Herren säger till sin kyrka: »alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort». Så följdfrågan blir: Är det verkligen så i dag? Är alla välkomna in i Svenska kyrkans famn?
I dag kan alla, muslimer, agnostiker, ateister, vara medlemmar i Svenska kyrkan. Inga krav på kristen trosövertygelse. I högsta grad en inkluderande hållning.
Ändå har antalet medlemmar sedan länge drastiskt minskat. 1972 hade vår kyrka 7,8 miljoner medlemmar, 95,2 procent av befolkningen. 2023 var siffrorna 5,5 miljoner respektive 52 procent. Snart omfattar den svenska folkkyrkan inte ens en majoritet av befolkningen.
Ett liknande medlemstapp finns i våra systerkyrkor i USA, Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) och Episkopalkyrkan. De har valt samma teologiska spår som Svenska kyrkan. I mitten av 1960-talet hade Episkopalkyrkan 3,4 miljoner medlemmar, 2022 hade detta mer än halverats – 1,585 miljoner (1,432,082 i USA). 1990 hade ELCA 5,24 miljoner medlemmar, 2020 var det 3,14 miljoner.
I den mer teologiskt konservativa lutherska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien har utvecklingen varit den motsatta. Från 20 000 medlemmar vid starten på den nationella scenen 1959 till att passera 10 miljoner medlemmar 2020. Det är en häpnadsväckande förändring, följden av frimodig kristocentrisk evangelisation.
Hur ska vi förstå detta? Visst har de nämnda kyrkorna andra förutsättningar och lever i olika miljöer. Men det räcker inte för att förklara minskningen respektive tillväxten. Frågan är om skillnaden också beror på olika teologiska hållningar.
Alla är välkomna in i Svenska kyrkan – ändå blir medlemmarna allt färre. Det blir dessutom inte bara »glesare» utan också »gråare» i gudstjänsterna. I ett nyligen hållet stiftsfullmäktige nonchalerades de starkt nedåtgående sifforna som presenterades i en motion om »ideella medarbetare». Motionären (C) lyfte fram att under åren 2017–2023 minskade antalet gudstjänstvärdar i stiftet med 51 procent, diakonala medarbetare med 49 procent, unga ledare med 36, barn- och ungdomsmedarbetare med 76, syföreningar med 50 och körer med 35–45 procent.
Denna drastiskt nedåtgående trend bemöttes med tystnad. Är det ett tecken på handlingsförlamning? Maktlöshet och hopplöshet inför utvecklingen?
Alla är välkomna – ändå blir det färre och färre deltagare i huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Det smärtar lokalt. Ändå tillsätts ingen »haverikommission».
Alla är välkomna – men vem har problemformuleringsmandatet? Vi har kyrkoval, men partipolitiseringen är så dominerande att den avgör vilka beslut som fattas. En konsekvens blir en teologisk polarisering mellan ledamöter med mer traditionell tro och de mer politiskt eller liberalteologiskt inriktade. Därför förs sällan diskussioner och debattinlägg grundade i bibel och bekännelseskrifter.
Till detta kommer ekumeniska aspekter som i alltför liten grad beaktas när sådana beslut tas som stora kyrkofamiljer avvisar som irrlära eller felsteg. I såväl dogmatiska som etiska frågor har klyftorna i flera fall ökat i relation till de stora kyrkofamiljerna.
Alla är välkomna – ett mantra som med rätta upprepas och betonas. För så är det. Alla är välkomna.
Men i verkligheten är några mindre välkomna än andra. När det gäller präst- eller diakonkandidater, även i dessa tider av präst- och diakonbrist, välkomnas somliga, andra inte.
Det är naturligt, men frågan måste ställas: Vilka kommer igenom biskoparnas »nålsöga»? Vilka teologiska bevekelsegrunder gäller för att passera? Vilka med präst- och diakonkallelse avvisas? Hur många med kallelsen att tjäna Kristus och hans kyrka undviker att läsa teologi eller vigs för andra kyrkor?
Toleransen för de kandidater som står på en mer klassisk kristen grund är begränsad. Det är inte fråga om någon genuin teologisk enhet i mångfald, utan om begränsad mångfald präglad av dagens teologiska åsiktskorridor. Detta är en förlust för Svenska kyrkan. Många som skulle kunna bli till stor glädje i våra församlingar utestängs.
Teologer kategoriseras gärna, av sig själva eller av andra. Mest gehör får i dag de som kallar sig »progressiva» eller »radikalteologer», i praktiken inget annat än nya benämningar på liberalteologer. Wikipedia beskriver kortfattat »radikalteologer» som ett samlingsnamn för teologer som vill förena och »förklara människans existens, antropologi och kristen teologi med modernt sekulariserat, filosofiskt, språkanalytiskt och psykologiskt tänkande».
Men det blir problem om man förenar kristen teologi med något annat i stället för att försöka förklara trons fundamenta.
Ett exempel är motionen (2024:17) till årets kyrkomöte om att Svenska kyrkan ska ställa »sig bakom hela paraplybegreppet hbtqi, inklusive polyamori och asexualitet». Även om utskottet föreslår avslag, så är motionen i sig en intressant tidsmarkör. Att varje människa oavsett sexualitet välkomnas in i kyrkan – »alla är välkomna» – är självklart.
Vi måste på allvar diskutera vart Svenska kyrkan är på väg och vart hon ska gå
Men det är lika självklart att ett polyamoröst budskap utifrån en allmänkyrklig hållning inte kan vara en del av evangelieförkunnelsen. Annars skulle vi ekumeniskt framstå som teologiskt vilsna. Det som ytligt sett är progressivt eller radikalteologiskt leder inte kristenheten framåt utan avviker från allmänkyrklig och apostolisk teologi. Kyrkan leds in på ett sidospår. Men inte bara kyrkan, utan sökare liksom mer trosmedvetna leds vilse. Att mena att Svenska kyrkan här »går före» är en högmodig självbild.
Vi måste på allvar diskutera vart Svenska kyrkan är på väg och vart hon ska gå. Ska uppbrottet från klassisk och allmänkyrklig/katolsk teologi genom kyrkans historia fortgå eller ska hon fördjupas i kyrkans tidlösa arv, i hennes regula fidei?
Det handlar inte bara om en organisation som har en överdimensionerad nationell organisation, inte ens om medlemstapp och färre frivilliga medarbetare. Utan det handlar främst om en kyrka med evangelisk-lutherska bekännelseskrifter i allmänkyrklig tradition. Förändringarna har varit djupgående. Vi behöver samtala på ett seriöst och böneomslutet sätt om kyrkans situation.
Vi ska välkomna alla. Oavsett vem som kommer behöver man mötas med värme och med en Kristuscentrerad förkunnelse om korset och nåden, om mening och mål med våra liv.
Men kyrkan borde även vara välkomnande, mer trovärdig och genuint tolerant, mot präst- och diakonkandidater som står på en traditionell och allmänkyrklig grund. Självfallet undergräver detta inte kritiskt tänkande vid prövningen av kallelsen. Men den bör innefatta en kritisk tolerans, inte en intolerans i toleransens namn.