Om viktiga småord, nåd och omsorg

Pedagogik är uppbyggligt. Det slås jag av allt oftare. Speciellt påtagligt blir det när det handlar om mitt fokusområde; barns tidiga läsutveckling. När ett barn (eller vuxen, för den delen) har utvecklat sin läsförmåga tillräckligt mycket, introducerar man det som på pedagogspråk uttrycks som högfrekventa ord eller möjligen vanligt förekommande ord. Sådana där ord som en relativt ny läsare bara ska behöva se för att kunna avkoda och förstå innebörden av. I, att, som, jag, du, vi, till, men, av, är, inte… Eleverna älskar att få leka med orden och byta ut till något annat och upptäcka att meningen kan ändra betydelse totalt.

Tänk bara på det lilla ordet är. Herren är min herde. Jag (Jesus) är världens ljus…livets bröd…uppståndelsen och livet, vägen, sanningen och livet. Jag vill uppmana dig att då och då reflektera över hur fullkomligt avgörande det är att det står just är och inte var. Eller, pröva att läsa dessa bibelord och lägga till ett litet inte efter ordet är. Thank God, att det inte står så! 

Och tänk på hur ofta Jesus refererar till sig själv. Ett utslag av överdriven och grandios självbild, antyds det ibland. Tvärtom, har jag under min livsresa alltmer insett, är det anspråket helt avgörande för utgångsläget och grunden för min tro och tillit, inte minst när tillvaron vacklar. Jag (samme Jesus) är uppståndelsen och livet. Inte vi själva. Inte är det hänvisat till någon annan storhet eller världskändis. Jag är världens ljus, livets bröd, uppståndelsen och livet.

Herrens nåd är det, att det inte är ute med oss… Läs det igen. Långsamt. Reflektera. Det har funnits dagar, säkert även för dig, som den meningen kan kännas som ett rent hån. Eller i alla fall som ett slag under bältet. När man står i en situation då man varken vet ut eller in och när man griper varje halmstrå, eller kanske någon väns hand, för att härda ut stunden och orka ta nästa steg. Kanske fick jag uppleva ett personligt svek. Eller så svek jag själv? Själva livet gjorde mig tilltufsad, minst sagt. Eller så handlade det om min egen brist på konsekvenstänk. Efteråt, förr eller betydligt senare, kan jag tänka tillbaka på den situationen, eller perioden av livet, och se att Gud fanns där. Om så osynlig med fotspår i sanden, med mig i famnen. 

Det lilla ordet men är inte helt lätt att förklara innebörden av, i alla fall inte för ett barn, och allra minst för ett barn med ett utomeuropeiskt modersmål. Det innebär ofta en situation när någonting förändras, får en ny riktning, eller får oss i alla fall att stanna mitt i steget. »Men det var våra sjukdomar han bar…» (Jes. 53:4) »Men nu har Kristus uppstått…» (1 Kor. 15:20). I och med det lilla ordet men förändras förutsättningarna totalt. 

Det innebär en stor utveckling i ett barns läsförmåga när de högfrekventa orden flyter på. Barnet kan läsa allt längre och allt mer avancerade texter. Så är det även i vår självförståelse som kristna. Sammanhangen blir allt mer relevanta. Vi förstår plötsligt (erfarenhetsmässigt) vad vi redan vetat (»i teorin»). Jesu nåd och omsorg är inte bara högfrekvent eller vanligt förekommande. Nåden och omsorgen är ständig, oavsett om vi känner den eller inte.

Anna Elias