Kyrkan Tidning (KT) hade den 8 januari 2026 en lista över »Mest läst på sajten 2025». Bland de tio inslagen fanns »Här är mitt brev till biskopen: Kyrkan, jag vill skiljas», »Kyrkorådet vill byta ut domprosten i Skara», »Nu är domprosten i Skara utköpt» och »Präst lämnar ämbetet efter kritik från domkapitlet». 

Dagen efter löd en rubrik i samma tidning (nätupplagan): »Kyrkoherde köps ut för mer än två miljoner kronor». Hon får avsluta sin tjänst p.g.a. vad som anges vara arbetsmiljöproblem. Men hon går alltså inte lottlös. Som arbetsbefriad får hon i kompensation två årslöner, motsvarande ca två miljoner i kostnad för pastoratet – för inget utfört arbete. Ungefär samma kostnad står Skara pastorat för i samband med utköpet av den aktuelle domprosten, som kyrkorådet förlorat förtroendet för eller lika mycket som den »avkragade» biskopen i Visby fick i avgångsvederlag.

Vi får besked om särskilda visitationer, fler kyrkoherdar som avgår efter konflikter (se t.ex. KT 29/8, 2025), någon som efter en konflikt fick sluta sin provanställning efter att ha sagt nej till en känd artist i kyrkan (om nu texten mellan raderna stämmer, KT 12/2, 2026). Vi slutar exemplen med denna rubrik: »Hård kritik mot Kumlas kyrkoråd från domkapitlet. Strängnäs domkapitel anser att de förtroendevaldas agerande allvarligt skadat förtroendet för Svenska kyrkan» (KT 2/2, 2026). 

Allt detta är endast en liten del av de nyheter vi mötts av under en senare tid. Och allt detta är mycket illavarslande. 

Ofta talas om arbetsmiljöproblem inom kyrkan. De kan ha en rad olika orsaker, i personligheter, bristande ledarskapsförmåga, social kompetens eller i konflikter om vem som skall bestämma vad i en församling. Mindre ofta gäller det numera teologi eller moraliskt levene, men ibland också detta, vilket det ovan nämnda påminner om.

Många undrar nog om vi tillsätter präster i ledarfunktioner som inte är lämpade för sitt uppdrag eller om det verkligen finns kompetens hos en del församlings- eller pastoratskyrkoråd när det gäller personal- och arbetsmiljöfrågor eller om politiskt valda ska eller inte ska agera i frågor som gäller församlingsarbetet. Oavsett vilket är det mer eller mindre förödande för Svenska kyrkan att det ser ut som det nu gör. 

Dessutom skymmer det att samarbetet mellan kyrkoherdar och kyrkopolitiker i många församlingar och pastorat fungerar alldeles utmärkt. Det största problemet i dessa kan i stället vara vissa beslut som tas i det politiskt-ideologiskt präglade organ i Svenska kyrkan som benämns Kyrkomötet.

Bakom rubriker om utköp m.m. finns en viktig principiell fråga: Ska kyrkopolitiker i ett pastorat kunna göra sig av med präster som uppfattas som obekväma? I så fall, utifrån vilka principer? Är nuvarande anställningsordning den rimligaste eller bör man i stället fundera på om det inte var bättre före år 2000, då med det ställföreträdande stiftsarbetsgivaransvaret?

Det sades i samband med den ordning som genomfördes vid sekelskiftet att det endast var fråga om en administrativ förändring, en praktisk lösning, eftersom pastoraten ändå står för prästernas löner. Dessutom skulle det yttersta ansvaret för prästerna fortsatt ligga på biskopen och domkapitlet genom tillsynsförfarandet. En präst är ju i sin ämbetsutövning ansvarig inför biskop och domkapitel, inte inför något pastoratskyrkoråd.

Men hur blev det? Jo, genom den nya ordningen ser vi att vissa kyrkopolitiker funnit ett sätt att göra sig av med präster som man av olika skäl inte vill ha, de som är oönskade. Det kan vara av personliga, teologiska eller rentav ideologiska skäl, ibland kanske med svepande och illa underbygga »progressivt» formulerade teologiska argument. Man kan varslas, »köpas ut» med hjälp av en summa pengar eller sägas upp med andra villkorsskrivningar, eller nekas anställning efter en provanställningsperiod av skäl som inte borde vara bärande. Eller så kan man redan innan en förväntad anställning genomförs stoppa processen av skäl som inte borde han någon som helst bäring i anställningsärendet. Om någon vill anföra den i KO 2000 införda klausulen som fastställer att den lokala församlingeninte skall kunna säga upp en präst utan att domkapitlet först prövar beslutet, så kan det konstateras att den klausulen visat sig vara otillräcklig. SPT förutsåg detta redan år 2000. Det blev som befarat.

Det finns naturligtvis personer som är olämpliga att anställa i vissa församlingar eller som hamnat på fel positioner, men frågan är vem som ska avgöra detta och utifrån vilka kriterier. Det är lätt att ta till ord som »samarbetssvårigheter» osv., men vem kan eller ska avgöra vilka orsaker som finns bakom anklagelser som dessa? 

Det finns även kyrkoherdar som kan utöva ett olämpligt ledarskap, något som inte bara skadar församlingen utan även de »underlydande präster» som kyrkoherden exempelvis anser inte har »rätt» teologisk åsikt. En enskild komminister kan drabbas hårt, både av ett kyrkopolitiskt tillsatt organ och en teologiskt »ogin» eller personlighetsstörd kyrkoherde. En präst kan få ett oförtjänt dåligt rykte. Hur kommer man åt sådana problem? 

Eller hur ska man se det när en kyrkoherde varit verksam i en församling i 18 år utan några större problem men som plötsligt börjar anklagas för samarbetsproblem av en nytillträdd kyrkopolitiskt tillsatt ordförande? I det fallet fick kyrkoherden lämna församlingen. 

Eller när en kyrkorådsordförande driver en kampanj i pressen som riktar sig mot hans egen kyrkoherde, vilket är ett aktuellt fall som SPT följer. Vem ska avgöra vem eller vad som är problemet och hur det skall lösas?

Det är dags att se över det regelverk som gäller och att säkerställa korrekt hantering av ämbetsvigda och deras anställningsärenden. Är återgång till ställföreträdande anställning på stiftet möjlig eller lämplig? Hos domkapitlet finns i alla fall juridisk kompetens.

Visst kan det vara rätt att i vissa fall avsluta en anställning, men tillfälligheter, tillfälliga kyrkopolitiska majoriteter, tillfälliga politiska eller teologiska vindar eller konflikter som rentav bottnar illvilja hör inte hemma i Kristi kyrka.