Artiklar
Tänk om vi kunde få gudstjänstfirarna att förstå att det är de som är och bär hoppet i världen. Det går inte att överlåta det åt förtroendevalda eller att anställa bort uppdraget. Vår självbild och kallelse kommer att bestämma vår strategi. Vilka är vi och vad ska vi göra?
Allt inom oss reser sig i protest: jag är inte skapad för att dö, slockna, utplånas. Jag är en evighetsvarelse – allt det underbara men också svåra som jag mött, såsom det blev mitt, kan inte bara slockna ut, förklinga, tystna.
I en tid då många saknar stillheten kan kanske klosterlivet fungera som en förebild. Vi lever i en tid där det finns ett sökande efter rötterna. Det ska kännas genuint och hållbart – och få saker är egentligen så genuina och hållbara som klosterlivet.
Att visa, att man som kyrka vill vara noga med innehållet i det som förkunnas i kyrkan, gör oss mer trovärdiga och äkta, precis som vilken utövande konstnär som helst vill vara. Men även vi som kyrka måste visa respekt för dem som vill gästa oss.
Den djupa knytningen mellan Kristi försoningsgärning och sakramenten får inte skymmas eftersom de är ett av Guds sätt att kommunicera sin frälsning till oss.