Intervju med biskop em. Jonas Jonson. II.
I förra numret av SPT svarade biskop emeritus Jonas Jonson på frågor från SPT:s redaktionsmedlem Bertil Murray. Här följer fortsättningen av samtalet som kom att handla om biskopens psalmskrivande, ett nog så aktuellt ämne med tanke på det revisionsarbete som pågår med Den svenska psalmboken (se Henrik Tobins artikel i SPT 1/2023). Jonas Jonson har skrivit sex psalmer i Den svenska psalmboken med tillägg och tjugo i Psalmer i 2000-talet. Han är en av våra mest produktiva och sjungna nutida psalmförfattare.
BM: Vilken är din mest spridda eller sjungna psalm?
JJ: Det är svårt att veta, det är bara en känsla man har. Psalmerna sjungs olika mycket i skilda delar av landet. Jag skulle tro att den psalm som satt sig hos många är I Guds tystnad får jag vara (Sv. ps. 522). Jag får ofta brev från människor som berättar att de har ett förhållande till den, använder den som aftonbön eller så. Ungdomar, men även en del äldre, sjunger gärna Innan natten kommer (Sv. ps. 510). Översättningen av Bonhoefferpsalmen (817 i Psalmer i 2000-talet) används också mycket.
BM: Jag skulle kanske själv ha gissat på Vi reser ett tecken (Sv. ps. 398).
JJ: Ja, den sjungs mycket. Vid ungdomsgudstjänster är den nästan en stående offertoriepsalm. Det är väl den enda psalmen i psalmboken som har en touch av befrielseteologi. Det är framför allt i Latinamerika som man tolkar eukaristin som ett tecken för rättvisa.
BM: Var det en av de första du skrev?
JJ: Ja, jag började skriva psalmer i Rättvik under min tid som föreståndare på Stiftsgården. Där fanns ett så påtagligt behov av nya psalmer som talade rakt in i ungdomssammanhangen. När Per Harling kom dit, började vi jobba tillsammans. Den första texten jag skrev var Där Guds Ande är, är frihet (920 i Psalmer i 2000-talet). Den kom sedan att bli en temapsalm vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Canberra 1991 och hemfördes därifrån av nyvalde ärkebiskopen av Canterbury, George Carey, och användes vid hans mottagningsgudstjänst. Det väckte ett mindre uppror bland kyrkomusikerna i England. För dem var det att lägga sig på en alltför låg nivå vid ett så solennt tillfälle.
BM: Nästan ingen kan i dag citera ur katekesen men kanske bär man ändå med sig ett stycke av kyrkans tro och lära genom några psalmtexter?
JJ: Så är det säkerligen. Didaktiska psalmer i 1600-talstappning eller Wallin-psalmer skapas inte längre, men Anders Frostensson var bra på att skriva evangelieparafraser, som är lätta att sjunga. Vi skulle behöva moderna läropsalmer. Men det går inte att skriva en sjungen katekes. Man måste hitta andra sätt att sjunga in trons innehåll.
BM: Samtidigt delar väl den som skriver en psalmtext med sig av sin egen tro och sitt eget liv?
JJ: Ja naturligtvis, men att skriva en sångbar psalm som håller är också ett hantverk. Man måste slipa texten, precisera innehållet och finna både rytm och skönhet innan den duger i en psalmbok. Jag har aldrig upplevt att psalmer bara kommer till mig så att jag direkt kan skriva ner dem på papper.
BM: Tillbaka till »Vi reser ett tecken». Vilka är »vi» i psalmen?
JJ: Jag tänker mig att det är den mässfirande församlingen. Henri de Lubac, SJ, talar om att eukaristin skapar kyrkan, »the Eucharist makes the Church», att kyrkan blir synlig när Guds folk frambär tacksamhet och lovsång. Jag är påverkad av honom. Kyrkan är till för världens skull. Den firar mässan för världens liv. Mitt valspråk som biskop har varit, »För att världen ska leva», Pro mundi vita. I min ecklesiologi är det fundamentalt att kyrkan inte är till för sin egen skull utan för de andra.
Diakoni i ordets fulla mening kräver att hela församlingen är med och skapar en miljö som blir ett hem för alla.
BM: Du skriver i »Guds kärlek färdas här» (Sv. ps. 733), att »som hungriga vi alla delar brödet och ger varandra värdighet och mening». I vilken grad lever Svenska kyrkan upp till det?
JJ: Psalmen är väl inte ämnad att beskriva utan snarare att uppmuntra. Jag skrev psalmen till en diakonvigning. Det är ett gammalt talesätt att kyrkan är platsen där hungrande delar bröd med varandra. Bröd som också rymmer värdighet och mening. Diakoni handlar inte bara om mat och kläder. Olov Hartman talade om »kulturdiakoni», att även kultur är livsnödvändig för människor. Kulturarbete kan också vara diakoni. Kyrkans arkitektur, konst och musik är ett slags diakoni. Diakonerna gör storartade sociala insatser, men diakoni i ordets fulla mening kräver att hela församlingen är med och skapar en miljö som blir ett hem för alla.
BM: Är kyrkan solidarisk i grunden?
