Kyrkoherde em.
Så vad Modéus gör är att han visar på att bönen finns där mer naturlig än många vågar erkänna. För människan har oavsett religion eller kultur alltid varit en bedjande varelse. Det är som om vi inte kan undvika det.
En alltför anpassad kyrka är inte längre intressant, en tro som inget annat är än en tveksam imitation av samtidens åsiktsflora attraherar inte.
Namnets betydelse som bärare av personligheten framgår inte minst när Mose avkräver Gud på dennes namn. För att på Guds uppdrag gå till folket måste han kunna uppge namnet på den som sänt honom, annars vägrar han att gå. För tänk om ”de frågar efter hans [Guds] namn, vad skall jag då svara?”
I en kultur som tvivlar på att det finns en sanning, återstår för sökaren bara den egna upplevelsen, för den är det enda som hon inte kan betvivla. Den känns ju, upplevs. Västvärlden är på väg in i ett upplevelsedelirium, ett rus som i accelererande takt kräver mer upplevelser.
Kanske kan ändå något gott komma ut ur detta. Celebrerande präster får anledning att reflektera över sitt sätt att gestalta liturgin. En hel del finns att inspireras av genom det sätt på vilket biskop Erik celebrerade mässan.