Att vara eller inte vara

Debatten kring kyrkoslaviskan

Språket bär liturgin. I svensk kontext blir konsekvensen att språket ska vara omedelbart begripligt och tillgängligt. Så har det inte varit i den ortodoxa kyrkovärlden. Där har man mindre betonat språkets begriplighet och mer dess förmåga att uttrycka det sakrala. Men detta har också orsakat konflikter. Författaren visar här hur kyrkslaviskan används i dag, dess historiska bakgrund liksom hur den bär liturgin – och hur språket kan vara såväl förenande som separerande. Författaren är verksam vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet. Han är master i filosofi med huvudområdena ryska som fackspråk samt riskhantering, därtill fil. kand. i rättsvetenskap.

Kyrkslaviskan härstammar från fornkyrkoslaviskan, ett litterärt språk skapat på 800-talet av bröderna Kyrillos och Methodios från Thessaloniki. Språket och dess alfabete skapades för att göra de heliga skrifterna begripliga för den slaviska befolkningen i Pannonien och Moravien (nuvarande Tjeckien). Enligt legenden vände sig den moraviske fursten Rostislav år 862 till den bysantinske kejsaren Mikhail och bad honom att sända predikanter till hans land för att undervisa slaver i den kristna tron på ett för dem begripligt språk. Bröderna som kejsaren Mikhail sände visade sig vara språkgenier, som inte bara översatte gudstjänstböckerna utan även skänkte slaverna ett skriftspråk och därigenom lade grunden till den slaviska litteraturen.