg – och vem. Den kristnes tacksamhet skiljer sig från sekulär tacksamhet genom att man väljer att minnas vad Gud har gjort. Då påminner man sig det överflöd som Gud ger, snarare än att stirra på den knapphet man kanske lever i.

Den amerikanske teologen Walter Brueggemann lyfter fram berättelsen i Gamla testamentet om mannat i öknen (2 Mos. 16 och 4 Mos. 11). Varje dag (utom på sabbaten) fick Guds folk manna för att överleva i öknen, men bara tillräckligt för en dag (dock för två dagar på fredagen). Det räckte för att överleva i öknen, där de annars skulle svultit, men det räckte inte för att klara sig utan Gud. Och folket knorrade. De upplevde Guds överflöd som en brist. Brueggemann påpekar att folket borde ha känt tacksamhet; de borde ha firat vad han kallar »överflödets liturgi». I stället kände de sig berättigade till mer och uppfann myten om knappheten.

Tacksamhet handlar om vad vi lägger märke till – vad vi tycker förtjänar mest uppmärksamhet. Vi gör världen begriplig genom de berättelser vi skapar åt oss. Tacksamhet är ett val – jag lägger märke till överflöd snarare än knapphet. Tacksamhet handlar om att välja att erinra sig Guds nåd som den stora gåvan. »Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva; Guds gåva är det […] för att ingen skall berömma sig» (jfr Ef. 2:8–9).