Att bygga levande församlingar är det mest avgörande för Svenska kyrkan i dag. Så har det varit för högkyrkligheten sedan decennier. Nu måste det vara så för hela kyrkan oavsett teologisk profil. För även om Svenska kyrkan till sin numerär är en majoritetskyrka, så gäller i den lokala församlingens verklighet motsatsen. Där är kyrkan en fåtalig skara som ännu samlas kring evangeliets Ord och sakrament.

Att enbart se till medlemsantalet är vilseledande. En församling lever inte på de passivas utan på de aktivas delaktighet och ansvar. Därför finns i många församlingar en uppgivenhet i gudstjänst och församlingslivet. Medan antalet medlemmar är stort och ekonomin hyfsad, så är gudstjänstfirarna och de aktiva få.

Att bara upprätthålla en tynande verksamhet och den självklara ställning som Svenska kyrkan haft duger inte längre. Nu måste vi medvetet bygga församling.

Denna lokala och reella minoritetskyrkosituation kräver nytänkande. Att bara upprätthålla en tynande verksamhet och den självklara ställning som Svenska kyrkan haft duger inte längre. Nu måste vi medvetet bygga församling. Även om ekonomi och medlemsantal gör att församlingen lokalt kan vara ganska stark och ännu har råd med flera anställda, så kan kärnan vara döende.

En omstart behövs, initiativ och modeller för hur »man börjar om från början» krävs – att bygga församling från grunden. Det finns en längtan efter detta, vilket det vilda famlandet efter att vara aktuell och få tidningsrubriker visar. Att kyrkan deltar i pridefestivaler, certifieras i miljö och hbtq+-frågor, ägnar sig åt klimataktivism och serverar fairtrade-kaffe väcker möjligen lite intresse. Men församling bygger det inte.

På årets kyrkomöte finns en motion om att utbildning i »församlingsbyggande» måste bli en »väsentlig del av utbildningen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut». Utskottet har glädjande nog föreslagit bifall på motionen – kanske äntligen en insikt om att nu måste något göras.

Hittills har man i Svenska kyrkan inte talat så mycket om församlingsbygge, förutom i högkyrkliga och evangeliskt/karismatiska sammanhang. En oklar folkkyrkotanke har dröjt kvar, som om alla inom en församlings territoriella gränser är med och är aktiva. Försämrad ekonomi har man försökt lösa genom rationaliseringar och sammanläggningar med följd att den lokala närvaron minskat, kontinuiteten och stabiliteten brutits. I stället för att främja församlingslivet påskyndar det upplösningen.

Hur kan då en väl grundad pastoral församlingsvision se ut? Ska så mycket som möjligt av det gamla bevaras eller ska vi bygga nytt? Boken Prästgårdsteologi (Sven-Erik Brodd & Gunnar Weman) skildrar församlingsprästers arbete med att bygga kyrka och församling under 1900-talets senare hälft. En av dessa var Per-Olof Sjögren som utvecklade den s.k. småkyrkorörelsen med distriktskyrkor med egen präst och diakon. I centrum fanns en sakramentalt fullödig högmässa utifrån vilken en missionerande gemenskap kunde byggas – ett högkyrkligt koncept som länge mötte motstånd.

Förutsättningarna är i dag dramatiskt ändrade. Bara drygt hälften av befolkningen tillhör Svenska kyrkan. Färre än 40 procent av de nyfödda döps och ca 20 procent konfirmeras. Omfattande församlingsregleringar har ökat avståndet till en öppen och gudstjänstfirande kyrka. Småskaliga sammanhang har blivit mer sällsynta.

Samtidigt har den söndagliga mässan blivit självklar, mer regel än undantag. Från att ha setts som exklusiv och utestängande, har den blivit inkörsporten till ett kristet liv. Men även om nattvardens ställning stärkts, så har inte församlingslivet formats som Sjögren tänkte sig. Prästens och diakonens lokala förankring ersätts ofta av roterande arbetslag. Arbetsscheman prioriteras framför närvaro, kontinuitet och stabilitet. Så medan mer eller mindre liturgiskt utarmade »folkliga mässor» kommit i ropet, så har inte den pastorala reflektionen följt med.

I Pilgrim (3/2022) skrev KG Hammar nyligen om »en treklang av teologiska farvägar som kan göra kyrkan tongivande i framtiden». En del i denna är, säger han, högkyrkligheten, vars »präster har varit bäst på att bygga församling, och det är just församlingsbyggandet som är den stora utmaningen här och nu. Ett församlingsbygge som utgår från mässans firande på ett folkligt och lättillgängligt sätt, skönheten i liturgin och den förening av allvar och humor som lekfull liturgi kan härbärgera. Utifrån detta som församlingens självklara centrum och existensberättigande samlas en gemenskap som bär ut evangeliet i mission och diakoni, hela Guds folk på vandring.»

Att han tänkt om beror på att han »äntligen läst Per-Olof Sjögren, den högkyrklige domprosten i Göteborg som för mig bara stod för kvinnoprästmotstånd men som nu framstår som en mästare i församlingsbyggande, vilket han givetvis också var på den tid jag vägrade läsa en rad av vad han skrev». Med ett nytt lokalt församlingsperspektiv, i kraft av sin ålder och efter att ha läst vad han trodde att han inte höll med om, såg Hammar vad han tidigare inte ville se när han var »blind för högkyrklighetens positiva sidor».

I debatter framhäver man gärna sitt eget sammanhangs positiva sidor, medan negativa mönster tillskrivs motståndaren. Hammar väljer i sin artikel ett annat spår. Han beklagar att han mer debatterat än samtalat i frågan om prästämbetet. Man anar en vilja att upprätta PO Sjögren och andra högkyrkliga i deras ambition att bygga församling.

Mycket annat finns från högkyrkligheten, denna rörelse som byggde församling. Som Rune Klingerts tankar om lokal förnyelse förankrad i kyrkans allmänneliga/katolska tradition, om att låta församlingens gudstjänstglädje prägla liturgin utan att förlora det katolska. Eller Gunnar Rosendals insikter i hur skapelse och sakrament, vardagsliv och mässfirande berör varandra och hur allt kan uppfyllas av skönhet.

För högkyrkligheten var och är det sakramentala livet grunden för en levande församling. Så var det på Sjögrens sextiotal, så är det i dag. Men så är det inte i de partipolitiska grupperna – allra minst i socialdemokratin vars fundamentalistiskt negativa kyrkosyn varit förödande för kyrkan (läs Per Ewert, Landet som glömde Gud, 2022).

Sjögren byggde i en tid då majoriteten var döpt och kyrkotillhörig. I dag är det annorlunda. Nu krävs ett ivrigt vittnesbörd, ny glöd och mission. Högkyrklighetens sakramentala och ecklesiologiska medvetande och lågkyrklighetens evangeliskt/karismatiska vittnande behöver befrukta varandra för att bygga och förnya församlingar. Det finns en längtan efter detta. Från kyrkans sida och från varje sökande och längtande människa.