JJ: Kristus är solidarisk (om man kan använda det fina ordet idag), delar och går in under människors villkor och tolkar människans liv underifrån. Befrielseteologins talesätt om »God’s preferential option for the poor», är grundat i evangelierna. Solidaritet är inte ett politiskt statement utan en utsaga om inkarnationens konsekvens eller dess yttersta uttryck. Hela Nya testamentet är fyllt av en etik som handlar om att se de utsatta, fattiga och underprivilegierade, dem som inte har någon röst och att ge dem röst. Det är radikalt och rätt att diakonerna vid sin vigning lovar att »försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott». Att stå på de förtrycktas sida är ett val att inte komma uppifrån utan att visa solidaritet med dem som är på samhällets botten. Kyrkan som helhet är inte där, men det finns goda exempel på kristna människor som försöker leva så.
BM: I sitt råd till den tillträdande ärkebiskopen uttryckte DN:s kulturchef Björn Wiman att kyrkan ska våga använda de stora orden, som ondska, skuld, nåd och barmhärtighet. Stämmer det att vi varit för rädda att använda dem?
JJ: Han säger att Kyrkan ska vara kyrka och inget annat. Kyrkan måste veta vad den är för att kunna föra en dialog med det omgivande samhället. Annars blir dialogen meningslös. Wiman talar inte om att kyrkan ska hålla fast vid gamla former, språk och uttryck utan om att göra de stora orden tillgängliga utan att de förlorar sitt innehåll. Detta förutsätter att inte underskatta människor och att kyrkan ger orden en fullödig tydning. Svenska kyrkan lever i en tid när varje grupp tenderar att skapa sin egen språkoch symbolvärld och förstärker den för att synas och höras och hävda sin plats. Vad Björn Wiman är ute efter, är dock knappast en självförstärkande identitetspolitik utan snarare en tilltro till de gamla formuleringarnas inneboende kraft.
BM: Du har skrivit »Lucia, du strålande brud» (859 i Psalmer i 2000-talet), den första psalm i vår psalmbok som riktar sig till ett enskilt helgon.
JJ: Lucia är ett folkhelgon i Sverige. Varför inte kristna luciafirandet igen? Här har vi en storslagen folkfest som utgår från den kristna traditionen. Kyrkan har alla skäl att delta och återerövra festens innehåll. Låt de stora luciatågen på allvar flytta in i kyrkorna!
BM: Du har också lyft fram martyrerna.
JJ: Jag har medverkat till att Martyrernas kapell inrättades i Strängnäs domkyrka och jag skrev en psalm till invigningen på annandag jul 1999, »Vi tackar dig för alla dem som vittnat om hjärtats frihet i förtryckets tid». Den finns i norska psalmboken men ännu inte i den svenska.
BM: Allra sist. De två psalmer som du menade kanske är de mest sjungna av dem du skrivit, »I Guds tystnad får jag vara» och »Innan natten kommer». Kan du säga något om Guds tystnad och om ditt eget tvivel?
JJ: Slutraden i »Innan natten kommer – Allt åt dig, vår tro vårt tvivel, Herre, tag emot det» – är fullständigt realistisk, ett återlämnande som varje människa, oavsett om man är biskop eller skogsarbetare, kan och får göra. Tvivlet hör till våra livsvillkor och är en existentiell erfarenhet för alla människor. För mig har tvivlet alltid följt min bekännelse som en skugga, ibland utan att göra något väsen av sig, ibland drabbande och energislukande. Ett sätt att hantera tvivlet är att med förtröstan lämna det i Guds hand.
Guds tystnad har olika karaktär. Jag skrev psalmen för retreater på S:t Davidsgården. Där är tystnaden ofta uppfylld av Guds närvaro. Det finns andra tystnader som är stumma och döda, men psalmen syftar på den vila och förtröstan man kan äga även om Gud är fördold. I Guds tystnad vet jag mig vara älskad, önskad, sedd. Det är en tillitspsalm, och tröstepsalm. Den är den osvikliga kärleksrelationens psalm.
Om jag skulle skriva nya psalmer nu när jag blivit gammal, skulle de kanske handla mer om den fördolde Guden. Varje objektifiering av Gud är teologiskt och intellektuellt svårhanterlig. Vi behöver öppna psalmer. Den här veckan har jag dröjt mig kvar i Salomos Vishet, det sjunde kapitlet. Det är så otroligt skön poesi, Bibelns vackraste. »Visheten» kan tolkas som en bild av Kristus eller Gud, men också läsas som Salomos eller vår egen självbiografi. Vi behöver öppna, själavårdande psalmer där man inte snubblar över dogmatiska, färdigformulerade, slutna eller antropomorfa gudsbilder.
När människor hör av sig om »I Guds tystnad» och vad den psalmen betyder för dem, är det just i öppenheten de finner vila. De fastnar för raden »här en strand vid nådens hav». Nådens hav kan vara en bild för mycket, men framför allt för den oändliga kärleken. När jag skrev psalmen slutade den med orden »Medan hemligheten djupnar viskar Ömhet namn till namn». Jag använde Ömhet som ett gudsnamn. Detta föll inte det statliga Språkrådet på läppen. Texten måste ändras om den skulle ges plats i psalmboken. Texten blev »viskar Fadern ömt ditt namn». Det var en försämring av texten. Gud har många namn som Barmhärtighet, Nåd eller Kärlek. Jag tycker att Ömhet med sin mer moderliga karaktär är ett fint namn för Gud.