Att leda under perioder av kris. II.

Om pandemin och de stängda kyrkdörrarnas pedagogik

Carin Åblad Lundström aktualiserar i tre fristående artiklar frågan om Svenska kyrkan i kristider och krissituationer. Fokus ligger på själva ledandet, det övergripande ansvaret i att vara kyrka utifrån gudstjänstlivet som församlingens centrum. I denna artikel, där delar av texten ingår i Lagunda församlings rapport till domkapitlet i Uppsala avseende dispens för kyrklig begravning då kyrkor är kallställda (20230422), tas den tvååriga kris som pandemin innebar upp. Kunde vi ha hanterat detta annorlunda? Vad innebar de stängda kyrkorna? Vilka signaler sände det? Var digitala gudstjänster tillräckliga som alternativ? Författaren är teol. dr och kyrkoherde i Lagunda församling, Örsundsbro, Uppsala stift.

Under nationella kriser, som olyckor och naturkatastrofer, har vi som kyrka både bistått med hjälp att hantera sorg på en individuell nivå och genom att gudstjänster och kyrkorum fått fungera stabiliserande för samhället på en strukturell nivå. I min förra artikel argumenterade jag för att det, dessvärre, skett en förändring i det att vi som kyrka alltmer tycks tona ner den stabiliserande funktionen på ett strukturellt plan. Vill man driva frågan till sin spets, kan man säga att det, ur ett församlingsbaserat perspektiv, har uppstått ett brott mellan gudstjänstfirande och diakoni under perioder av nationell kris. Det är ett brott som jag menar att vi bör finna vägar för att övervinna. Inte minst med tanke på att ett ledarskap i kyrkan, som utgår från herdeuppdraget, inte kan frikoppla diakoni (eller kyrkans andra uppgifter) från gudstjänsten. Allt börjar i gudstjänsten!

I denna artikel skall jag resonera kring ett annat brott som uppstod under pandemin i relation till frågan om ledarskap under nationella kriser.[1] Leder kriserna till fördjupning och utveckling av vårt arbete eller till det motsatta? Det brott vi hade att hantera under pandemin kallar jag för de stängda kyrkdörrarnas pedagogik.