Jag har ingen behörighet i ämnet idrott och hälsa. Å andra sidan handlar det mest om att få de yngsta eleverna att röra på sig, kunna följa regler, förstå instruktioner och att utveckla sin grovmotorik. Samtalen om kost, sömn m.m. är dessutom inte så komplicerade att genomföra på en sexårings nivå.

En av elevernas favoritövningar är när de ska träna sin balans genom att gå eller krypa på en några decimeter bred och lika hög träbänk. Fast med en liten ärtpåse på huvudet eller ryggen. Varje gång får jag påminna om samma sak: Det är ingen tävling. Det är själva gåendet eller krypandet som är syftet. Att kunna hålla balansen.

Om man tappar balansen då? Och tappar ärtpåsen på golvet? Då måste man stanna, gå ner från bänken och plocka upp den från golvet och sedan lägga tillbaka den på huvudet eller ryggen och fortsätta på samma ställe där man tappade den. Ingen annan får hämta den åt en.

Vilken utmärkt bild av livet, slog det mig plötsligt under ett idrottspass! För, visst består livet av en ständig balansgång. Mellan egna och andras behov. Mellan arbete och vila. Mellan behovet av bekräftelse och upplevelsen av ödmjukhet. Mellan behovet av socialt liv och egentid. Mellan allvar och skämt. Och mellan nyttig och mindre nyttig mat…

För en kristen beskriver övningen också livet i tron. Fast tvärtom, thank God! I livet med Gud vet vi ju alla att vi misslyckas. Vi tappar både balansen och ärtpåsen, bildligt talat. Föresatserna är så goda. Men så händer det ändå. Gång på gång...på gång… »I tankar, ord, gärningar…och underlåtelser…».

Det unika med vår tro är att Gud inte kräver att vi ska plocka upp vårt livs »ärtpåse» själva. Vi kan lugnt stå kvar. Ta tag i den där utsträckta handen, och låta Gud själv, i Jesus, böja sig ner och ta upp den i vårt ställe. Och de andra som tittar på, då? Eller jag själv om det är jag som står vid sidan som åskådare till någon som tappar sin ärtpåse? Att utstråla (oftast tyst i sitt inre) ett slags »vad var det jag sa?» avslöjar en dålig självbild och är därför inget äkta lärjungaskap.

De reflekterande samtalen under idrottspassen är viktiga. Vad är bra att tänka på för att lyckas? Tre saker enas vi alltid om: Det är bra att ha blicken fäst längst fram. Vid målet. Inte neråt golvet, för då kan man få svindel. Några decimeter kan upplevas ganska högt upp för en sexåring. När man ska balansera med ärtpåsen på huvudet så är det betydligt enklare om man koncentrerar sig uppåt. Under de svåra perioderna i livet räcker det att fokusera på ett steg i taget. Att koncentrera sig uppåt är helt nödvändigt!

Den viktigaste insikten är dock den sista: Eftersom läraren (ordet pedagog betyder för övrigt den som går med) alltid går med vid sidan av bänken, så är det helt ok att ta lärarens hand medan man går. Detta är alltså inget tecken på svaghet. Tvärtom, handlar det om självinsikt och att vara medveten om sitt beroende av någon starkare.

Så kan en liten ärtpåse få predika om något så grundläggande i vår kristna tro om Guds nåd, what so ever! För, ingen av oss kommer ju att kunna balansera genom livet utan att tappa ärtpåsen. Det är väl djupast sett detta som är nåd: Att lita på att någon annan tar upp mitt livs ärtpåse. Gång på gång…på gång ...