Förskollärare och Montessoripedagog
Vi lever i en tid då vi uppmuntras att veta mer, och mer – och ännu mera. Att liksom aldrig vara nöjda. Visst, nyfikenhet och ökad kunskap är viktigt som mänsklig drivkraft. Men, inte sällan söker vi sådan kunskap som egentligen inte har någon relevans för oss, just nu.
När jag eller andra kollegor samtalar kring olika händelser eller konflikter, tar vi inte sällan vår utgångspunkt i »hur det kändes där innerst inne…» – alltså i samvetet – när man gjorde fel.
Ingen av oss kan knäcka vare sig skolkoden eller »Jesuskoden» för någon annans räkning.
Det handlar inte om att fega ut eller att inte vara tillräckligt hängiven. Vi har dessutom evangelisationens och vittnesbördets nådegåva i olika stor omfattning och på olika sätt och i olika sammanhang. Låt oss vända på steken!
En av de båda (sedan länge utflugna) sönerna, var på snabbvisit, varpå jag pekade på plattorna genom fönstret och utgjöt min frustration. Då kom den klockrena kommentaren, om så med en vänlig blinkning: »Du har inget val – gå ut och böj på knäna!» Där fick jag.