Förskollärare och Montessoripedagog
Tänk om vi kunde göra likadant med vårt livs händelseförlopp! Den reflektionen slår mig ofta när jag följer elevernas arbete. Forma vår livsberättelse själva. Bestämma början, fortsättningen och slutet. Sudda ut, göra om, komplettera…
För, visst består livet av en ständig balansgång. Mellan egna och andras behov. Mellan arbete och vila. Mellan behovet av bekräftelse och upplevelsen av ödmjukhet. Mellan behovet av socialt liv och egentid. Mellan allvar och skämt.
Vi lever i en tid då vi uppmuntras att veta mer, och mer – och ännu mera. Att liksom aldrig vara nöjda. Visst, nyfikenhet och ökad kunskap är viktigt som mänsklig drivkraft. Men, inte sällan söker vi sådan kunskap som egentligen inte har någon relevans för oss, just nu.
När jag eller andra kollegor samtalar kring olika händelser eller konflikter, tar vi inte sällan vår utgångspunkt i »hur det kändes där innerst inne…» – alltså i samvetet – när man gjorde fel.
Ingen av oss kan knäcka vare sig skolkoden eller »Jesuskoden» för någon annans räkning.